And I and silence av Naomi Wallace
Gästspel av Brigaden
Kulturhuset Stadsteatern, Bryggan
Premiär den 21 mars 2014
Två tjejer – den ena svart och självsäker den andre vit och obekväm – upptäcker varandra på kvinnofängelset, vilket får dem att härda ut i nio långa år. De är dömda för våldsbrott, även om det handlar om medhjälp och något som tangerar nödvärn. Växelvis betraktar vi deras valhänta kärlek när den uppstår och drygt nio år senare när de blivit trasiga av att ha avtjänat sitt straff. Vi möter två skådespelarpar som turas om att agera utifrån två olika tidsplan. Samspelet är klockrent och en av uppsättningens förtjänster. Rollfigurerna spelar upp scener för varandra som exponerar över- och underordning. De fyra kvinnliga skådespelarna behärskar totalt den sinnrika koreografin. Blir så tydligt att relationen handlar inte bara om ljuv kärlek, utan i lika hög grad om beroende.
När jag läste i pressutskicket att den prisbelönta dramatikern Wallace, vars pjäs hade urpremiär i London 2011, utgick från ett kollektivt självmord av två fattiga lesbiska nyss frigivna kvinnor; då associerade jag till Sarah Kane och Magnus Dahlström. Ändå blev det inte bara plågsamt att se denna feelbad-historia. Nu några dagar efteråt har jag kommit på varför. Att se de två faserna i förhållandet mellan Dee och Jamie var engagerande och stimulerande att följa. För att roa varandra, fördriva tiden och möjligen också för att testa varandra använder de sig av härskartekniker. I dessa lekfulla maktspel smiskar de varandra på fingrarna, tittar överlägset ner på sin ryggkrökande partner och brukar rollen som hembiträde som metafor. Angående förtryckets mekanismer har de som kvinnor, fångar, fattiga, lesbiska och interracial en proppfull fatabur att ösa ur. För att citera Dee (Anna-Lena Hemström) finns ingen annan utväg än att ge efter. Hur de finansierar sitt boende är bara ack så typiskt. Omständigheterna är inte hanterbara. Vad vi ser är en enaktare vars antydningar och tragiska innehåll gör den både tänkvärd och sevärd.
Scenografin på Stadsteaterns minsta scen är minst sagt spartansk. Åtta hinkar med trasor, ett antal pallar/ stegar plus en del av möbel som ska skruvas ihop. Dee och Jaime är i fängelset iklädda grön mundering. Frigivna befinnande sig i sin lägenhet är de klädda i vitt. Rekvisitan inramas av tre masonitväggar och i fronten hänger taggtråd. Apropå att vara frihetsberövad går biljettintäkterna från And I and silence till verksamhet på kvinnojourer. Och urpremiären skedde i samarbete med kompani specialiserat på kriminalvård för kvinnor. Arrangörerna ska klandras för att inte tydligt nog ha markerat vad som händer innan pjäsen, framför allt vid vilken tidpunkt det sker. Detta fick till följd att gospelsångerskan Kiralina Sandalys magnifika A cappella på Billie Holliday och Sam Cooke, stördes av sen publik som krånglade med stolar. Utgår från att biljetten har en notering om att förfilm visas en kvart före föreställningens början. Vad som visas är On suffocation som i år fick Guldbagge för bästa kortfilm. Den skildrar med ingredienser som tekniskt strul, omöjlig fritagning och kyss på munnen; avrättningen av två homosexuella män.
Om man regelbundet ser och bedömer scenkonst kan man allt som oftast urskilja när en fri grupp har producerat. Hos dessa kämpande halvideella kollektiv kan en särskild attityd iakttas De går på knock. De drivs av en passion. Detta offensiva spelsätt är märkbart i Brigadens uppsättning av And I and Silence. Ibland kan jag önska att de skulle hålla igen mer. Å andra sidan matchar skådespelarna dramats implicita struktur, blir en välgörande konstrast. Programbladet är tyvärr väldigt knapphändigt. Min slutledningsförmåga säger mig att Maria Salah är Jaime den äldre medan Ulrika Ellemark gör Dee den yngre. På mig gör de störst intryck, fast kvartetten är på jämbördig nivå. Något som slagit mig är att den sorgliga historien är i avsaknad av erotiska moment. Ömheten är mestadels inlindad och framför allt inkluderad i det förvridna maktspelet som försiggår. Kantigheten hos de mentalt skadade som månar om varandra är rörande att se. Utfärdar en stark rekommendation att se uppsättningen, vars dystra ämne inte ska avskräcka teaterfrälsta.
Manus: Naomi Wallace
Regi: Annika Silkeberg
Skådespelare: Anna-Lena Hemström, Maria Salah, Astrid Kakuli och Ulrika Ellemark
Scenografi och ljus: Jenny André
Musik och video: Fredrik Arsæus Nauckhoff
Kostym och mask: Helena Sjöstedt
Text: Mats Hallberg