Nico – Sphinx of Ice
Regi/koncept Nadja Weiss
Översättning Magnus Lindman
Scenografi Mikael Varhelyi
Videokonstnär Emil Klang
Ljud/Musik Philippe Boix-Vives
Ljus Olof Lindvall
Mask Lena Bouic-Wrange
Dramaten&, Tornrummet
Premiär 20 mars 2014
Nico är en av pop- och rockhistoriens främsta ikoner som Andy Warhols musa, sångerska på det legendariska albuetm tillsammans med Velvet Underground, modemodell och nära vän med Jim Morrison. I föreställningen ”Nico -Sphinx of Ice” gestaltaa hon av Fanny Risberg på ett starkt sätt som inte går att värja sig emot. Vi får inte någon regelrätt biografisk berättelse om Nico, som egentligen hette Christa Päffgen, utan vi får skärvor, glimtar ut hennes liv, som om hon kom till oss från andra sidan och i korthet minns delar av sitt liv, utan någon kronologisk ordning.
Fanny Risberg är duktig och jag är imponerad av henne. Hon spelade Nico också när föreställningen tidigare sattes upp i Berlin. Fanny Risberg, som tidigare bland annat synts i tv-serien Upp till kamp, är dubbelaktuell under våren. Förutom rollen som Nico är Fanny Risbergmusiker också med eget band och inom kort släpps debutalbumet med hennes band Tula.
Det är svårt att berätta om föreställningen, känner jag, svårt att uttrycka allt jag kände när jag såg den. Det är så många blandade och kluvna känslor. Det är mer en form av installation eller performance. Fanny Risberg är nästan hela tiden ensam på scen, förutom då en tigande pojke kommer in en stund på scen. Vi får möta hennes skam över att växa upp i efterkrigstidens Tyskland, en land tyngt av skuldkänslor från kriget, vi får möta hennes ångest, hennes nära band till Jim Morrison och vi får höra hur heroinet tar över hennes liv och känslor, Det är ingen regelrätt berättelse som har anspråk på att ge en fullödig bild av Nico och jag tror att den som känner till Nico får ut mest av föreställningen.
Nicos glimtar ur sitt liv skildras med musik, ljud, bilder på flera stora bildskärmar och skuggor på väggarna och i Fanny Risbergs gestalt. Det är överväldigande, det är så mycket som talar till både öga och öra. Starka känslor förmedlas men samtidigt känns det något schablonmässigt, som klichéer. Nico var fångad av heroin och det påverkar en människas hela liv, men samtidigt är det samma myt som vi så ofta får höra berättas om rockstjärnor: hur de levde i nedgångna lägenheter med trasigt golv och råttlort och hur heroinet var en förutsättning för att de skulle kunna sjunga och skapa. Jag köper inte riktigt den bilden, en människa, även en heroinist, är mycket mer än den myten.
Det är inte bra att ha särskilda förväntningar före en föreställningar. När nu Dramaten& ger denna föreställning hade jag väntat mig att få njuta av hennes fantastiska musik. Där blev jag dock besviken. Det var inte mycket av hennes musik som var med. Däremot fick jag uppleva glimtar ur Nicos liv och det är starkt, det är skrämmande, det är tungt, det är sorgligt, det är livet.
