Teaterkritik

Kliniken
Regi: Kim Lantz (Folkteatern) och
Saga Björklund Jönsson (Unga Folkteatern)
Verksamhetssamordnare: Amanda Larsson (Stadsmissionen) och
Lars-Erik Östebo (Stadsmissionen)
Premiär 10 april
Unga Folkteatern, Göteborg

Unga Folkteatern består trots namnet, av amatörer i blandade åldrar knutna till Göteborgs näst största institutionsteater. För tredje gången på några få år har de samarbetat med Stadsmissionen. Skillnaden är att tidigare två produktioner – Breaking the wawes och Happyland – spelades i Johanneskyrkan nedanför Stigbergsliden.

Lars Norén har i åtskilliga dramer exponerat karaktärer som så mycket avviker från vad som kan betraktas som normalt, att deras mentala tillstånd berövat – eller allvarligt skadat – förmågan att leva utan förlamande ångest. Kliniken från 1994 tillhör hans så kallade Döda pjäser och när jag googlar hittar jag främst uppsättningar med avgångselever. Några år senare kom mästerverket Personkrets, vars bländande ljusstråle av ”du-får-inte vända-bort-blicken-för-vi-tillhör-också samhället-även-om-ni präktiga-medborgare-ser oss-som-förtappade”; gick rakt igenom teverutan.

Ovanligt nog har ensemblen haft två regissörer till sin hjälp, var av åldermannen Kim Lantz varit ett lokomotiv för Unga Folkteatern. Båda var involverade i ovan nämnda uppsättningar gjorda i Johanneskyrkan. Tyckte mig se att de haft påtaglig positiv påverkan på resultatet. Vi uppfattar det heterogena persongalleriet som ytterst trovärdigt. Att rollbesätta måste ha varit en grannlaga uppgift och en undrar om skådespelarna sökte sina figurer eller om man rekryterade utifrån specifika krav. Av tretton roller är två vårdare, en desillusionerad mamma på besök medan resten uppvisar en provkarta på diagnoser. Spektrum spänner från autister med självskadebeteende till narcissister uppumpade med känslor; var av analaggressive Roger, överspända Maud, förvirrade dansken Martin samt poserande vampen Erika tillhör de mest dominanta. Efter första akten konstaterar jag att Norén mer presenterat ett skeende än en uttalad konflikt.

Efter paus kokar det över hos somliga. Tristessen föder provokationer, utåtagerande famlar efter kontakt och teveprogram bejakas. Intrigerna får en fastare kontur, men i skenet av en tragisk händelse förskjuts de i bakgrunden. Den nästan helt stumme stirrande Mattias sköter fjärrkontrollen. Via den knattras fram på imaginär skrivmaskin dramatikerns scenanvisningar. Efter avtackning av de medverkande innehåller Kliniken ett litet tillägg i form av några fakta om Psykiatriutredningens konsekvenser. Tillägget projiceras på samma ställe som scenanvisningarna. Det finns flera komiska grepp som en aning späder ut den i övrigt typiska misärstämningen. Framför allt finns en språklig uppfinnsrikedom. Den självutnämnde härskaren görs impotent genom att bli kallad härsken för att ta ett av flera exempel.

Vore fel att framhäva enskilda skåpdespelare på kollektivets bekostnad. Vad de gör är pregnant och gediget, även om de självklart inte förfogar över samma utmejslade arsenal som ensemblen i Personkrets. Vad vi får är ett evigt aktuellt diskussionsinlägg om mentalvården. Majoriten av de intagna orkar inte ta sig upp, anser att rädslan luktar och ser inte varför de ska tränas på att ta sig ut i samhället. Markus fungerar nästan bokstavligt talat som spiken i kistan i dramats sorgliga slutackord. Kliniken landar mitt emellan betagande Breaking the Wawes och alltför spretiga Happyland.
Text: Mats Hallberg

Medverkande:
Kent Kri, Kitty Molin, Matilda Jelse, Jonas Blom Bokne, Anna Johansson, Andreas Scheffel, Bosse Carlsson, Cecilia Hackzell, Edvin Löfgren, Inger Järpedal, Jens Petersen, Sonny Andreasson, Jane Schager.

Det är synd om papporna
Unga Giljotin på Playhouse Teater
Premiär den 1 april 2014

Unga Giljotin framför Det är synd om papporna på Playhouse Teater i regi av Lotta Ramel. Pjäsen inleds med att tre unga män frågar sig vad en pappa egentligen är och vilken typ av pappa de själva kommer att bli.

I ett antal fristående scener – eller sketcher – utforskar de svaren på dessa frågor med hjälp av texter hämtade från internetforum som familjeliv och mediedebatter kombinerat med sina egna iakttagelser.

Det är en underhållande föreställning med höjdpunkter som tuppfäktning mellan två långkokande hipsterpappor, gamerpappan som vill ha råd om hur han ska få till speltid under pappaledigheten och den glassiga pappan som söker egentid och försummar sin baby. Ett guldkorn är också pappakursen med den coola polispappan Martin Melin.

Föreställningen kommer också in på samhällsproblem som kvinnohat, förtryck och rasism. I en scen leker till exempel Billy Åkersorks son koncentrationsläger i ett obehagligt framtidsscenarium.

De unga skådespelarna Joel Schmidt, Jonathan Andersson och Erik Andergren är skickliga i sina olika papparoller. Men frågan kvarstår: är det synd om dagens pappor? Nej, svarar en upprörd sjöhäst i fantasifull kostym, det är det inte!

Det är synd om papporna
av Joel Schmidt, Lotta Ramel, Jonathan Andersson och Erik Andergren
efter en idé av Joel Schmidt och Erik Glaad
Regi: Lotta Ramel
Medverkande: Joel Schmidt, Jonathan Andersson, Erik Andergren
Musik och sångtexter: Joel Schmidt
Scenografi: Miranda Renberg och Linda Gonçalves
Ljus och ljud: Erik Glaad
Kostym: Miranda Renberg och Linda Gonçalves
Mask: Linda Gonçalves
Grafisk formgivning: Erik Glaad

Världen är en underlig plats
Manus Hanna Hindström
Regi David Karlsson
Kostym Melinda Sandström
Scenografi Katrin Pettersson
Musik Sandra Karlsson
Teater Alvar på Linnéstadens bibliotek
Föreställning som recenseras: 5 april 2014

Teater Alvar, som stöds av bland andra Riksteatern, Göteborgs Stad och Sensus; riktar sig i denna snärtiga skruvade produktion till barn i åldrarna fem till elva. Att de i sitt arbete (gruppen bildades 2010) utgår från tanken om jämställdhet, framgår av såväl pjäsen som deras hemsida. För manus står Hanna Hindström som på idéstadiet samarbetat med två män. Skådespelarna utgörs med ett undantag av yngre kvinnor. Vilken påverkan den manlige regissören haft på uppsättningen låter jag vara osagt.

Barns lek handlar ofta om att vända och vrida på verkligheten, omforma intryck och upplevelser. I sagan, är det osannolika möjligt. I Världen är en underlig plats lär vi känna en prinsessfamilj vars dotter är överbeskyddad. De spelas på det överdrivna lite löjliga vis som är intimt förknippat med sedvanlig barnteater. Att även pappa har klänning och peruk visar på en normöverskridande attityd. Inga unga åskådare protesterar märkbart mot unisex-kostymeringen. Vad som är normalt för dottern Esther uppfattas som avvikande av hennes nyfunne vän. Ska utfärda en liten varning angående huvudpersonen Esthers nya bekantskap. Hon liknas nämligen vid en konservburk eftersom hon bär en rustning med harnesk. Förskolebarn kan antagligen i förstone bli skrämda av en sådan uppenbarelse.

Tolerans gentemot det som är annorlunda är ett av två huvudspår jag urskiljer.

Det narrativa drivet, dramats utgångspunkt, består i att nyfikna dottern i sin rosa klänning blir besatt av att utforska gränsen till det okända. Bortanför en häck påstår föräldrarna att världen tar slut. För dem är det trygghet att få känna igen sig, att läsa i tidningen om den vanliga världen och att veta att deras barn går raka vägen hem från skolan. En typisk replik som de i uppfostringssyfte inte kan motstå: – ”Man kan inte alltid få som man vill”. Å andra sidan kan förstås inte Esther motstå att ta reda på vad och vem som finns vid häcken. Det andra spåret rymmer konflikten mellan lydnad och begär. Barn måste ju hindras att rusa ut i trafiken. Däremot behöver de växa upp till självständiga stabila individer, vars mod är en förutsättning för livsbejakande äventyr.
Jag har svårt för att bestämma mig för om pjäsen håller samma nivå som några andra jag recenserat för samma målgrupp. Den är anmärkningsvärt kort (35 min) och tyvärr är scenen inte upphöjd, vilket medför att endast de längst fram kan följa hela skeendet.

Jag gillar Sandra Karlssons repetitiva musik som fogar samman till en helhet. För att dra in barnen i föreställningen jobbar man ytterst medvetet med menande blickar, konstpauser och bubblande iver. Tove Hindström (Esther) går ett steg till. Därför är det okomplicerat att ge henne överbetyg för utåtriktat agerande. Det är på henne det ankommer att ställa frågor och be publiken om hjälp.

Jag tror att den unga publiken uppskattade vad de såg och kanske rent av fick i sig en dos av den välmenande pedagogiken.
Text: Mats Hallberg

MEDVERKANDE: Emil Forsberg, Elvira Kierkegaard, Tove Hindström, Lisa Johansson

Gubbjävel
Manus Lars-Christer Karlsson
Regi Karl Seldahl
Teater Brunnsgatan 4
Premiär 1 april 2014

En timme går fort när man har trevligt. Det hade jag definitivt när jag såg Gubbjävel med Frida Liljevall och Bo G Lyckman på Teater Brunnsgatan. På en polisstation någonstans sitter den unga polisen Sofia (Frida Liljevall) och förhör den mer tuffe och erfarne chauffören, Bengt (Bo G Lyckman) som är misstänkt för rattfyller, överlast och fortkörning.

Det som från början startar om ett förhör utvecklas i en mer pskologisk riktning. Sofia som vill verka säker i sin roll försöker bemästra den misstänkte, men vartefter tiden går hamnar förhöret på en helt annan nivå. Sofia har en bakgrund som övergivet barn av fadern. Bengt som ett antal år tidigare förlorat jobbet som chaufför tvingas ut på djupt vatten för att försörja sig och familjen. En väg som gjorde att han tappade kontakten med sin son. Nu handlar det om uppgörelse med det förflutna och vi har lämnat polisens förhörsrum för att hamna i dramatikens verkliga rum.

Det vi följer är hur livet påverkar oss utifrån vilka beslut vi fattar. Det ansvar vi har och som vi av olika skäl måste stå för. Det handlar om att förstå, men också försoning och förlåtelse.
Gubbjävel är otroligt välspelad, tät och medryckande. Var och en av oss som har en ryggsäck, kan säkerligen inte när pjäsen är slut, släppa det som utspelats. Det kallar jag välgjord och bra teater.
Text: Anne Skånér

I rollerna:
Frida Liljevall, Bo G Lyckman

Djungelboken
Berättelse Rudyard Kipling
Dramatisering och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Musik Eric Gadd
Koreografi Camilla Ekelöf
Ljus William Wenner
Ljud Tomas Bohlin, Niklas Nordström, Markus Åberg
Biträdande regissör Jonna Nordenskiöld
Kampinstruktör Yan Kai Yu
Mask Anna Jensen Arktoft
Baserad på översättning av Louise Gerdes
Nypremiär 27 mars 2014 på Stockholms stadsteater

När gatan är djungeln med en kung fu-sparkande Mowgli och pantern Bagheera som en underbar transa när Alexander Mørk-Eidem är det en stor succé. Djungelboken har haft nypremiär – igen – för utsåld salong och föreställningen är lika fantastisk nu som vid premiären 2007. Föreställningen fick stående ovationer och aporna lyckades dessutom få publiken att resa sig och sjunga och dansa med till en sång mitt i föreställningen. Snacka om kärlek mellan publik och ensemble.

Allt är så välgjort: Scenen med ruffigt gatukvarter med graffiti, alla kläder och masker, danserna, musiken och skådespelarnas insatser. Allt sitter som det ska.

Djungelboken hade premiär 2007 på Stora scenen och blev en omedelbar succé. Den kung fu-sparkande Mowgli fick en ny publikgrupp att komma till teatern – de unga och teaterovana. Även hos kritikerna gick Djungelboken hem: ”Djungelboken fullträff för Stadsteatern” tyckte Dagens Nyheter, ”Ett djungelvrål av lycka” skrev UNT och ” Alexander Mørk-Eidems familjeföreställning Djungelboken på Stockholms stadsteater vill och kan allt” var omdömet i Expressen. Drygt 100.000 personer har sett Djungelboken.

Kristofer Kamiyasu som gör Mowgli har inte missat en enda av de 156 föreställningar som hittills spelats av Djungelboken. I rollen som Bagheera med hög svansföring ser vi återigen Shebly Niavarani som gjorde rollen i uruppsättningen. Och Leif Andrée är tillbaka i rollen som boxningstränaren Baloo. Nya i ensemblen är Marie Robertson som Kaa och Emil Almén som gör Akela. Johannes Bah Kuhnke och Christian Hillborg är tillbaka i rollerna som Noppe och Joppe.

– Vi har gjort en del uppdateringar: aporna ser annorlunda ut, de följer ju överklassmodet slaviskt och använder lite andra ord och uttryck. Tidigare var de Brats nu blir de något annat som vi inte ska avslöja här, säger Alexander Mørk-Eidem i ett pressmeddelande.

Rudyard Kipling gav ut de två delarna av Djungelboken 1894 och 1895. I hans version ska nog berättelsen om Mowgli tolkas som att britterna behövdes i Indien för att föra in civilisation till indierna. Kipling var en stark anhängare av det brittiska imperiet och menade att den vita mannen måste uppfostra främmande folk i västerländsk anda. I Alexander Mørk-Eidems tolkning blir dramats budskap något helt annat och på de ruffiga gatukvarter som byggs upp på stora scenen får vi se en drift med hipsters och yuppies, vi får se karikatyrer av Sverigedemokrater och budskapet handlar om att våga bli och vara den man är.

Publiken älskar fortfarande Djungelboken och det är i allra högsta grad välförtjänt.

Medverkande på scen
Mowgli Kristofer Kamiyasu
Baloo Leif Andrée
Bagheera Shebly Niavarani
Shere Khan Lars Göran Persson
Tabaqui Jan Mybrand
Akela Emil Almén
Raksha/Gam 1 Lilian Johansson
Phao Anders Johannisson
Kaa Marie Robertson
Vargfar/Gam 2 Robert Panzenböck
Noppe Johannes Bah Kuhnke
Joppe/Thuu Christian Hillborg
Apor vargar m fl Linn Cederholm
Apor vargar m fl Mariella Parra
Apor vargar m fl Catharina Allvin
Apor vargar m fl Pontus Eklund
Apor vargar m fl Yared T. Cederlund
Apor vargar m fl Markus B. Almqvist

Musiker: Pål Svenre, Jens Frithiof, Julia Falthin, Ricard Nettermalm, Per ’Ruskträsk’ Johansson

Foto: Petra Hellberg