Världen är en underlig plats
Manus Hanna Hindström
Regi David Karlsson
Kostym Melinda Sandström
Scenografi Katrin Pettersson
Musik Sandra Karlsson
Teater Alvar på Linnéstadens bibliotek
Föreställning som recenseras: 5 april 2014
Teater Alvar, som stöds av bland andra Riksteatern, Göteborgs Stad och Sensus; riktar sig i denna snärtiga skruvade produktion till barn i åldrarna fem till elva. Att de i sitt arbete (gruppen bildades 2010) utgår från tanken om jämställdhet, framgår av såväl pjäsen som deras hemsida. För manus står Hanna Hindström som på idéstadiet samarbetat med två män. Skådespelarna utgörs med ett undantag av yngre kvinnor. Vilken påverkan den manlige regissören haft på uppsättningen låter jag vara osagt.
Barns lek handlar ofta om att vända och vrida på verkligheten, omforma intryck och upplevelser. I sagan, är det osannolika möjligt. I Världen är en underlig plats lär vi känna en prinsessfamilj vars dotter är överbeskyddad. De spelas på det överdrivna lite löjliga vis som är intimt förknippat med sedvanlig barnteater. Att även pappa har klänning och peruk visar på en normöverskridande attityd. Inga unga åskådare protesterar märkbart mot unisex-kostymeringen. Vad som är normalt för dottern Esther uppfattas som avvikande av hennes nyfunne vän. Ska utfärda en liten varning angående huvudpersonen Esthers nya bekantskap. Hon liknas nämligen vid en konservburk eftersom hon bär en rustning med harnesk. Förskolebarn kan antagligen i förstone bli skrämda av en sådan uppenbarelse.
Tolerans gentemot det som är annorlunda är ett av två huvudspår jag urskiljer.
Det narrativa drivet, dramats utgångspunkt, består i att nyfikna dottern i sin rosa klänning blir besatt av att utforska gränsen till det okända. Bortanför en häck påstår föräldrarna att världen tar slut. För dem är det trygghet att få känna igen sig, att läsa i tidningen om den vanliga världen och att veta att deras barn går raka vägen hem från skolan. En typisk replik som de i uppfostringssyfte inte kan motstå: – ”Man kan inte alltid få som man vill”. Å andra sidan kan förstås inte Esther motstå att ta reda på vad och vem som finns vid häcken. Det andra spåret rymmer konflikten mellan lydnad och begär. Barn måste ju hindras att rusa ut i trafiken. Däremot behöver de växa upp till självständiga stabila individer, vars mod är en förutsättning för livsbejakande äventyr.
Jag har svårt för att bestämma mig för om pjäsen håller samma nivå som några andra jag recenserat för samma målgrupp. Den är anmärkningsvärt kort (35 min) och tyvärr är scenen inte upphöjd, vilket medför att endast de längst fram kan följa hela skeendet.
Jag gillar Sandra Karlssons repetitiva musik som fogar samman till en helhet. För att dra in barnen i föreställningen jobbar man ytterst medvetet med menande blickar, konstpauser och bubblande iver. Tove Hindström (Esther) går ett steg till. Därför är det okomplicerat att ge henne överbetyg för utåtriktat agerande. Det är på henne det ankommer att ställa frågor och be publiken om hjälp.
Jag tror att den unga publiken uppskattade vad de såg och kanske rent av fick i sig en dos av den välmenande pedagogiken.
Text: Mats Hallberg
MEDVERKANDE: Emil Forsberg, Elvira Kierkegaard, Tove Hindström, Lisa Johansson