Kliniken
Regi: Kim Lantz (Folkteatern) och
Saga Björklund Jönsson (Unga Folkteatern)
Verksamhetssamordnare: Amanda Larsson (Stadsmissionen) och
Lars-Erik Östebo (Stadsmissionen)
Premiär 10 april
Unga Folkteatern, Göteborg
Unga Folkteatern består trots namnet, av amatörer i blandade åldrar knutna till Göteborgs näst största institutionsteater. För tredje gången på några få år har de samarbetat med Stadsmissionen. Skillnaden är att tidigare två produktioner – Breaking the wawes och Happyland – spelades i Johanneskyrkan nedanför Stigbergsliden.
Lars Norén har i åtskilliga dramer exponerat karaktärer som så mycket avviker från vad som kan betraktas som normalt, att deras mentala tillstånd berövat – eller allvarligt skadat – förmågan att leva utan förlamande ångest. Kliniken från 1994 tillhör hans så kallade Döda pjäser och när jag googlar hittar jag främst uppsättningar med avgångselever. Några år senare kom mästerverket Personkrets, vars bländande ljusstråle av ”du-får-inte vända-bort-blicken-för-vi-tillhör-också samhället-även-om-ni präktiga-medborgare-ser oss-som-förtappade”; gick rakt igenom teverutan.
Ovanligt nog har ensemblen haft två regissörer till sin hjälp, var av åldermannen Kim Lantz varit ett lokomotiv för Unga Folkteatern. Båda var involverade i ovan nämnda uppsättningar gjorda i Johanneskyrkan. Tyckte mig se att de haft påtaglig positiv påverkan på resultatet. Vi uppfattar det heterogena persongalleriet som ytterst trovärdigt. Att rollbesätta måste ha varit en grannlaga uppgift och en undrar om skådespelarna sökte sina figurer eller om man rekryterade utifrån specifika krav. Av tretton roller är två vårdare, en desillusionerad mamma på besök medan resten uppvisar en provkarta på diagnoser. Spektrum spänner från autister med självskadebeteende till narcissister uppumpade med känslor; var av analaggressive Roger, överspända Maud, förvirrade dansken Martin samt poserande vampen Erika tillhör de mest dominanta. Efter första akten konstaterar jag att Norén mer presenterat ett skeende än en uttalad konflikt.
Efter paus kokar det över hos somliga. Tristessen föder provokationer, utåtagerande famlar efter kontakt och teveprogram bejakas. Intrigerna får en fastare kontur, men i skenet av en tragisk händelse förskjuts de i bakgrunden. Den nästan helt stumme stirrande Mattias sköter fjärrkontrollen. Via den knattras fram på imaginär skrivmaskin dramatikerns scenanvisningar. Efter avtackning av de medverkande innehåller Kliniken ett litet tillägg i form av några fakta om Psykiatriutredningens konsekvenser. Tillägget projiceras på samma ställe som scenanvisningarna. Det finns flera komiska grepp som en aning späder ut den i övrigt typiska misärstämningen. Framför allt finns en språklig uppfinnsrikedom. Den självutnämnde härskaren görs impotent genom att bli kallad härsken för att ta ett av flera exempel.
Vore fel att framhäva enskilda skåpdespelare på kollektivets bekostnad. Vad de gör är pregnant och gediget, även om de självklart inte förfogar över samma utmejslade arsenal som ensemblen i Personkrets. Vad vi får är ett evigt aktuellt diskussionsinlägg om mentalvården. Majoriten av de intagna orkar inte ta sig upp, anser att rädslan luktar och ser inte varför de ska tränas på att ta sig ut i samhället. Markus fungerar nästan bokstavligt talat som spiken i kistan i dramats sorgliga slutackord. Kliniken landar mitt emellan betagande Breaking the Wawes och alltför spretiga Happyland.
Text: Mats Hallberg
Medverkande:
Kent Kri, Kitty Molin, Matilda Jelse, Jonas Blom Bokne, Anna Johansson, Andreas Scheffel, Bosse Carlsson, Cecilia Hackzell, Edvin Löfgren, Inger Järpedal, Jens Petersen, Sonny Andreasson, Jane Schager.
bra där