Teaterkritik

Hej, det är jag igen
Av Kristina Lugn
Regi Sara Giese
Scenografi & kostym Anna Heymowska
Koreografi Anna Vnuk
Ljud David Giese
Peruk & mask Peter Westerberg
Premiär på Dramatens Lilla scen 25 april 2014

Att ta upp något allvarligt genom humor är en svår konst. Kristina Lugn behärskar detta till fullo och knockar oss i publiken ännu en gång med det nyskrivna dramat ”Hej, det är jag igen”. När Kristina Lugn menar allvar och när det hon menar egentligen ligger mellan raderna är inte alltid lätt att veta, det är nog något vi känner med intuitionen mer än hjärnan. Själv säger hon i en intervju av Dramatens chefsdramaturg Magnus Florin att hon är rädd för att inte bli tagen på allvar och därför tar hon bort det starka med det roliga:
När publiken skrattar påstås det vara ett sätt att ta emot det allvarliga, men jag ser det tvärtom som ett sätt att avfärda det. … Skrattet gör att de glömmer det allvarliga som var innan. Jag tror jag skulle vinna mycket på att skriva en pjäs utan sådana punchlines.

Jag är inte alls säker på att Kristina Lugn ens menar det hon säger – jag vet inte. Men jag håller då rakt inte med. Det är hennes otroliga förmåga att båda peka på det allvarliga och samtidigt vrida till det så vi kan känna igen oss som gör hennes drama så starkt och som gör att det inte går att värja sig mot det. Och som gör att jag tänker på det efteråt och hittar nya betydelser av det som hände på scen.

Handlingen kretsar kring tre vuxna systrar, lillasyster Anna-Clara, storasyster Karin och mellansyster Eva. Anna-Clara har precis fått sparken från sitt jobb som sufflös på Kungliga Operan eftersom hon somnade mitt under en föreställning. Hon bor tillfälligt hos äldsta systern Karin som är läkare. Mellansystern, Eva, som jobbar på Arbetsförmedlingen, tittar in då och då på besök. De tre systrarna är så olika, precis som så många syskon är. Syskonrivaliteten finns kvar mellan de tre vuxna systrarna och storasyster skulle fortfarande helst se att hennes småsystrar var döda.

Kring de två systrarna kretsar också två bröder, Karins man Ogebratt och hans bror, Eldhagen, som bor granne med Anna-Clara. De två bröderna och deras relation sinsemellan fördjupas dock inte i dramat, det är kring de tre systrarna och speciellt mellan äldsta systern och yngsta systern som dramat utvecklas. Mellansystern försvinner och är rätt osynlig, som många mellanbarn riskerar att göra. Eva älskar inte ens sig själv.

Jag lovar att publiken har roligt, men samtidigt är det som händer mellan systrarna allvarligt och berör mig. Jag blir både ledsen och glad när jag känner igen så mycket från mitt och andra människors liv.

De fem skådespelarna är väl valda för sina karaktärer och Hulda Lind Jóhannsdóttir som den ensamma mellansystern är bara så rätt.

Kristina Lugn har dessutom sockrat dramat med en mängd blinkningar åt nutidsmänniskan och stockholmsbon i synnerhet och saltat det med hyllningar åt stora skribenter med punchlines som hon hämtat från deras verk. Jag tänker på detaljer som att Eva bor i Upplands Väsby och har ett alltmer avsvalnande politiskt intresse och att storasyster Karin mot slutet kommer in iklädd den gratiskimono allra tjänstemän från Stockholm fått när de varit på personalkonferens på Yasuragi Hasseludden. Citatet från olika skribenter får kommande publik i uppgift av mig att själva hitta.

I rollerna
Nina Fex Karin
Hulda Lind Jóhannsdóttir Eva
Cilla Thorell Anna-Clara
Omid Khansari Ogebratt
David Mjönes Eldhagen

Sylvi
Av Minna Canth
Bearbetning: Jenny Andreasson och Sisela Lindblom
Regi: Jenny Andreasson
Scenografi & kostym: Marika Feinsilber
Mask: Anna Simonson
Ljus: Anna Wemmert Clausen
Ljud: Safoura Safavi & Siri Jennefelt
Koreografi: Dorte Olesen
Video: Clive Leaver
Dramaturg: Sisela Lindblom
Göteborgs Stadsteater
Premiär 11 april 2014

1893 fyllde urpremiären av Sylvi Svenska teatern i Helsingfors salonger. Hundratjugo år senare är det åter dags för Minna Canths verk att se dagens ljus, på Göteborgs stadsteater, i regi av Jenny Andreasson. Sist Jenny regisserade för stadsteatern satte hon upp den uppmärksammade Klaras resa 2010. Då också med Nina Zanjani i huvudrollen. Zanjani prisades för sin rollgestaltning i Klaras resa, liksom under hösten 2013 då hon kritikerrosades för sin tolkning av Strindbergs Fröken Julie.

Det är fullsatt inför premiären på Sylvi och en förväntan känns i luften. Ridån är öppen och avslöjar en draperad scen där långa tyger skapar rum. Teaterns vridscen används flitigt och de höga draperierna blir till duk för videoprojektion. Rekvisitan är sparsam, behagliga färgtoner på tyger, kläder och ett välarbetat ljus förstärker och sätter skådespeleriet i fokus.

Sylvi är ung, håller hårt om sin ungdoms hopp om att bli lycklig och nöjer sig inte med hustrulivets husliga förpliktelser. Maken Axel, eller som Sylvi kallar honom ”Farbror förmyndare”, är en upptagen man som ser Sylvi som sitt kuttersmycke. Hon är hans lille kissemiss, söt men i vägen för hans viktiga arbete. Sylvis fängelseliknande äktenskap går inte att ta miste på och heller inte de känslor som uppstår då barndomsvännen Victor gör entré.

Kärleken hinner visa sina bästa och värsta sidor under de två och en halv timme som föreställningen pågår. Oavsett om kärleken i ena stunden spirar i lekfulla barndomsminnen gör den i nästa stund svidande ont då balen är över och verkligheten tar kommando. Hur mycket Sylvi än söker sin frihet är hon kvinna och instängd bakom galler i form av könade mönster. Att hon inte är sin egen, eller ska förvänta sig få vara det, är självklart och från att beskrivas som makens lilla fågel bekänner hon ivrigt att hon tillhör Victor och ingen annan. Pjäsens vokabulär bär tydligt temat; instängdhet och ställer frågan om vem som är fri, kan man äga någon, vad är frihet och vad är den värd?

Efter paus ges Nina Zanjani tillfälle att spela ut hela sitt känsloregister när Sylvis värld slås i spillror och hon gör det med besked. Man kan höra en knappnål falla i salongen. Sylvis längtan känns och blir verklig.
Föreställningen illustrerar kampen mellan förnuft och känsla, kärlekens pris och människans ständiga strävan efter lycka och om musiken, ljuset och uppsättningens videoprojektion ringar in känslan av att vara instängd är det skådespeleriet som blåser vind i seglen och för oss i hamn.
Text: Mathilda Adolfsson Näslund

Medverkande:
Nina Zanjani
Eric Ericson
Carina Boberg
Fredrik Evers
Nina Haber
John Lalér
David Rangborg
Emilie Strandberg
Monica Wilderoth
Pia Karlsson

Foto: Ola Kjelbye

Till Julia
Av Margareta Garpe
Regi/bearbetning Josefin Ankarberg
Musik Simon Steensland
Scenografi/kostym Åsa Berglund Cowburn
Moment: Teater
Premiär 12 april 2014

Julia är arton år och har fått tag på en lägenhet i andra hand och är i full färd med att packa inför flytten. Det är med kluvna känslor hon gör sig redo att flytta hemifrån. Hon bor med sin mamma, Gloria, som just denna kväll sitter som på nålar och väntar på ett telefonsamtal från en teaterchef. Kanske, kanske ska Gloria äntligen få rollen som fröken Julie i Strindbergsdramat Fröken Julie.

Den rollen har varit Glorias drömroll hela livet. Gloria är skådespelerska och nitton år tidigare hade hon fått rollen. Under repetitionerna upptäckte dock teaterchefen att Gloria var gravid och då blev det sparken direkt. Fröken Julie blir ju förförd av, eller förför, betjänten Jean i dramat och hur skulle det se ut om hon redan var gravid när detta händer på scen?

Föreställningen på Moment:teater är en bearbetning Margareta Garpes drama som kom 1991. Det är en stark föreställning som kryper under skinnet på mig och det går inte att värja sig. Jag känner både starkt för Julia och för Gloria och för Charlie som dyker upp senare i föreställningen och mormor, som är frånvarande och dog när Julia var tio år. Mormor påverkar dock fortfarande, åtta år efter sin död, sin dotter och dotterdotter.

Julia är tonåring och fylld av längtan till att stå på egna ben, vara vuxen, klara sig själv och ge sig av till lägenheten och fira med en flaska vin tillsammans med sin kompis. Samtidigt är hon kluven, hon är djupt orolig. Julia är ett av de barn som fått vara förälder åt sin mamma. Mamma Gloria har inte direkt varit en mammig mamma och det är Gloria inte heller den här kvällen. Gloria är mest intresserad av sig själv. Hur ska mamma Gloria klara sig ensam? Julia spelas så bra av Jenny Antoni. Hon utstrålar både det tonårsrebelliska och det ömtåliga där under ytan. Jenny Antoni vill jag se mer av.

Mamma Gloria är inte bara mamma, hon är ett barn också och som växt upp med en mamma som inte heller varit någon typisk mammig mamma. Linda Källgren är imponerande i sin roll som Gloria, så trovärdig där hon i rollen gör en mamma som mycket medvetet spelar sin egen roll där hon mest lurar sig själv och inte omgivningen. Starkt helt enkelt. Eftersom föreställningen ges på den lilla scenen sitter vi, publiken, tätt intill scenen och vi ser varenda skiftning i skådespelarnas ansikten. Krävande av skådespelarna, men de klarar skickligt utmaningen. Det känns som att vi är med på scenen, så nära och så trovärdigt är spelet.

Föreställningen är som att Strindberg möter Norén i vår nutid, i ett drama nu och där kvinnor får bära dramat. Det är inte ofta som kvinnor får vara i centrum i denna typ av föreställning. För mig handlar det däremot egentligen inte alls enbart om mammarollen och relationen mellan mammor och döttrar, det handlar om att vara kluven mellan sin dröm om livet och föräldraskapets krav. Första gången dramat spelades var i TV 1991. Jag tror att dramat är om möjligt ännu mera aktuellt idag. Nutidsföräldern har många krav och förväntningar på sig och det allra starkaste kravet är att förverkliga sig själv. Alla ska ha karriär och ambitioner och alla ska vi vara något. Att bara vara en mamma eller en pappa är inte nog. Överallt möter nutidsmänniskan kravet att förverkliga sig själv, oavsett om det handlar om i yrket eller på fritiden. Och det får aldrig vara att vara en bra förälder, det förväntas vi vara naturligt ändå, som en bit i livspuzzlet där vi själva ska glänsa i mitten.

Föreställningen Till Julia finns kvar i mitt huvud hela tiden. Den fördjupas genom att jag tänker på den om och om igen. Jag är imponerad. Den är stark, välspelad och både sorgesam och komisk och som jag sagt, det går inte att värja sig emot den.

I rollerna
Julia Jenny Antoni
Gloria Linda Källgren
Charlie Anders Berg
Barnröst Ida Jernberg

Foto: moment

Ståthållerskans dröm
Sofia kyrka, Stockholm
Premiär den 11 april 2014

Årets passionsspel i Sofia kyrka heter Ståthållerskans dröm och handlar om Pontius Pilatus förhör av Jesus. Föreställningen framförs i glasrummet i Sofia kyrka, men även kyrkorummet bakom glasväggarna utnyttjas.

Pjäsen har fått sitt namn från de mardrömmar som ståthållaren Pilatus fru Claudia hade inför rättegången. Matteus 27:19 berättar:

Medan Pilatus satt på domarsätet, sände hans hustru bud till honom och lät säga: ”Ha ingenting att göra med denne rättfärdige man! Jag har i natt lidit mycket i en dröm för hans skull.”

Fokus i föreställningen är mötet mellan den makthungrige Pilatus och den anklagade Jesus, som inte säger ett ord till sitt försvar. Tobias Ulfvebrand gör helt utan repliker en stark skildring av Jesus. Han har en imponerande kroppskontroll när den stillsamma hållningen plötsligt byts i ett jämfotahopp eller en piruett.

Bengt Einarsson gör en forcerad Pilatus som blir allt mer nervös ju längre den anklagande tiger. Helena Simonsson Ulfvebrand blir en motvikt med den drömska Claudia som samtidigt är den som verkar se sanningen tydligast.

Pjäsen baserar sig på del två av Dag Lindbergs bok Passionsspel – en trilogi, som innehåller tre fria dramatiska berättelser om den sista veckan i Jesus liv. Lindberg är dramatiker och präst i Sofia församling. Han har även regisserat Ståthållerskans dröm och medverkar i pjäsen.

Entrén går oavkortat till Svenska kyrkans internationella fasteinsamling ”Hunger”.

Medverkande: Bengt Einarsson, Helena Simonsson Ulfvebrand, Dag Lindberg och Tobias Ulfvebrand.
Piano: Arne Johansson/Henrik Arlestrand.
Scenografi: Lotta Melanton.
Ljus och Ljud: Oskar Dzwill.

En Midsommanattsdröm
Av Shakespeare
Regi Anna Bergmann
Malmö Stadsteater
Premiär 11 april 2014

I Anna Bergmanns version av denna Shakespeare-klassiker är demonerna och onknytten utbytta mot vad som tycks vara vår tids mest outtröttliga motsvarighet – vampyren. Oberon (Niklas Engdahl), Titania (Birgitte Zeh) och till viss del Puck (Julia Giesbert) – alla är de odöda blodsugare. Och trotts att vampyren varit extremt förekommande i popularäkulturen de senaste åren känns detta ändå intressant.

Öppningen på vampyrbaren InVein och Oberons bleka upenbarelse för direkt tankarna till Jim Jarmusch Only Lovers Left Alive(i vilken även Shakespeare är en vam) som kom ut tidigare i år, eller baren Fangtasia i True Blood.
Ja, det är alltså inte alls Shakespeare som direkt kommer till mig, och han gör inte det någon gång under den spretiga bergochdalbana som denna pjäs har förvandlats till.

Mitt försök att sammanfatta handlingen för en kamrat innan pjäsen står sig blekt, inser jag efter bara några minuter. Jag gör inget försök här heller. Det känns som att Anna Bergmann bara behållt stommen.

Samtidigt finns stycken av originalmanuset, både på engelska och svenska, insprängt i den hetsiga dialogen. Något som till en början skaver lite men som sedan faller på plats.

Även om skådespeleriet oftast är briljant är det scenografin som ständigt stjäl uppmärksamheten.

På Malmö stadsteaters hemsida står det ”På främsta raden finns risk att man blir utsatt för stänk av rödfärgat vatten. Färgen går bort i tvätten. Skydds-cape tillhandahålls för sittande på rad 2” vilket är minst sagt talande. Sakta sakta börjar vatten att täcka scengolvet bara några minuter in i pjäsen och i slutscenerna plaskar det om varje steg som tas på scenen.

Det otyglade evigt rinnande vattnet blandas med vampyrernas blod och blir som en metafor för pjäsen; vi vet aldrig vilken riktning den ska.

Demonen Puck utgörs här av en en skrämmande människolik marionett som kan byta skepnad(och för en kort scen förvandlas till Dämon-regissören själv) och är extremt imponerade.

Jag tror att jag gillar det jag sett när jag går ut från teatern med mest av allt är jag förvirrad och det börjar så sakta sluta brinna i mitt huvud. På min nät-och trumhinna finns dubstep, blod, sex och några repliker som inleds med ”thy shall…” . I den ordningen.
Text: Truls Mårtensson

I rollerna:
Niklas Engdahl, Birgitte Zeh, Sven Boräng, Frida Jansdotter