Teaterkritik

The Woman in Black
Av: Stephen Mallatratt, Susan Hills
Regi: Gary Whitaker och Johan Friberg
Kulturhuset Stadsteatern, Kilen
Premiär: den 3 december 2014

Dramatisering på engelska av Susan Hills skräckroman The Woman in Black framförs nu för första gången på Stockholm Stadsteater av den brittiska teatergruppen GEST.

Vi möter den nu pensionerade juristen Mr. Arthur Kipps (David Whitworth), som i försök att få sinnesro, valt att återberätta sina fasansfulla upplevelser i den lilla engelska byn Crythin Gifford dit han som ung skickades för att ordna upp den mystiska och ensamma Mrs Drablows dödsbo. Till hjälp tar han en skådespelare (Gary Whitaker) som leder honom igenom berättelsen genom att spela en ung Kipps. Snart får dock den behjälplige skådespelaren sällskap av den pensionerade Kipps som återupplever sina minnen genom att själv spela de förtegna människor han möter i byn. Framför oss skildras en berättelse om den unge Kipps som, i samtal med invånare i byn och i besöket till Mrs Drablows öde hus, snart blir varse om att saker och ting inte är som det ska. Och den unga bleka kvinnan i svart som uppenbarar sig gång på gång får kusliga saker att börja hända…

Det är ett kul berättargrepp där den pensionerade Kipps dels berättar sin historia samtidigt som han själv hoppar in som medspelare, han spelas upp av den behjälplige skådespelaren som samtidigt stundvis tar över berättarrollen. Metaberättandet är dock inte alltid lätt att hänga med i, dels för att övergångar mellan scener ibland är otydlig men även på grund av avsaknaden av kostymbyte som annars hade förenklat det faktum att samma skådespelare spelar flera roller.

Trots begränsat scenutrymme, sparsam rekvisita och det faktum att enbart två karaktärer axlar berättelsens samtliga roller lyckas föreställningen, med hjälp av lysande skådespelarinsatser, gynn-samma ljus- och ljudeffekter och ett stort mått av kreativitet, skapa en kuslig stämning och frambringa såväl rysningar som skrik i publiken. En vaggande tom gungstol i ett rum som öppnar upp sig bakom ett rumsskapande skynke, ljudet av avlägsna barnskrik, en tjock dimma som fyller scenen och den gamle Kipps berättande får oss stundvis att sitta på helspänn och redo att närsom möta The woman in black. Skådespelarna lyckas med direkt publikkontakt dessutom frammana såväl skratt som en känsla av delaktighet.

The Woman in Black är en föreställning där återblickande historieberättande varvas med ett lekfullt skådespel och under de två timmarna lyckas en kuslig stämning långsamt byggs upp som får sitt utlopp i ett hårresande slut. Jag går därifrån uppskrämd och nöjd och kan därför varmt rekommendera alla med förkärlek för kittlande spökhistorier att besöka Stockholm Stadsteater i vinter.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Arthur Kipps David Whitworth
The Actor Gary Whitaker

PRODUKTION
Av Stephen Mallatratt och Susan Hill
Regi Gary Whitaker och Johan Friberg
Scenografi och kostym Ger Olde Monnikhof
Ljus Patrick Najman
Ljud Rod Mead och Gareth Owen

Foto: Lina Ikse

Text: Victoria Kalén

After Work
Göteborgs Stadsteater, Nya Studion
Premiär den 28 november 2014

Av Sofia Fredén har jag sett Lilla livet och Profeten i Västra Götaland, två civilisationskritiska pjäser garnerade med absurda inslag. Denna gång tacklar hon likt Gertrud Larsson i Blåvingar ett tacksamt tema: karriärkvinnors rivalitet och oro. Fyra handläggare konkurrerar om att få behålla sin anställning, då platschefen Michelle fått direktiv om att ytterligare krympa personalstyrkan. När striden för att behålla jobbet pågår som värst, fungerar tidiga fredagkvällars AW som ett sammanhållande kitt, en falsk illusion av trygghet. Trots begäret att inrätta livet efter igenkännbara behagliga vanor – kollegornas samlingspunkt after work fungerar som pjäsens cirkelrörelse – förmår karriärkvinnorna inte att hålla sin ångest stången. Ett fönster som alltför lätt kan öppnas blir själva motorn för mycket av det märkliga och otäcka som händer på scen.

Regissör Nora Nilsson känner jag som den som fogade ihop såväl Krossad som Intelligenta homots guide…till särpräglade uppsättningar på Göteborgs Stadsteater. Denna gång kände jag mig ganska tom och halvt besviken efteråt. Men jag tror att historien om de sköra karaktärerna kommer växa efterhand, även om jag inte anser att det var något helgjutet verk. Scenografin tycktes mig i snålaste laget. De fem svarta stolarna var kvar som interiör när miljön skiftade från baren till arbetsplatsen, vilket var en underlig scenlösning. Den återkommande svävande sång vi hörde var passande nog Floating med Julee Cruise, känd från Twin Peaks. Vad som händer på scen och varför är relativt dunkelt och öppet för tolkningar. För publiken står det ändock klart att rollfigurerna saknar tillit till andra och att de förtvivlat försöker hålla tag i sina inrutade levnadsmönster. Man rör sig helst i välbekant terräng som parmiddag med grannarna, tankar på helgresor till Barcelona och två ölflaskor i händerna jämte snacks. Ändå trillar rollfigurerna i gropar, några i avgrundsdjupa sådana.

Att se Lisa Lindgren göra en hypernervös kringskuren despot, som svassar runt i svart dress, ger upphov till åskilliga fniss. I det sociala spelet med sin hierarki och sina konventioner är det Josefin Neldéns höggravida Cissi som mest vill vara till lags. Neldén tillför ensemblen friskt blod och hennes skådespeleri är lätt att uppskatta. Carina Boberg förekommer frekvent i samma sorts roller, där hennes karaktärer är nippriga och beskäftiga utan att ha riktig koll. I en harang är hon underbart giftig när hon fördömer den asociala Irena, vars vägran att berätta om sig själv läggs henne till last. Mimiken hos skådespelarna är utstuderat elegant och lagom överdriven, vilket frambringar ofrånkomliga skratt. Samspelet sitter som det ska i detta spänningsladdat drama som skaver. En lärdom jag tror Fredén vill förmedla är att håll inte uppe fasaden, vid personlig kris sök hjälp. Finns mycket mer att grunna på, fast jag inte hade lika stor behållning av detta nyskrivna stycke som helkvinnliga Crime Scenes i samma salong för några år sedan.

Martyrer
Av Manfred von Mayenberg
Regi: Olof Lindqvist
Originaltitel: Märtyrer (2012)
Översättning: Monica Ohlsson
Premiär på Intiman i Malmö Stadsteater 23 november 2014

Martyrer är bland det bästa jag sett på scen i år. Kanske den bästa pjäs jag överhuvudtaget sett. Det är klassisk teater med stark och drivande dramaturgi, men med ett lika aktuellt som brännande tema. Hur hanterar vi de avvikande?

I centrum finner vi Benjamin, 15 år. Han blir till omgivningens häpnad och förvåning bokstavstroende kristen och ger sig ut på ett eget privat korståg för att frälsa sin närmaste omgivning för att sedan ta sig an världen.
Johan Stavring spelar Benjamin och ger och en gestaltning av en 15-åring som pendlar mellan att väcka publikens känslor av avsmak, löje och rädsla. Jag har svårt att känna någon sympati för honom.

Benjamin använder kristna plattityder som en sköld för att slippa hantera känslor, relationer och en osäker värld i förändring, men drar sig inte för att övertala en klasskamrat att försöka mörda en lärare. Hans kristna fundamentalism manifesterar sig i förakt, homofobi och antisemitism.

Martyrer skildrar på ett skruvat sätt hur Benjamins omvärld står handfatta inför hans nya livssyn och vuxenvärldens tafatta försök att hantera honom blir mer och mer absurda. Pjäsen ställer frågorna ”Hur gör vi med dem som inte passar in”? ”I vilken utsträckning ska andra anpassa sig?” Den som letar efter svar får det inte från scenen. Vi får dock se hur det inte ska göras.

Det är dock en fråga som behöver besvaras. Idag har vi unga svenskar som slåss för IS i Syrien och Irak. Vi har andra som tjänstgör i nazistiska förband i Ukraina. De massakrer på skolor som med jämna mellanrum sker på skolor i USA är den yttersta konsekvensen av unga som av olika orsaker känner att de inte passar in.
Alla skådespelarna är bra, men förutom Johan Stavring vill jag framhålla Tom Ahlsell som spelar en väldigt obehaglig rektor.

Martyrer är skriven av den tyska dramatikern Manfred von Mayenberg. Han räknas som en av Tysklands bästa dramaturger och efter ha sett Martyrer förstår jag varför.

Scenen domineras av en gigantisk grön griffeltavla som är fulltecknad med korta budskap och teckningar. Ibland kommer jag på mig själv med att försöka läsa alla de små budskapen som finns där. Griffeltavlan ger en känsla av en skolsal, trots att rummet oupphörligen transformeras till andra miljöer. Scenkläderna är av modell vardag, men bär ändå mer eller mindre subtila markörer som definierar karaktärerna.

Jag uppmanar er som bor i Malmö med omnejd att se Martyrer. Det är en lysande pjäs som åskådliggör ett av vår tids dilemman. Det är min förhoppning att Martyrer sätts upp i andra delar av Sverige.
Text: Peter Johansson

I rollerna: Tom Ahlsell, Hans-Peter Edh, Fredrik Gunnarson, Katarina Lundgren-Hugg, Linda Ritzén, Johan Stavring, Natalie Sundelin, Henrik Svalander