Trollkarlen från Oz
Cirkus Stockholm
Musik Salem Al Fakir och Pontus de Wolfe
Regi o manus: Pär Johansson
Kostym: Tina Warg
Glada Hudikteatern
Premiär 17 november 2014
Trollkarlen från OZ är Glada Hudikteatern. De äger den och jag tror att efter att ha sett Peter Sundén som trollkarlen två gånger, som på ett så härligt sätt låter din hälsingedialekt förstärkas i partier där känslorna kommer fram, så må alla profs i Stockholms teatervärld ta sig en funderare. Peter Sundén är profs, han är trollkarlen, men på ett sätt som är svårt att sätta fingret på. Jag såg premiären i Iggesund i februari. Den var bra, men så här tio månader senare är det en föreställning som är så heljuten, fylld av självförtroende och kärlek att den som inte fått biljetter till de få föreställningarna i Stockholm är bara att beklaga.
Första spelningen på Cirkus var utsåld, det var en underbar blandning av publik, där alla diagnoser och funktionsnedsättningar fanns med tillsammans med oss normalstörda. Men en så andlös och fantastisk publik. Därtill en publik som var med, skrattade, grät, klappade takten och interagerade med skådespelarna.
Det finns vissa scener i uppsättningen som är så otroliga att det är svårt att sätt ord på. Som lejongruppen som förlorat sitt mod, som via Ida Johansson (Alice) så vackert och inlevelsefullt lockar lejonet ut på golvet med en dans så vacker och slutar med en närhet som kryper in i hjärteroten.
Temat i Trollkarlen från Oz är flykten från minnen och att glömma. Glömma att man inte är behövd, att bli bortlämnad för att en inte är som andra. Jag minns Tom Alandhs film ”Martina – med lust och glädje stor” om flickan med Down Syndrom som mamman uppmanades att lämna bort. Fortfarande är det en av de filmer som jag ser som Tom Alandhs bästa. Jag tänker osökt på Martina när jag ser Trollkarlen från Oz och inte minst den bisarra debatten om fosterkontroll för att inte fler barn med Down Syndrom skall se livet. Kanske borde man se Trollkarlen från Oz, se vad människor, oberoende funktionhinder, diagnoser kan prestera om de får chansen.
En scen som jag tror skapade många tårar, var Pär Johansson (regissör och verksamhetsledare) som spelade utvecklingsstörde brodern Frank. Hans dröm i landet Oz är att hitta sin pappa, som ligger under en sten för att be honom komma hem igen så att allt blir som förr. Frank hittar stenen och tar sin syster Alice i handen, vid stenen pratar han klart och tydligt om längtan och saknad och oförståelse över att någon som älskat honom bara kunde dö och hamna under stenen. Men om du har tråkigt i himlen, får du gärna komma tillbaks, säger Frank, sedan vänder han sig och säger ”jag har två par jeans på mig”.
För mig som tillhör gruppen foster och barnhemsbarn är temat övergiven och bortlämnad något som alltid finns inom mig. Det är lätt att sätta sig in i historien om att inte duga, inte vara behövd och utbytt mot något annat. Precis som gruppen som går till Oz för att få sina drömmar uppfyllda, drömde vi på barnhemmen om att behövas och att någon skulle uppfylla våra drömmar.
Jag tycker om att det är gänget från Glada Hudikteatern som gör Trollkarlen från Oz, det är smärtsamt roligt, dråpligt och blir bitvis oerhört nära det egna innre rummet.
Jag skulle självklart kunna räkna upp hela gruppen, fler scener, men låt mig nämna några som etsar sig fast. Mats Melin som hunden Toto, Toral Nilsson som fågelskrämma och så otroligt begåvad sceniskt. Alexander Rådlund som assisten till trollkarlen, en medfödd känsla för stand up och som låter publiken ha roligt utan att själv röra en min. Peter Sundén för sina otroliga imitationer av Palme, Ingemar Bergman och Leif GW Persson. Häxan Ellinore Holmer, vars röst är så stor. Därtill all humor, snabba repliker. Kopplingar till samhället där vi måste vara på ett speciellt sätt för att duga.
Som när Glenn (assistenten) tröttnar på den själupptagna Trollkarlen säger ”att för att må bra, måste man berätta när man mår dåligt”.
Häxpraktikanten Lotta Danielsson som kaxigt säger åt Häxan, ”jag har fått jobb som sten på svenska teatern i Tammerfors, så du kan dra…”
Jag älskar Trollkarlen från Oz, jag älskar den i Glada Hudikgängets uppsättning och jag önskar att fler får chansen att se den. Vi har alla något att lära ur den uppsättningen. Som (Dorothy) Theresia Widarsson säger i slutscenen ”jag har lärt mig på resan att vi duger som vi är, att allt vi drömt om redan finns inuti oss”.
Ett minus är att uppsättningens musik bara finns i en version med sk etablerade artister, jag skulle önska att Pär Johansson gav ut en skiva med teateruppsättningen.