De sista trollen
av Dennis Magnusson
Regi: Dennis Sandin
Malmö Stadsteater, Hipp
Premiär den 29 november 2014
Pjäsen inleds med att vår grupp sagoväsen stiger in i en källare, eller snare en form av kloak eller annat underjordiskt utrymme beläget under en stad. De har flyttat från skogen till detta hål av betong för att vara närmare människorna. Handlingen utspelas i detta utrymme.
Spöket skickas med jämna mellanrum upp för att hämta mat och Trollmor gör regelbundna raider i stadens vimmel och återkommer en dag med ett människobarn. Gruppens ledare Gråsten bestämmer, utan att ens reflektera över att barnet redan har föräldrar, att Trollmor får behålla barnet. Det är ett beslut som får konsekvenser.
De sista trollen är en saga och som i alla sagor är karaktärerna skarpa och väl definierade med välkända attribut. Våra sagoväsen är en blandad grupp som leds av trollet Gråsten, som med ett yttre likt en mossbeväxt sten ser ut som ett klassiskt troll. Trollmor är mindre trollmässig och påminner om en övervintrad hippie. Hon har en praktisk axelväska där hon lägger svansen. Spöket är klädd i vitt och bär ljus, räven bär päls och tomten är till min förtjusning klädd i brun tweed och lever på gröt. Tomten passion är att vakta sin tomt. Barnet är – ett barn. Ur en kloak dyker ibland en varelse upp som mest påminner om Monstret från svarta lagunen.
Dramatikern Dennis Magnusson och regissören Dennis Sandin är ett tandempar inom svensk teater. Duon har skapat teaterföreställningar för både barn, unga och vuxna. På Malmö Stadsteater har de tidigare satt upp Att döda ett tivoli, Zlatans leende och Jenny from Hörby. Dennis Magnusson belönades 2013 med Henning Mankell-stipendiet.
De lyckas sådär med De sista trollen. Själva historien är tunn. Vi får aldrig veta riktigt varför gruppen väsen valde att lämna sitt hem i skogen och bosätta sig i en miljö som ger mig vibbar av Blade Runner. Förklaringen att de behöver människan närhet är allt vi får, men inte varför denna närhet är värd priset av en flytt. Vi får ingen riktig bakgrund till de olika karaktärerna förutom en stilla hint om att Trollmor förlorat ett barn. Framförallt är uppläsningen tunnare är öl från USA.
Eftersom Hipp återtagit sin traditionella form med läktare på fyra sidor sitter alla nära scenen. Första raden sitter de facto på scenen, vilket medför att de understundom försvinner i scendimman. Jag roade mig med att studera reaktionerna från två flickor på första raden. Den yngre gömde sig bakom programmet när dimman dolde henne och trollen gjorde entré.
Dialogen innehåller inslag som förmodligen är långt över en sjuårings huvud. När Trollmor sätter sig på gatan slänger människor pengar på henne. För mig är tiggarreferensen klar, men hur det för en andraklassare?
Teatern gör dock sitt bästa för att ge barnen en totalupplevelse. Personalen är utklädda till troll och efter föreställningen får alla som vill en chans att utforska scenen och hamna på bild tillsammans med en av pjäsens karaktärer.
Det är en föreställning där fart och fläkt blandas med en dialog som kastar barnen mellan gäsp och skratt men på det hela taget verkar de trivas.
I rollerna: Li Brådhe, Mattias Linderoth, Cecilia Lindqvist,Victor Morell, Håkan Paaske, Lars-Göran Ragnarsson,Sandra Stojiljkovic, Jonas Svensson
Foto: Johan Sjövall
Längd: 1 timme 20 minuter (ingen paus)
Text: Peter Johansson