Martyrer
Av Manfred von Mayenberg
Regi: Olof Lindqvist
Originaltitel: Märtyrer (2012)
Översättning: Monica Ohlsson
Premiär på Intiman i Malmö Stadsteater 23 november 2014
Martyrer är bland det bästa jag sett på scen i år. Kanske den bästa pjäs jag överhuvudtaget sett. Det är klassisk teater med stark och drivande dramaturgi, men med ett lika aktuellt som brännande tema. Hur hanterar vi de avvikande?
I centrum finner vi Benjamin, 15 år. Han blir till omgivningens häpnad och förvåning bokstavstroende kristen och ger sig ut på ett eget privat korståg för att frälsa sin närmaste omgivning för att sedan ta sig an världen.
Johan Stavring spelar Benjamin och ger och en gestaltning av en 15-åring som pendlar mellan att väcka publikens känslor av avsmak, löje och rädsla. Jag har svårt att känna någon sympati för honom.
Benjamin använder kristna plattityder som en sköld för att slippa hantera känslor, relationer och en osäker värld i förändring, men drar sig inte för att övertala en klasskamrat att försöka mörda en lärare. Hans kristna fundamentalism manifesterar sig i förakt, homofobi och antisemitism.
Martyrer skildrar på ett skruvat sätt hur Benjamins omvärld står handfatta inför hans nya livssyn och vuxenvärldens tafatta försök att hantera honom blir mer och mer absurda. Pjäsen ställer frågorna ”Hur gör vi med dem som inte passar in”? ”I vilken utsträckning ska andra anpassa sig?” Den som letar efter svar får det inte från scenen. Vi får dock se hur det inte ska göras.
Det är dock en fråga som behöver besvaras. Idag har vi unga svenskar som slåss för IS i Syrien och Irak. Vi har andra som tjänstgör i nazistiska förband i Ukraina. De massakrer på skolor som med jämna mellanrum sker på skolor i USA är den yttersta konsekvensen av unga som av olika orsaker känner att de inte passar in.
Alla skådespelarna är bra, men förutom Johan Stavring vill jag framhålla Tom Ahlsell som spelar en väldigt obehaglig rektor.
Martyrer är skriven av den tyska dramatikern Manfred von Mayenberg. Han räknas som en av Tysklands bästa dramaturger och efter ha sett Martyrer förstår jag varför.
Scenen domineras av en gigantisk grön griffeltavla som är fulltecknad med korta budskap och teckningar. Ibland kommer jag på mig själv med att försöka läsa alla de små budskapen som finns där. Griffeltavlan ger en känsla av en skolsal, trots att rummet oupphörligen transformeras till andra miljöer. Scenkläderna är av modell vardag, men bär ändå mer eller mindre subtila markörer som definierar karaktärerna.
Jag uppmanar er som bor i Malmö med omnejd att se Martyrer. Det är en lysande pjäs som åskådliggör ett av vår tids dilemman. Det är min förhoppning att Martyrer sätts upp i andra delar av Sverige.
Text: Peter Johansson
I rollerna: Tom Ahlsell, Hans-Peter Edh, Fredrik Gunnarson, Katarina Lundgren-Hugg, Linda Ritzén, Johan Stavring, Natalie Sundelin, Henrik Svalander