Teaterkritik

Mormor går på dockteater : Ofelia och skuggorna

1 februari, 2015 by Redaktionen

Ofelia och skuggorna
Av Michael Ende
Dramatisering Lena Stefenson
Regi Helena Nilsson
Ljus Raimo Nyman
Kompositör Niklas Brommare
Dockmakare Thomas Lundqvist
Dockmakare Kay Tinbäck Du Rées
Premiär på Marionetteatern i Stockholm 31 januari 2015:

Marionetteatern är Sveriges första dockteaterscen och sedan 2003 ingår teatern i Stockholms stadsteater som en verksamhet med egen konstnärlig ledning. Marionetteaterns utbud riktar sig främst till barn, men man skapar även föreställningar för vuxna.

Föreställningen ”Ofelia och skuggorna” ställer höga krav på sin publik redan från start. Åskådarna bör fysisk klara av att avnjuta föreställningen från en sittplats på golvet i cirka trettio minuter. En lätt match för ett barn i femårsåldern och uppåt, som ju ”Ofelia och skuggorna” vänder sig till, men kanske svårare för en mormor med värkande rygg. Kultur ska njutas med alla sinnen på vid gavel, men det är svårt att släppa loss feromonerna när kroppen ständigt vill byta ställning för att slippa myror i benen.

Skådespelet äger rum i ett tält och vi intar våra platser medels hasning genom en iglooliknande tygtunnel. Spänning från start, men jag tänker att handikappade och äldre får det besvärligt.
Nåja, föreställningen vänder sig i första hand till barn. Och den unga publiken är förtjust över de vackra projiceringarna av städer, hav och känslan av att befinna sig långt, långt ner under vattenytan. Det visuella uttrycket är den största behållningen av föreställningen som känns rumphugget kort, trots att ryggen värker något efter en halvtimmes lotusställning.

Huvudpersonen, dockan Olivia, är uttrycksfull och märkligt mänsklig i sitt varande. Men det är ändå de vackra skuggspelen i tältdukens tak som stjäl showen.

Den unga publiken ropar spontant rätt ut i rymden:
”Jag ser fiskar!” ”Åh, vilken stooor!” ”Oj, där en val!” ”O, nu blev det helt gult!”
På slutet får publiken prova att själva göra skuggspel med vackra fiskar på pinnar. Dockmästaren frågar: – Är det någon som vill prova? Och till min förtjusning hör jag mig själv säga: – Jag vill!

Avslutningsvis kan tilläggas att den vackra och väl valda musiken förhöjer upplevelsen till ett litet stycke magisk stund.
Text: Marja Koivisto

Foto: Petra Hellberg

En man som heter Ove med Johan Rheborg infriade alla förväntningar

31 januari, 2015 by Rosemari Södergren

En man som heter Ove
Baseras på roman av Fredrik Backman
Regi Emma Bucht
Manus Marie Persson Hedenius
Premiär på Rival i Stockholm 30 januari 2015

Han står där på scen, i hängiga jeans, så långt bort från stuprörsmodellen det går att komma, i stickad pullover och går med bestämda steg. Han är ute efter att borra ett hål i betongen, ett hål som ska hålla. Ove är en arg man – men ilskan är egentligen hans sätt att skydda sig mot den förtärande sorgen.

Boken ”En man som heter Ove” blev en stor läsarsuccé och när folkkäre komikerna, regissören och skådespelaren Johan Rheborg tar sig an berättelsen och rollen som Ove blev det mer eller mindre en publiksuccé redan före premiär med de flesta föreställningarna utsålda direkt. Premiärföreställningen fick stående ovationer. Jag såg ingen som inte reste sig upp och applåderade.

Själv har jag inte läst boken – men bredvid mig i publiken hade jag en kvinna som läst den. Hon var lika nöjd som jag. Jag hade höga förväntningar inför premiären, eftersom jag hört så mycket bra om boken och jag tycker Johan Rheborg är skicklig. Jag tänkte att kombinationen av Ove och Johan Rheborg skulle bli perfekt – och det blev den också.

Vad jag hört berättas om boken är Ove en arg mani övre medelåldern som är dysfunktionell – men som ändå innerst inne har ett hjärta av guld och trots hans gnäll och surhet älskar vi honom och vi känner igen oss själva i mycket.
Delvis stämmer det med föreställningen men inte helt. För mig är Ove inte någon udda person, inte dysfunktionell. Han är som alla människor speciell, varenda människa är på något sätt unik – men Ove har drabbats av två stora tragedier i livet och är när föreställningen börjar i en stor livskris, han bär en stor sorg. Hans fru har nyligen gått bort. Att Ove då är arg och ilska är en naturlig reaktion. En del av oss bär sorg med ilska.

Under föreställningens lopp lär vi känna Ove mer och vi får också reda på vilken tragisk händelse som inträffade många, många år tidigare och som förändrade hans och hans frus liv totalt. Samtidigt flyttar nya grannar in bredvid Ove, grannar med ursprung från Iran. Grannfrun har inte körkort och mannen är dålig på att köra bil och backar in i Oves brevlåda som blir förstörd. Det sätter i gång en lång rad händelser i området.

Det är en varm berättelse om att vända tillbaka till livet i sorgen, att knyta nya vänskapsband, om att leva vidare och hitta några att älska och om att bli älskad som den man är. Det är en sådan där feelgood-berättelse som ger hopp, som gör att jag släntrar hem med lite mer spänst i stegen, en berättelse om att bakom fasaden på den suraste gubben kan det finnas ett varmt hjärta – och mitt i alla våra olikheter kan vi bli bästa vänner.

Foto: Linnea Rheborg

Götgatan – en föreställning som måste ses av så många skolor och makthavare som det bara går

25 januari, 2015 by Rosemari Södergren

Götgatan
Av Kristian Hallberg och Jens Ohlin
Regi Jens Ohlin
Scenografi SUTODA
Kostym Jenny Linhart
Musik Anna Haglund
Koreograf Roger Lybeck
Peruk och mask Lena Strandmark
Urpremiär 24 januari 2015, Målarsalen, Dramaten

Butiksfönster krossas, ungdomar slår sönder bilar – det är kravaller på Södermalm. Frustrerade ungdomar upplever att de inte accepteras i samhället och lamslagna politiker pratar om utanförskapet i Stockholmsdelen på Söder. Götgatan skildrar ungdomar på Södermalm 1948, ungdomar som av makthavare och medier beskrivs som vilda, oregerliga, som slödder och utan någon framtid.
Föreställningen skildrar händelser som lika gärna kunde vara från idag, både från Sverige och andra delar av västvärlden där unga känner frustration och orättvisor som leder till upplopp. Eller är det upp till var och en att vägra ta på sig offerkoftan, att vägra se sig som ett offer och resa sig och ta sig ut ur utanförskapet? ”Götgatan” på Unga Dramaten tar upp dessa livsviktiga frågor.

– Efter kravallerna på Södermalm 1948 växte det fram fritidsgårdar och oroligheterna ebbade ut. Att tänka sig ett liknande lyssnande från politiskt håll idag känns främmande. Istället för att vilja veta var frustrationen har sin grund, talas det om att ”inte låta våldet löna sig”. Det är ett samhälle som inte förstår hur det egna våldet slår, säger regissören och medförfattaren Jens Ohlin.

Götgatan är ett nyskrivet drama om konsten att stigmatisera en stadsdel. Uppsättningen är full av dans, sång och ”farlig” musik från 1948 till 2014, körd genom ett jazzfilter. Medverkar gör danselever från Estetiska programmet på Fryshuset.

Jag hoppas att många skolklasser tar sig till Dramaten för att se denna föreställning som vänder sig till ungdomar från 15 år. Det är en stark föreställning som inte ger färdiga svar utan ger publiken frågorna för att själv kunna ta ställning och diskutera.

Premiärföreställningen fick stående ovationer – och det är den värd, både manusförfattarna och skådespelarna kan ta åt sig äran för den lyckade premiären. Föreställningen är lagom lång och bygger upp dramatiken sakta men säkert, dock inte för långsamt – och den är underhållande och lockar till skratt men utan att gömma problemen.

Den visar både på makthavares och myndigheter makt och förmåga att förstöra eller skapa förutsättningar för att något positivt ska kunna växa, den visar på hur medier kan påverka utvecklingen och ta för stor egen plats istället för att lyssna på människor och skildra vad som verkligen sker.

Jag är oerhört imponerad av skådespelarna, både av deras sätt att agera på scen för att visa karaktärerna och deras skicklighet i dansen. Eric Stern har fångat den unge mannen Burret och hans rörelsemönster, hans kaxighet och ensamhet och Bahador Foladi är helt rätt i rollen som Henning, den 17-årige unge mannen som tror att det bara handlar om att kämpa och kasta av sig rollen som offer. Maia Hansson Bergqvist liksom Nanna Blondell är de unga kvinnorna Alice och Babs, båda kaxiga men sköra under ytan på helt olika sätt. Shebly Niavarani är journalisten Niklas Svensson som sakta vaknar upp och Sanna Sundqvist är den skrämmande politikern Arpi. Jag hoppas få se mer av dessa skådespelare och alldeles extra tror jag att Eric Stern kommer att lysa på svenska scener. Han fångar Burret och en hel generation av unga, frustrerade män i sitt kroppsspråk och med sin blick.

Götgatan är helt enkelt en föreställning som måste ses av så många skolor och makthavare som det bara går.

Medverkande
Alice Maia Hansson Bergqvist
Arpi Sanna Sundqvist
Burret Eric Stern
Babs Nanna Blondell
Henning Bahador Foladi
Niklas Svensson Shebly Niavarani
Dansare från estetiska programmet på Fryshuset Savanna Hanneryd, Daliborka Kovacevic, Maja Lindahl, Elvira Pilblad, Omar Velasquez Rojas, Laurenz Sontheimer, Nathalie Strömberg, Mira Ockhorn Westberg

Området på Folkteatern: Robert Söderberg fomidabel i ångestfylld thriller

25 januari, 2015 by Mats Hallberg

Området – De övergivna
Av: Dennis Kelly
Regi och översättning: Kim Lantz
Ljus- och ljudkomposition: Peter Weicht
Scenrum: Kim Lantz, Jon Riksén, Peter Weicht
Folkteatern i Göteborg
Premiär söndag 18 januari 2015
Föreställning som recenseras: 23 januari 2015

Ett svartklätt medelålders par har precis satt sig vid matbordet i halvmörkret. De är i färd med att avnjuta en romantisk middag. Sonen befinner sig hos farmor. Dennis och Ellen har på något sätt lyckats ordna sin tillvaro, bortsett från att de bor i ett otryggt område. Paret hinner dock inte skörda frukterna av sitt arrangemang förrän de får ovälkommet besök. Brodern, som har anförtrotts nycklar, kommer instörtandes i lägenheten med blodig vit skjorta. Detta är öppningsscenen i en ganska nyskriven uppfordrande enaktare av prisbelönte engelsmannen Dennis Kelly (1970). Kim Lantz, som översatte den för Dalateatern, har sagt att pjäsen blir den sista han regisserar innan han pensionerar sig.

Uppsättningen är ett samarbete mellan Folkteatern, Stadsmissionen och den blomstrande rörliga ensemblen – bestående mestadels av amatörer – med det missvisande namnet Unga Folkteatern. På en givande heldag för ett antal år sedan såg jag tioårsjubiléet. På sistone har jag sett tre av deras produktioner, varav ett par har spelats i Johanneskyrkan. Ofta har resultatet blivit utomrdentligt. Man gör inget halvhjärtat. Av välunderrättad källa har jag fått reda på, att de tre skådespelarna inte är främmande för den miljö detta kammarspel kretsar kring, även om deras yrken anges vara präst, socionom och före detta takläggare. I marknadsföringen av Området – de övergivna har man varit tydlig med att vi kommer få bevittna en feel bad –historia, vilket gör oss kanske mer mottagliga. Jag blir tagen och hajar till när berättelsen får alltfler konturer, alltfler nivåer av komplikationer. Men oväntat nog infinner sig ingen klump i halsen, ingen tår i ögonen eller någon svett i armhålorna.

Nina Hakkarinen, Kim Bredefeldt och inte minst Robert Söderberg vet hur obehag framkallas, hur repliker ska få effekt samt hur man agerar i samklang. Varför reagerar då inte min kropp som förväntat? Tror paradoxalt nog att det beror på att man bottnar så väl i sina starkt utmejslade roller, även om karaktären Dennis emellanåt är svår att greppa. Trion har var för sig ETT tonfall och EN uppsättning uttryck. Kroppspråk, pauser och röstläge har de antagligen jobbat fram tillsammans med rutinerade regissören Lantz. Men jag uppfattar det som att de hämtar från sig själva. Här är jag ute på djupt vatten, fast jag vill ändå försöka analysera mina intryck. Hakkarinens roll är intensiv, kompromisslös och hängiven uppgiften. Hon kränger med sin ståndpunkt och försöker vara slug. En stark prestation som ändå inte riktigt kan mäta sig med pjäsens motor. En motor som mycket medvetet gör allt utom att spinna på jämna mjuka varvtal, tvärtom ägnar sig figuren Liam åt att manipulera och härska. Det märks att Söderberg blivit en fulländad skådespelare, vars lyskraft gör att han likt en Örjan Ramberg på Dramaten kan äga den trånga scenen.

Hur långt är du beredd att gå för att skydda ett syskon/ en anhörig? Hur avskärmad och likgiltig inför ”andra sorts människor” kan du vara? Hur mycket i livet avgörs av orättvisor respektive eget taget ansvar? Det är sådana här svårbemästrade frågor som hyllade Området handlar om. Missunsamme Dennis beskriver sin brist på tillhörighet: ”Jag är som vore jag en död katt på er soffa. ”Uppsättningen är sparsam på scenografi. Finns emellertid en stark symbolik i ett kramdjur som hela tiden finns med. Och den gripande upplösningen ges en extra dimension i och med sonens ankomst. Vidare bör noteras att publiken sitter runtom bara metrar ifrån det kusliga som utspelas på scen.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten – välskriven, välspelad pjäs med ett viktigt syfte och budskap

24 januari, 2015 by Redaktionen

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten
Av Simon Stephens efter en roman av Mark Haddon
Översättning Ulf Peter Hallberg
Regi: Moqi Simon Trollin
Premiär på Helsingborgs Stadsteater 23 januari 2015

Christoffer Boone, 15 år, hittar en natt en högaffel i sin trädgård. Klockan är sju minuter över tolv, det är ingenting märkvärdigt med högaffeln förutom det faktum att den har spetsat grannens hund Wellington. Christoffer bestämmer sig för att hitta hundens baneperson.

Pjäsens titel är ett citat från Sir Arthur Conan Doyles bok Silverbläsen från 1892. En Polis frågar Holmes: ”Är det något annat ni tycker jag borde undersöka”? ”Ja, Den besynnerliga händelsen med hunden om natten”, svarar Holmes.
Sökandet efter sanningen om de döda hunden tar Christoffer ut på en resa där han tvingas upptäcka sanningar och lögner son involverar honom och hans familj. Trots titeln, trots inledningen, trots hänvisningen till Holmes är detta ingen deckare – det är en pjäs om Christoffer och hans syn på världen, samt världens syn på honom.
Christoffers är speciell. Han kan alla världens länder utantill, alla huvudstäder och alla primtal upp till 7507. Han förstår inte metaforer, men blir lugn av tanken på universums oändlighet. Han hatar beröring och han talar alltid sanning. Pjäsens regissör Moqi Simon Trollin beskriver honom som ”lättare autist”. Överbegåvad inom vissa områden, men med stora sociala begränsningar.

Christoffer har fram tills nu levt ett rätt skyddat liv, han har knappt aldrig lämnat sitt kvarter och sin skola, han hat aldrig interagerat med okända. Hans oförmåga att hantera metaforer, vardagens små vita lögner och hans enorma intresse för de små detaljer andra anser vara ointressanta gör att han upplever världen som kaotisk och oförståelig. Omgivningen å andra sidan upplever honom som konstig, aggressiv och otrevlig.
Den besynnerliga händelsen med hunden om natten visar hur svårt det kan vara att förstå en annan individ. Trots att pjäsen behandlat ett allvarligt ämne lockar den ofta till skratt. Vi, publiken, pendlar mellan att såväl sympatisera med Christoffer som att tycka att han är en dryg påträngande individ som vi i vår vardag förmodligen skulle undvika.

Samtliga skådespelare gör en mycket bra insats, men jag vill framhålla Gustav Berg i rollen Christoffer. Han är lysande.

Dekoren är rörlig. Diverse vardagsföremål åker in och ut från scenen på rörliga plattformar. Dekorens rörlighet gör scenen rörig, och det används strategiskt för att placera publiken i Christoffers huvud. Så upplever han den värld vi andra anser vara logisk.

Scenkläderna är vardagskläder med undantag för de scener då Christoffer ensam skall använda offentliga transportmedel. Genom heltäckande ljusbruna kroppsstrumpor och ansiktsmasker anonymiseras de personer han möter. Det är ett effektivt grepp för att visa hur han ser okända.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten är en välskriven, välspelad pjäs med ett viktigt syfte och budskap. Ska jag rikta någon negativ kritik mot pjäsen är det faktum att de scener som ska illustrera Christoffers upplevelse av en för honom kaotisk omgivning är för många och för långa.
Text: Peter Johansson

I rollerna: Gustav Berg, Evamaria Björk, Eva Ekengren, Michalis Koutsogiannakis, Torbjörn Lindberg, Sonja Lindblom, Jan Vesala, Pia Örjansdotter
Foto: David Skoog

Teaterkritik

Footer

Om oss