Ofelia och skuggorna
Av Michael Ende
Dramatisering Lena Stefenson
Regi Helena Nilsson
Ljus Raimo Nyman
Kompositör Niklas Brommare
Dockmakare Thomas Lundqvist
Dockmakare Kay Tinbäck Du Rées
Premiär på Marionetteatern i Stockholm 31 januari 2015:
Marionetteatern är Sveriges första dockteaterscen och sedan 2003 ingår teatern i Stockholms stadsteater som en verksamhet med egen konstnärlig ledning. Marionetteaterns utbud riktar sig främst till barn, men man skapar även föreställningar för vuxna.
Föreställningen ”Ofelia och skuggorna” ställer höga krav på sin publik redan från start. Åskådarna bör fysisk klara av att avnjuta föreställningen från en sittplats på golvet i cirka trettio minuter. En lätt match för ett barn i femårsåldern och uppåt, som ju ”Ofelia och skuggorna” vänder sig till, men kanske svårare för en mormor med värkande rygg. Kultur ska njutas med alla sinnen på vid gavel, men det är svårt att släppa loss feromonerna när kroppen ständigt vill byta ställning för att slippa myror i benen.
Skådespelet äger rum i ett tält och vi intar våra platser medels hasning genom en iglooliknande tygtunnel. Spänning från start, men jag tänker att handikappade och äldre får det besvärligt.
Nåja, föreställningen vänder sig i första hand till barn. Och den unga publiken är förtjust över de vackra projiceringarna av städer, hav och känslan av att befinna sig långt, långt ner under vattenytan. Det visuella uttrycket är den största behållningen av föreställningen som känns rumphugget kort, trots att ryggen värker något efter en halvtimmes lotusställning.
Huvudpersonen, dockan Olivia, är uttrycksfull och märkligt mänsklig i sitt varande. Men det är ändå de vackra skuggspelen i tältdukens tak som stjäl showen.
Den unga publiken ropar spontant rätt ut i rymden:
”Jag ser fiskar!” ”Åh, vilken stooor!” ”Oj, där en val!” ”O, nu blev det helt gult!”
På slutet får publiken prova att själva göra skuggspel med vackra fiskar på pinnar. Dockmästaren frågar: – Är det någon som vill prova? Och till min förtjusning hör jag mig själv säga: – Jag vill!
Avslutningsvis kan tilläggas att den vackra och väl valda musiken förhöjer upplevelsen till ett litet stycke magisk stund.
Text: Marja Koivisto
Foto: Petra Hellberg