Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Fadren – Peter Andersson är storartad som ryttmästaren

by

Fadren
Av August Strindberg
Regi och bearbetning F.A. Campbell
Scenografi och kostym Jane Campbell Rahmberg
Ljus Johan Sundén
Mask Katrin Wahlberg
Ljud och video Simon Mårtensson
Medverkande Peter Andersson, Lena Olin, Victoria Dyrstad, Simon Reithner, Jan Mybrand, Linus Troedsson och Kerstin Steinbach.

Fadren på Kulturhuset Stadsteatern är en oväntat traditionell tolkning som inte tillför något nytt perspektiv på denna klassiker. Att dramat ibland känns vasst, hett och roligt beror främst på Peter Anderssons storartade gestaltning av ryttmästaren. Han fångar stilfullt varje sinnesstämning och nyans hos denna manschauvinist.

Fadren kallas av Strindberg för ett sorgespel och nog är den infekterade striden mellan ryttmästaren och hans hustru Laura hjärtslitande. Den visar också hur tunn linjen kan vara mellan förnuft och galenskap. Vem som helst kan nog pressas över denna gräns.

Lena Olin spelar Laura med stark inlevelse, stickig blick och en ormlikt huggande stil. Ofta vänder hon sig mer mot publiken än till sina medspelare, kanske för att understryka att hon söker vår förståelse för sitt agerande. Men få lär nog känna sympati för denna karaktär som medvetet driver sin make till vansinne.

Handlingen börjar med en kamp om dotterns framtida yrkesliv. Ryttmästaren vill att Bertha ska flytta hemifrån och studera till lärarinna så att hon har ett yrke att falla tillbaka på om hon inte blir gift. Laura vill att dottern ska stanna i hemmet och få utveckla sin konstnärliga talang.

Ett aber i sammanhanget är att dottern i denna föreställning av svårförståelig anledning görs till en liten flicka med förnumstigt prat och ett gosedjur/katt i famn. På det sättet blir hon ingen avgörande karaktär i dramat. Det lär också vara många år tills det är dags för henne att fundera på vad hon vill bli som stor.

Andra förhållanden i det fängelseliknande hemmet som tänder Lauras vrede är att hon som hemmafru är helt beroende av makens goda vilja. Han är familjens stöttepelare och hon måste be honom om fickpengar och noga redovisa alla räkningar. Samtidigt som han själv slarvar med pengar. Det antyds att ryttmästaren förlorat den förmögenhet han en gång haft.

Hustrun planerar kallsinnigt för att bli kvitt makens makt och ensam kunna bestämma över sitt och dotterns liv. Samtidigt försöker hon behagfullt smickra hans ego med ljuva blickar och tillrop som alla inleds med ett ”Älsklingen”.

Ett ödes nyck gör att Laura kommer på den skoningslösa vägen att så tvivel i ryttmästarens själ om att han är far till Bertha. Symboliskt vrider hon om kniven i hans inre. Det får denne så självgode man att snart helt tappa balansen i tillvaron.

Ryttmästaren blir själssjuk förklarar doktorn- utmärkt och med en lagom portion humor spelad av Simon Reithner. Upplysningen att en sådan diagnos i förlängningen kan leda till en omyndigförklaring får Laura att försöka manipulera doktorn för att uppnå denna slutliga lösning på sina problem.

En betydelsefull roll i föreställningen har även amman – på premiären spelad av Kerstin Steinbach eftersom Lena-Pia Bernhardsson insjuknat. Hennes mjuka uppfostrande karaktär är den enda som kan få ryttmästaren att vekna och lyssna på råd. Att sätta på honom tvångströjan i slutet blir dock väl smärtsamt för henne.

Fadren utspelas i den tid den är skriven alltså år 1887. Texten har dock fått vissa moderna tillägg som skaver. Laura säger exempelvis vid ett tillfälle om sin mans agerande att ”Det är botten” och Bertha kallar honom för ” farsan”. Föreställningen inleds dessutom med en raplåt.

Scenografin visar ett borgerligt hem i uppseendeväckande färgstarka kulörer och med många detaljer att fästa blicken på. I fokus är ett familjeporträtt som ger sken av en idyllisk treenighet – fadern, hustrun och dottern i ett förtrollande vackert ljus. Även kvinnornas och männens kostymer är anmärkningsvärt färgglada. I fonden finns en dörr som leder ut till en dyster hotande tillvaro där det regnar vilt och åskar så det känns som hela Klarascenen skakar. En tydlig ledtråd om det mörker som kommer att sänka sig över denna familj.

Det är alltid intressant med en pjäs av Strindberg. Nog är det också underhållande och även hemskt stundtals att ta del av denna våldsamma dragkamp mellan man och hustru som egentligen ingen vinner. Har ni inte sett Fadren tidigare kan det vara en bra ingång till dramat, själv hade jag dock önskat mig en djärvare tolkning.

Fyndig teatral lek stöpt i musikalens form – Romeo och Julia på Folkteatern

by

pressfoton Mats Bäcker

Av William Shakespeare

Bearbetning: Frida Röhl och Magnus Lindman (nyöversättning)

Regi: Frida Röhl

Scenografi & kostymdesign: Charlotta Nylund

Mask- och perukdesign: Suz Åberg

Koreografiskt öga: Cecilia Milocco

Ljusdesign: Carina Backman

Design av masker: Ellen Holmström och Suz Åberg

Musik: Joel Igor Hammad Magnusson

Musiker på scen: Joel Igor Hammad Magnusson och Ellen Olaison

Skådespelare: Sanna Hultman, Lisbeth Johansson, Hilda Krepper (praktikant), Anna Lundström, Simon Rajala, Odin Romanus, Björn Sahlin, Jonas Sjöqvist, Wahid Setihesh och Shada Sulhav plus fem statister.

Premiär 4/12 2025

Spelas på stora scen hos Folkteatern i Göteborg till och med 11/12

Folkteaterns konstnärlige ledare har uppenbarligen tyckt att det varit frestande att sätta sina dramaturg-klor, i den maffigt tillspetsade kärlekshistoria vi lärt känna i Romeo och Julia, sannolikt den mest skildrade av de fatala intriger genom teaterkonstens historia. Språksnillet Magnus Lindman assisterar i vanlig ordning i bearbetandet av klassikern. Missade på väg ut från salongen att fråga honom hur många procent Shakespeare som bevarats i manus. En fundering än mer aktiverad av upplysningen om att texter från dramatikerns samtid förekommer, så som från Thomas Hobbes, Laura Cereta, Gaspara Stampa, Tullia d´Aragona och Michelangelo. Vidare har mer Shakespeare inkluderats, hämtat från Sonett18, Macbeth, Richard III samt Othello Lyckade mixen av Shakespeare-rim/ monologer, tankegodset och uppdaterad språkbehandling är ett av skälen till varför man ska ta plats på Folkteatern stora läktare i höst. Skådespeleriet, sångerna och scenografin är andra skäl.

Eftersom kärleken är blind, förälskelsen inte tar några praktiska hänsyn uppstår som bekant olösliga konflikter och missförstånd. Två familjer i fejd – Montague och Capulet i 1500-talets Verona – stöter samman när Romeo berusas av Julias oskuldsfulla skönhet. Underrubriken lyder: ”Odödlig kärlek i en dödlig tid”. Läst att regissören tagit fasta på det oförsonliga våldet som en uppmaning till nödvändig förändring. med avseende på hur det ser ut i samhället och i vår omvärld. ”Finns det ord som stoppar våld, skjutningar och mord?”, är en instoppad fråga.

En kvalitet är att Röhl iscensatt utan att explicit röja sin ideologiska hemvist, helt olika analyser kan företas.. Man kan antingen drabbas av tröstlösa oförsonligheten eller distansera sig genom att ta fasta på ironisk utifrånblick. Båda synsätt är lika sanna och mixas av ett estetiskt ytterst kapabelt team. Anslöt mig för egen del oftast till sist nämnda förhållningssätt. I viss mening är tolkningen en drift med originalet och samtidigt en protest mot våldets förödande meningslöshet. Gestalter som dött kan återuppstå, tre biffiga figuranter vandrar kring på scen som en betraktande manskör, instrument trakteras lite på måfå och vad beträffar Julia påminner greppet om Monicas vals.

Uppsättningens förvecklingar pågår under cirka två timmar, ett antal sång- och dansinslag inkorporeras överraskande nog, vilket gör att premiären aldrig riskerar att bli seg. Musikaliska spännvidden från Folkteaterns specielle huskompositör är enorm, från suggestivt house-beat till stillsamt kala pianoackord. Var inte beredd på musikalformen. Att det skulle bli rejäla doser fysisk teater var jag mer inställd på. I egenskap av koreografiskt öga har Cecilia Milocco varit en stor tillgång.

I öppningsscenen sprider ensemblen ut sig via två dörrar på en scen i vitt i två etage, istället för bollhav är en kvadrat fylld av stora säckar likt kuddar placerad i centrum. Sekvensen är stum, som en kommentar till fasansfulla upplösningen försiggår ömhetsbetygelser och dödsrosslingar. Kostymdesignern har som framgår av pressfoton oväntat nog draperat ensemblen i vitt. Effektfullt fylls konturer i också genom användandet av masker. Delarna fogas samman till ett mångtydigt allkonstverk. Utan att allvaret skojas bort har de på och bakom scen förenats i lusten till teaterkonsten. Vi får en högst originell version av Romeo och Julia i denna blandning av klassiskt drama, musikal, fysisk teater, osannolikt kontrasterande ny musik och performance. Giftermål, dråp, landsförvisning och missförstånden med sömnmedel är avgörande inslag, vilka gestaltas som en förevändning att säga saker om vår tid.

Kombination av street smarta-repliker och citaten från Shakespeares tid är hisnande, men de funkar. Två av de mest förekommande modeorden är ”söndercurlad” och ”skogstokig”, kul lek med språkets valörer. Ett tema är kvinnors list kontra männens styrka, även om Sanna Hultman som Laurence fatalt misslyckas i sitt uppsåt. Pjäsen anses handla om ungdomlig impuls, stolthet och en vuxenvärld ur stånd att lyssna och göra gott. Att drifter styr människors beteende blir uppenbart. Passionen är dubbelverkande! Omvandlas till uppgående i total förälskelse för Romeo och hans Julia och på samma gång blir passionen en ostoppbar spiral av destruktivitet, av ond bråd död för vendettan mellan familjerna. Att regissören är förtjust i omtagningar, ifrågasättande av fiktionen och uppbruten kronologi går inte att ta miste på. Det först nämnda greppet exemplifieras med ackuratess av Jonas Sjöqvist, likt en maffialedare som kräver respekt.

Denna recension borde ha skrivits för ett par dagar sedan. Men bättre sent än aldrig. Noterade goda sånginsatser och innovativa rörelser. I högsta grad anmärkningsvärt att Hilda Krepper (praktikant) i den kvinnliga huvudrollen får sällskap av ytterligare två versioner av Julia – Anna Lundström och Shada Sulhav. De ssa två agerar i praktiken lika mycket som väninnor till Krepper. Om denna komplexitet är till gagn eller förfång för publiken kan diskuteras. Återigen påvisas lusten att pröva sig fram. Trions synkade espri tillhör avgjort en av uppsättningens behållningar.

Ett par ur Folkteaterns gamla garde övertygar. Tänker på tidigare omnämnda Jonas Sjöqvist jämte Sanna Hultman. En frilansare som sällan syns i huset är Lisbeth Johansson, vars lakoniskt lunkande amma gör avtryck. Beskådar också några nya ansikten vilka tillägnat sig rutin från jobb i tv-serier och filmer. Queer-inriktade mimskådespelaren Björn Sahlin förkroppsligar Benvolio, Romeos släkting och dennes bästa vän som gärna tar fram sin saxofon. Sist men verkligen inte minst ska ynglingen Odin Romanus prestation framhållas. Hans karisma bottnande i en smart klurighet har tidigare skördat exceptionella framgångar på Stadsteatern. En gänglig naturbegåvning som redan synts i tv och på film och inte heller här gör han någon besviken, tvärtom.

Tänkvärdheter varvas med dårskap i fängslande urpremiär – Communion på Göteborgs Stadsteater

by

pressfoton Ola Kjelbye

Av Lars Norén

Regi: Eva Dahlman

Scenografi och kostym: Richard Andersson

Ljusdesign: William Wenner

Videodesign: Ludde Falk

Ljusdesign: Tommy Carlsson

Maskdesign: Ingela Collin

I rollerna: Karin De Frumerie, Klara Zimmergren, Fredrik Evers, Steve Kratz, Ashan Ghods, Philip Zandén, Jessica Zandén och Hannes Alin (praktikant).

Urpremiär 26 /9 2025 Studion, Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 29/11

Tendensen att prokrastinera ställer till stora problem, kan tyvärr infalla till och med när en urpremiär bereder mig en aha-upplevelse av rang. Att annat funnits i pipeline och att jag tappade krafter och fokus efter Bokmässan (blev kanske smittad), är inte ursäkter nog för denna frustrerande skrivkramp. Nu har det gått nästan fyra dygn sedan vad man skulle kunna beskriva som en happening på Studion pågick i två halvlekar plus ”Fergie-time” inklusive paus. Inspicienten upplyste om att det gått fyrtiotre år sedan teatern hade urpremiär på en pjäs av Lars Norén, vilket torde ha varit Björn Melanders två klassiska uppsättningar vilka spelades in av SVT och blev dramatikerns genombrott. Uppsättningarnas sprängkraft drabbade också mig.

När Norén dog i början 2021 upptäcktes tre färdiga manus. Communion som inte bara betyder nattvard utan också att dela en gemenskap var en av pjäserna, kanske rent av den sista Norén färdigställde då en av ytterst få samtidsmarkörer är att Philip Zandéns rollfigur hävdar att han inte har covid 19. Dottern som förvaltar sin fars verk i förlaget Lars Natten Norén AB har jag hört intervjuas i radio, men inte när hon framträdde under Bokmässan. Regissören Eva Dahlman med flera Norén – uppsättningar på sitt cv förutom klassiker och nyskrivet, hävdar att texten både är rolig och hemsk. Hon har bland annat satt upp Kliniken vars beröringspunkter är odiskutabla. Recenserade för övrigt uppsättningen med Unga Folkteatern i regi av Kim Lantz. Dahlman sammanfogar en heterogen ensemble med lyskraft som inte stått på scen tillsammans tidigare, för att ingjuta vibrerande daller av liv i Communion. Om jag snappat upp rätt info har det inte hänt tidigare att Jessica Zandén delat scen tidigare med sin storebror Philip.

Under den intensiva, korta tiden på Folkteatern tillsammans med Ulrika Josephsson fick jag som tidigare ombud och vid aktuella åren recensent och skribent för kultursidorna i LO-tidningen/ Arbetet möjlighet att en smula lära känna Sveriges främsta kulturexport efter Bergman. Läsare av dagböckerna hade på håll kunnat bilda sig en uppfattning om estetik och livssyn, relationer och intressen. Jag var med på presskonferenser, repetition med röstcoach, såg vad han regisserade och skrev för Folkteatern och genomförde en timslång intervju (finns att läsa på nätet). Har någon senare gjort en intervju av motsvarande magnitud? Berättade i pausen på urpremiären för en tidigare kulturminister om erfarenheten. Nämnde lyckträffen i beslutet att inte använda diktafon, nyfikenheten som resulterade i i motfrågor och viljan att ha kontroll.

avfotad bild tagen av fotograf från Scanpix på Riverton 2009.

På väg ut ur salongen träffar jag på Stadsteaterns nyligen pensionerade vd. Kommenterar Communion genom att säga att det fanns mycket att ta med sig, vilket gör uppsättningen väl värd att ses igen. Kommer säkert lägga märke till andra saker vid eventuellt återbesök. En ofrånkomlig nackdel med att samla ihop intryck så här långt efteråt, är att jag råkat se rubriker, ingresser och pressrosor. Verkar ha varit enkelt att hitta hyllningar och jag kommer inte anmäla avvikande uppfattning.

Blir ganska uppenbart efterhand att publiken betraktar ett dagrum på psykiatrisk klinik där samtliga, eller åtminstone de allra flesta, tvångsvårdas. I repliker vilka ofta övergår i monologer, tillfrågas en av dem varför hen är här, eftersom personen i fråga sägs se ganska normal ut. Att personal lyser med sin frånvaro ger pjäsen ett surrealistiskt skimmer. Svärta och utfall uppvägs av en betydande dos svart humor. En av kvinnorna framhåller att hon ”älskar människor som får mig att skratta”, kunna se ljusare på tillvaron. Scenografin går i vitt och interiören är densamma under föreställningen. Består av bekväm soffa, stolar och en sjukhussäng som Karin De Frumeries roll gärna ligger på. I fonden syns i omgångar ansikten projicerade, vid ett skede ansikten på barn (troligen skådespelarna själva). Vad som betecknats som körverk är väldigt rytmiskt skrivet enligt regissören. White Rabbit och andra mer nedtonade klassiker sätter oss i stämning inför bägge halvlekar.

Smärre konflikter och sammanstötningar är legio. Men i det stora hela saknas peripeti då dramatiken snarare inriktas på att skildra dysfunktionella tillstånd, människor oförmögna att ta sig ur sina nojor. I avsaknad av vändpunkt drivs intrigen av Ashkan Ghods sätt att gestalta en hatad make. Han försöker förgäves nå sin aggressiva hustru spelad av Karin De Frumerie. I deras första replikskifte finns en anklagelse som låter oss ana att han använt hustruns belägenhet konstnärligt. Kanske en omvänd bikt, ett slags alter ego? Den andra faktorn som driver handlingen är påfyllningen av den senast intagne, vars labila beteende och föreläsningar förkroppsligas övertygande av ynglingen Hannes Alin. Somliga gestalter verkar medvetna om sina svårigheter, medan andra likt Philip Zandéns och Klara Zimmergrens roller anser att de befinner sig på fel ställe.

Styrkan med uppsättningen är hur övertygande ensemblen, instruerad av klok regissör, speglar en universell psykologi vi kan känna igen. Speglar hur lätt det kan tippa över för oss, efter alltför många motgångar rämnar vår skyddsvall. Saknas nära vänner och kontaktnät måste samhällets omsorg träda in och psykvården har som bekant upprörande problem och resursbrist. Ensemblens exponering av såriga och otrygga individer imponerar. Somliga får hålla till godo med roller i marginalen, såsom Fredrik Evers och Jessica Zandén, även om den sist nämnde märks desto mer off-stage alldeles efter paus. Kan parentetiskt inflika att jag träffat henne två gånger, senast i fjol i Mölndals Bokhandel när hon signerade.

Andra ur en töjbar illustrativ ensemble har tilldelats utåtagerande karaktärer i olika hög grad. Här finns en ältande man som på ytan verkar normal. Tänker på den mångsidige Steve Kratz med flera Norén-samarbeten i bagaget vars tonfall påminner om Pelle Grytt. Philip Zandén mest sitt lätt identifierbara kroppsspråk (tänker på hans insatser i Susanne Osten- produktioner och i Mästaren och Margarita, ett mångbottnat äventyr jag på Stockholms Stadsteater). Den redan välutbildade och etablerade Hannes Alin har anlitats i en tacksam skepnad som övriga måste förhålla sig till, gör intryck och skapar otrygghet. Detsamma kan sägas om den jobbiga maniska typ som Karin De Frumerie behövt gå in i. Signaleras närmast övertydligt att professionell hjälp krävs. Har hänt förr, fast en smula överraskande varje gång det sker att en sufflös involveras i uppsättningen. Borde framgå vid det här laget att Coomunion i högsta grad är sevärd tack vare innehållet, iscensättningen och skådespelarnas agerande.

Teaterkritik: En genial Hamlet på Elverket

by


Gustav Lindh. I bakgrunden: Gizem Erdogan, Thomas Hanzon, Shanti Roney, Mustafa Al-Mashhadani och Anna Björk i Hamlet

Hamlet – The death of theatre
Av William Shakespeare i en fri bearbetning av Mattias Andersson
Regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Maja Kall
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvádottir
Ljus Charlie Åström
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Mimmi Lindell
Medverkande Gustav Lindh, Gizem Erdogan, Thomas Hanzon, Anna Björk, Mustafa Al-Mashhadani, Shanti Roney, Nemanja Stojanovic, Sten-Johan Hedman m fl
Premiär på Elverket, Dramaten 27 september 2025

Relevant, attraktiv och häpnadsväckande! Mattias Anderssons fria tolkning av Hamlet är mästerlig. Unga människors existentiella frågor och raseri i en värld som styrs av banditer och rövarpack och krigets vanvett sätts i fokus. ” Ur led är tiden. Kan vi försöka vrida den rätt igen? Vågar vi och kan vi?” är ödesfrågan som Ofelia ställer.

En väl sammansvetsad ensemble som spelar på topp får dramat att gnistra av liv och vilja. Det är ett härligt flow i handlingen och stundtals tillåts befriande nog publiken andas ut i komiska partier. En snillrik scenografin betonar att spelplatsen är viktig. Scenrummet får en underbar sakral ton och understryker att teatern är en av de få platser där det förs meningsfulla samtal idag. Detta är ett mycket värdigt avslut för Elverket som Dramaten av ekonomiska skäl tvingas ge upp som teaterscen.

I centrum för Hamlet finns en blodfärgad tron där makten befaller, festar sanslöst och obekymrat ägnar sig åt hobbys som att golfa. Under den vilar ett hav av krigets okända offer. Unga män som varit beredda, eller tvingats ut, att slåss för eller försvara sitt land. I fonden finns en gammeldags djupröd sammetsridå som flirtar med forna tiders teater och från taket sänks en magnifik kristallkrona ned.

Shakespeares 400 år gamla text är likt en diamant och det går en bro från den tiden fylld av blodiga maktstrider till vårt våldsamma nu med krig där tiotusentals unga människor dör på slagfälten och civila dödas som vore de helt försumbara spelpjäser. Folkmord! är ett utrop som hörs.

Liksom alla regissörer som tagit sig an denna pjäsernas pjäs har Mattias Andersson naturligtvis velat göra ett eget avtryck på den. Att spela dramat precis som det skrevs och framfördes på den tiden vore ju rent musealt påpekar han i en intervju på Dramatens hemsida.

Med varsam hand har han slipat och vänt på denna ädelsten. Rensat i intrigen, lagt till egen text, plockat bort roller som känns irrelevanta och gett Ofelia och drottningmodern Gertrud mer repliker och förstärkt deras funktion. Blankversen har han behållit blandad med vardagligt språk och han låter dramats bevingade ord sväva upp mot en himmelsk höjd där kanske gud finns.

Elegant har Mattias Andersson också flätat in en trotsig men i grunden inte jätteoptimistisk syn på kulturens ställning i dagens samhälle och speciellt teatern då. Han har därför gett sin Hamlettolkning den dubbeltydiga underrubriken The death of theatre

I centrum av dramat är självfallet den närmast ikoniska prins Hamlet. En ung man som plågas av tankar om hämndbegär mot farbrodern. Denne Claudius har kallblodigt mördat hans far, gift sig med hans mor och lever nu som kung i sitt eget sagorike. Samtidigt delar han ut befallningar som får folk att underdånigt darra och följa hans minsta vink.

Hamlet vet inte vad han ska göra av sitt liv. Han både tyngs och frestas av det arv han har att förvalta och kanske älskar han den vackra Ofelia – om nu kärlek alls är meningsfull frågar han sig. Hamlet vågar inte lita på ens sin bäste vän Horatio och visar ibland en dryg, hård sida. Han är beredd att döda, och skjuter av misstag Ofelias far Polonius. Samtidigt går han i självmordstankar.

Hamlet är en rejäl utmaning för en skådespelare. Gustav Lindh är ett suveränt val i titelrollen. Han gör en fantastisk gestaltning som även är fysiskt krävande. Med vild frenesi bankar han ut sin förtvivlan mot scenrummets vägg, bröstar sig likt en blivande despot och befaller Ofelia att försvinna från hans åsyn/gå i kloster så han får lugn i sitt sinne. När han dödat faller han ner i galenskap. Vansinnet skildras på ett anmärkningsvärt sätt som om han blivit upp och nedvänd av kaoset i världen och i sitt inre.

Claudius spelas skickligt med en till synes charmerande yta och ett mörkt obevekligt inre av Shanti Roney. Med en nonchalant handviftning beordrar han sina underhuggare att forsla undan liken och fortsätter sedan sitt lättjefulla liv. Shanti Roney lyfter varje scen han medverkar i och lockar även fram leenden hos publiken med sin trashiga klädsel och när han klumpigt golfar glatt uppmuntrad av drottningen som sysslolös sitter och ser på.

Gizem Erdogan gestaltar Ofelia med osedvanlig stolthet och resning, inledningsvis klädd i en vackert böljande klänning som ger en aning om vad som kommer att bli hennes öde. Hon är beredd att likt sin bror Laertes – utmärkt spelad av Nemanja Stojanovic – ge sig ut och strida. Något hennes far Polonius skrattar förlöjligande åt och säger att som kvinna kan hon självfallet inte göra det. Hon är djupt upprörd över hur Hamlet, ja alla män, behandlar henne och vill bryta sig fri. Om hon alls älskar Hamlet är tveksamt.

Thomas Hanzon ger skärpa och trovärdighet åt Polonius som försöker avråda sonen för att ge sig ut i kriget ” Det finns inget hjältemodigt i det” säger han. Polonius låter sig hunsas av Claudius och under ett av dennes påhitt – att bakom en skärm spionera på Hamlet och Ofelia- blir han av misstag skjuten. Anna Björk spelar Gertrud som ett vekt rö av följsamhet mot sin man, men också som en moder full av kärlek och förtvivlan över sin sons utveckling och missmod. Hon passar utmärkt för rollen.

Slutet är kolmörkt och samtidigt ett skri om att låta förnuftet och människokärlek råda för att kunna finna vägen till en ljusare framtid. Jag rekommenderar Hamlet till alla med dess budskap” Aldrig mer krig” och för att den är ett bevis på hur angelägen och vass teater kan vara. För närvarande är samtliga föreställningar slutsålda men hör av er till Dramaten så kanske det förhoppningsvis kan bli fler speldatum.

Föreställningens längd gör att man verkligen sugs in i dramat. Min enda anmärkning är att det är lite segt med tre timmar och tjugo minuter med bara en paus.

Att Hamlet är den sista föreställning som kommer att spelas på Elverket är sorgligt. Detta Dramatenannex har varit ett härligt forum för modern och experimentell teater. Jag minns exempelvis fantastiska The Black rider i regi av Rickard Günther och med en formidabel Staffan Göthe i huvudrollen som invigde denna scen. Samt geniala och otäcka Det blodiga parlamentet i regi av Stein Winge och isande klara Woyzeck i regi av Stefan Larsson som var konstnärlig ledare en tid och även ledde intressanta samtal med skådespelare här.

Fulländat program som Lunchteater – G. Fröding med Lars Magnus Larsson & Tommy Kotter

by

vecka 39 2025 (23-26/9 )

Lunchteatern – Göteborgs Stadsteater

Jag såg den timslånga föreställningen dagen efter premiär, som för övrigt sammanföll med födelsedag för den tekniskt ansvarige på Lunchteatern. Lars Magnus Larsson är skådespelare, textleverantör och sångare. Jag såg honom på scen redan för cirka femtio år sedan med gruppen Text & Musik på Burgårdens gymnasium. I större delen av sin karriär har han tillhört Folkteaterns fasta ensemble och parallellt gjort roller i filmer och tv-serier. På meritlistan finns också samarbeten med bland andra Teater Bauer, Tofta, Alfonshuset och Mölndalsrevyn. Tidigare i år framträdde han med egna visor och standards uppbackad av Tommy Kotter trio på Utopia. Jag var där, uppskattade vad de gjorde och påminde om när jag bokade Larsson som sångare, gitarrist och ombud för Folkteatern; till ett kulturprogram 2008 för SEKO-distriktets representantskap. Förvisso uppväxt i Piteå föddes Lars Magnus Larsson 1951 i Karlstad.

Den några år yngre pianisten Tommy Kotter upptäcktes troligtvis på 80-talet. Har utdelat högsta betyg till soloskiva, njutit av hans trio ett antal gånger, hört när han lirat med storband och varit sideman i smågrupper och på flera skivor. Kotters yrkesverksamma bas har varit musiklinjen på Hvitfeldtska Gymnasiet. Kopplingen till Frödings Värmland består i att han gått på Ingesund.

Bägge odlade skägg för att göra audition till en film, en film med nu inspelad med dem i rollistan och på den vägen är det. Framhöll för Lars Magnus Larsson efteråt att detta måste ses som bland det bästa han någonsin gjort. Inte ovanligt att Frödings skaldekonst lanseras, att den tonsätts och framförs eller animerat deklameras. Strövtåg i hembygden med Mando Diao röstades fram som tidernas bästa låt Svensktoppen, samma visa som Rigmor Gustafsson sjöng på första svenska albumet. Osäker på om jag live hört Gunde Johansson, däremot säker på att jag ett par gånger sett Göran Fristorp vars Fröding-platta med celebert komp finns i hemmet. Nu sällar sig Larsson & Kotter till de främsta Fröding-uttolkarna i Stig Torstenssons efterföljd, genom att leverera ett knippe av hans ”hits” med oerhörd auktoritet.

Föreställningen G. Fröding ger ett representativt tvärsnitt av denne champion till rimsmed plus att väsentliga biografiska upplysningar portioneras ut med säker hand. Den sorglustiga tonen sätts omgående. Kotter debuterar nämligen i en kort dramatisk roll. Iförd läkarrock tar han reda på statusen på Frödings hjärta, rekommenderar att han som misskötte sin hälsa ska ta det lugnt med spriten. Fantastiskt fyndigt att scenen återkommer på slutet, vilket på så vis knyter ihop säcken för en med tiden skäggig och instabil individ som blev femtio år. Och vi upplyses om döden och hans sista vilja. Publiken lyssnar andäktigt, ingen tvekan om att programmet blir mycket omtyckt av den mogna publiken.

Obegripligt att han mot alla odds, under de premisser Larsson redogör för, lyckades bli en av de allra främsta. Han var också journalist, kritiker och prosaist. Minns att jag i gymnasiet valde att presentera Frödings gärning och att jag tio-tolv år senare (troligen under min tid på Göteborgs Auktionsverk) införskaffade Samlade dikter jämte Efterskörd, inbundna i två volymer vardera och utgivna 1910. Av dessa samlingar framgår att det inte bara skrevs diktsamlingar utan också berättelser (som regel med anknytning till Värmland) och essäistik, något vi får prov på.

Låt mig börja med att kommentera de musikaliska inslagen eftersom de lätt kommer i skymundan för ordvrängarens geniala formuleringar. Visste inte att Kotter kunde få ton ur ett blåsinstrument. I en visa har han hör och häpna dammat av sin klarinett. I ett par tonsättningar spelar Larsson akustisk gitarr. Något han kan och fint att ackompanjerandet kompletteras, även om ljudet inte når ut inledningsvis. I ett av paradnumren Det förskräckliga levernet på caféet är gitarren huvudinstrument med klarinett som fin utfyllnad. Vad beträffar det eminenta pianospelet ringade jag in några insatser som särskilt stack ut. Tänker på introt I Ungdomen, sättet att brodera ut melodin på Strövtåg i hembygden, de tre verserna som allsång på Det var dans bort i vägen i finalen samt det boppiga fenomenala sticket i En kärleksvisa.

Vad av allt Lars Magnus Larsson sjöng och deklamerade var extra minnesvärt i en tillställning där höjdpunkterna duggade tätt? Vill lyfta fram hur Lelle Karl -Johan levererades på dialekt, egen tonsättning av sorglustig dikt, kraften i pulveriserandet av dubbelmoral i Våran prost, framförandet av humoristisk historia på vers, visan om ”det förskräckliga levernet på caféet”, imitationen av tre gummors konversation, hur förträffligt melodin och texten om förlust och svunna goda tider framhävs i Strövtåg i hembygden samt det obevekliga tungsinnet i En ghasel.

I en föreställning lätt att omfamna som därför helhjärtat rekommenderas gjordes ytterligare observationer. Bland annat att Lars Magnus Larsson förklarade värmländskans egenart, talade om hur musikaliskt Fröding som hade att brås på skrev, vilket gjort det tacksamt för villiga tonsättare. Noterade som framgått att bitterljuva anstrykningen genomsyrade föreställningen. Fröding hade ju inte bara ordet i sin makt utan en genomskådande blick. Skådespelaren och sångaren tar sin dramatiska begåvning och rutin i anspråk på ett alldeles lysande vis. Flera sånger/ dikters framföranden renderar i varma applåder. Vi fick verkligen lära känna personen bakom en omistlig del av vår litteraturhistoria och dennes tragiska levnads bana.