Teaterkritik

v 15 2025

Göteborgs Stadsteaters Foajé

På scen: Anette Sevreus (manus) & Ida Gillner (musik)

Regi: Marie Delleskog

Kostym: Nonno Nordqvist

Ljus & Ljud: Arctur Hernández Charrága

Underrubriken lyder ”rapport från ännu en skurhink”. Den antyder att föreställningen kommer och handla om Maja Ekelöf, vars osannolika biografi sammanlänkas med Anette Sevreus så viktiga mormor samt hennes mammas favorit inom hemtjänsten. Blev inbjuden av skådespelaren som frilansat i över trettio år och kände till att jag recenserat uppsättningar hon medverkat i senaste åren. Har sett henne hos Vera Berzak Teatersällskap x 3, med Andra bollar, på Trixter, ADAS, Folkteatern och kanske ytterligare någon scen. Sedan sent 90-tal har hon förekommit i en lång rad filmer och tv-serier.

Musikern och kompositören Ida Gillner upptäcktes av en slump 2019, i samband med att jag befann mig i Kronhuset för att skriva om folkmusiktrion Kaja. Därefter har det blivit ett antal uppskattande recensioner av skivor och framträdanden, solo eller ingående i Längtans Kapell. Vidare ska framhållas att Gillner skrev musiken till Alla vindar är stilla av ovan nämnda Berzak. En av aktörerna på scen var då Anette Sevreus. 80-talisten vars huvudinstrument är sopransaxofon, framstår sedan sin magiska pianoskiva som en utmärkt pianist med ett eget uttryck. I Vardagshjältinnorna syns hennes rörelser över klaviaturen och subtila spel på akustisk gitarr.

Lunchteatern inför som vanligt maximalt antal åhörare vilka inmundigat god lunch, innehöll föga förvånande anmärkningsvärda livsöden. Två omständigheter fick igång tankeprocesser hos mig. Ibland undrar man ju hur vissa människor hinner med allt de uträttar och man ställer sig den självklara frågan: Hur orkar de? Varifrån får de sin energi och vad beror det på att dessa sällsynta individer vi hör om, visar en sådan omsorg om andra (inte sällan liknar beteendet betraktat utifrån uppoffrande slit)? Att bry sig var ett gemensamt drag hos städerskan Maja, mormor Jenny och invandrande Z som såg sina sysslor som ett kall. Man kan helt enkelt inte begripa att alla människor tidsmässigt lyder under samma villkor, kan förefalla som om vissa har tillgång till flera liv.

Informationen om dessa exceptionella kvinnor får mig att fundera. Jag är uppväxt i en folkrörelse, nämligen frisksport-rörelsen. Var ideell föreningsledare från tonåren och framåt och investerade oerhört många timmar i veckan, främst som ledare för grabbar som gillade att tävla i olika idrotter. Och till så där nittio procent har mitt skrivande (bara här i K-bloggen finns ett fyrsiffrigt antal texter) skett utan arvode eller utanför arbetstid. Fallbeskrivningarna i Vardagshjältinnorna resulterade i att jag funderar på hur sällsynta eldsjälar är numera. i dessa underliga tider när varumärkeskrängande influencers kan bli snuskigt rika utan större ansträngning. De kämpande kvinnors historier Sevreus redovisar utgör en välkommen motbild.

Den andra faktorn rör Maja Ekelöfs ideologi, hennes minst sagt underliga livssyn. Genom att ha sammanförts av en gemensam bekant inleder Ekelöf en livaktig korrespondens med ”kamrat” Tony Rosendahl (som skickade brev till författaren av Rapport från en skurhink), tidvis internerad på Kumla-bunkern och dömd för spektakulära bankrån. På Orwellskt Newspeak-manér betraktas han som förtryckt. Hon den skötsamma och fattige solidariserar sig sålunda med förmögenhetsbrottslingen, istället för med alla offer vilka fått sina liv förstörda. Ungefär lika groteskt som de idag inom akademin och kultur-sfären som bagatelliserar livsstilskriminellas gärningar och gjort sig till terroristkramare. Också media och i synnerhet Public Service har jag som press på P3 Guld ”ertappat” med att glorifiera hänsynslösa egotrippade ynglingar som skapat skräck i samhället. Idag skulle hon på goda grunder getts epitetet woke-marxist.

Konstigt nog har jag brevväxlingen i förstaupplaga. Köpte förmodligen boken, ur vilken Sevreus animerat citerar, på rea och läste den som pinsamt naiv tonåring. Rosendahls tillvaro styrs av restriktioner, vilket gör den ömmande brevskriverskan upprörd. När Sevreus tar upp Ekelöfs nikotinbegär, kan flikas in att hon som tilldelades det första Ivar Lo-priset (det av LO instiftade) rökte ihjäl sig i likhet med Stig Sjödin. Angående förkunskap har jag både läst och i vår ambitiösa fackliga klubbtidning utförligt presenterat Rapport från en skurhink.

Att fembarnsmamman från Karlskoga vann en romanpristävling (motsvarande tre årslöner efter skatt påpekas i Vardagshjältinnorna) för en dagbok plus en självbiografisk prolog, måste betecknas som en sensationell bragd. Vi får veta att förutsättningen för inlämnade manus var att de skulle vara maskinskrivna. Kravet uppfylldes genom att stanna kvar på kontor efter utförd städning, använda olika maskiner för att minska risken för upptäckt. Rapport-romanen kretsar kring hennes usla ekonomi och hälsa, påfrestande jobbet, hennes något bortskämda barn i tonåren eller äldre, om läsefrukter och studier på folkhögskola och framför allt om världshändelser sedda ur en aldrig tvivlande socialists synvinkel.

Hög tid att ta sig tillbaka in i föreställningen. Vad Sevreus upplyser oss om, ofta som svar på Gillners frågor, fördjupas omsorgsfullt i belysande. sekvenser. Regin ringar in, vässar målande beskrivningar, ser till att klokt disponera stoffet. Engagerande tilltal broderas ut med livligt kroppsspråk och infogade betoningar När dramatiska händelser ska gestaltas rycker Gillner in och agerar motspelare. Tror mig inte ha sett musikern agera på motsvarande naturliga vis tidigare. Vi lär enligt marknadsföringen känna tre otroliga personer med ett jädrar anamma, ett påstående publiken instämmer i.

Som bonus har ett knippe sånger stoppats in. Sjöngs snyggt och avskalat till ackompanjemang på piano eller gitarr. Ingen av dem lanseras sig själv primärt som sångare, fast hantverket behärskas. Tydligt går melodi och texter fram, vilka tar fasta på sådant som hopp och klasskillnader. I en brokig kompott urskiljs Mikael Wiehe x 2, rörande visan Himlen är oskyldigt blå av bröderna Gärdestad, WC på svalen av Kent Andersson och den lätt antika schlagermakaren Jules Sylvain (pseudonym). Man har också lagt in Cornelis berömda fredsappell. Framställningen vidgas också av att slides visas bakom duon på scen.

Entré görs ute i publiken emellan långborden. Klädseln i vitt med slipsar är anslående. Har för mig att åtminstone Gillner bär hatt. Den tjugofem år äldre aktrisen etablerar kontakten med oss direkt, genom en monolog om sin mormor vars åsikt var att tv-sändningar på morgnar uppehöll sig vid elände. Båda dividerar om huruvida det var bättre förr. Med införlivandet av Kent Anderssons påvra men lyckliga barndom påvisas den hisnande materiella utvecklingen publiken har erfarenhet av. Sevreus avslöjar att hon varit ett maskrosbarn med både pappa och styvpappa dömda till fängelsestraff. Mormor i Gårda blev räddningen. Verkar ha haft närmast mirakulös förmåga att lösa utmaningar. Hur hon kunde arbeta heltid inom åldringsvården kan man inte begripa med tanke på familjesituationen. I denna kontext sjöngs passande nog Lill-Babs dänga En tuff brud i lyxförpackning.

Den tredje personen som gjort stor skillnad är som nämnts Zara, en omtänksam ängel som kommit att bli Sevreus mammas favorit inom Hemtjänsten. Trots egen sargad uppväxt har hon varit en enorm glädjespridare. Före lyckade finalnumret En sång till modet, förs ett viktigt resonemang. Indirekt en uppmaning om att unna sig själv, se möjligheterna som står till buds. Annars finns en överhängande en risk att godhjärtade av hedervärd välvilja offrar sig själva, något som i förbigående påtalas.

Som framgått med förhoppningsvis önskvärd tydlighet, utspelade sig i ord och ton en tänkvärd föreställning med självbiografisk prägel. Den äldre skådespelaren och den yngre musikern (tillika assisterande i dramatiserade avsnitt) samarbetade ypperligt och förenades fint i duetter.

Foton (ej översta) Sten Dereman

Fritt efter Fröken Julie av August Strindberg

Text: Erika Lindahl

Regi: Dan Andersson

Scenografi/ kostym: Emilia Bongilaj

Mask: Osborne Petersson (också producent)

Musik/ ljud: Jenny Soovik

Röstskådespelare: Erik Mattsson, Lovisa Perm

Skådespelare: Hanna Ingman

Premiär: 4/4 2025 på Hagatateatern i Göteborg

Spelas till och med 13/4 ( i maj gästspel på Strindbergs Intima Teater)

Vill framhålla direkt hur rolig monologen är, vilket får till följd att premiärpubliken garvar oftare och ljudligare än den förmodligen hade föreställt sig. Avviker inte för egen del, utan dras med av komiskt, smart tilltal. Det uppväger sinnrikt svärtan och sorgen över obestridligt svek. Samtidigt som humorn späder ut fungerar den som en förstärkande effekt av raseriet hos kokerskan Kristin, vars tilltagande oro och fasa förkroppsligas med bravur av Hanna Ingman under halvannan timme. Att uppsättningen som ”granskar” Jean och Julies förehavanden, kryddas med repliker och beteenden som lockar till skratt är värt att betona.

Kan relatera till drastiska svängningarna i aktuella Bernadas hus på stadens Stadsteater. Pinsamt nog hade jag i min sent omsider publicerade recension missat att understryka de muntra inslagen, trots att de förekom flitigt. Korrigerade lapsusen i efterhand. För att inte begå samma misstag vad beträffar Jag vill spänna upp himlen med egna händer lyfts därför omgående humorn fram. Greppet blommar ut i distanserande sekvenser där tidsaspekten betonas. Inom parantes bör skjutas in att tragedin i ikoniska kammarspelet inte ansågs helt trovärdigt ens på Strindbergs tid. Grevens dotter hade inte behövt ta sitt liv för att undkomma skammen av att ha fallit för frestelsen, den stilige betjänten, under berusning en förtrollad midsommarnatt,

Hade inte koll på att det tidigare skrivits en monolog om Fröken Julie utifrån förlovade Kristins synvinkel. Kristin av Hanna Adolfsson sattes upp på Strindbergs intima teater 2022 och recenserades exempelvis här. 2018 såg jag Malin Lindroths Madame Flod – återkomsten i en lysande uppsättning med Lisbeth Johansson & Carita Jonsson. Både Görel Crona och Anna Pettersson har gjort feministiska bearbetningar av Strindbergs tragedi, vilka jag tyvärr inte sett. Pettersson som ju haft stora framgångar med sitt ifrågasättande av manlig världsdramatik tillhör för övrigt de REVET tackar. 2013 recenserades Emil Graffmans iscensättning av fatala dramat om den högadliga lätt uttråkade fröken Julie och franske propre betjänten. Den spelades på Göteborgs Stadsteater. Har inte tidigare bevittnat någon scenkonst signerad Revet, vilka tycks vara en normkritiskt arbetande grupp på sju personer.

”Hur stora möjligheter har vi egentligen att förändra våra liv? Hur sipprar makt, samhällsstrukturer och könsnormer in i våra romantiska relationer och livsval?” Två frågeställningar hämtade från frigruppens hemsida, med rörande tillägg avseende vår längtan och om att vilja känna sig okej. Titeln på monologen nämns för övrigt mitt i monologen. Vi befinner oss i Kristins rum, vägg i vägg med köket där attraktionen successivt stegras. Mysiga rummet i rött är inrett med säng, bord och stol, ett skåp i trä med en microvågsugn(!) ovanpå och ljuskällor i form av fyra lampor. En lustig anakronism således! Istället för att sova pysslar den rastlösa, rekorderliga kokerskan med olika verksamheter. Drömmer om en framtid någon annanstans med sin älskade Jean så länge det ter sig möjligt. Lär sig av den anledningen franska glosor. Och cirka fyra gånger byter hon om, kanske som en nervös och sedermera ursinnig reaktion. på något oförlåtligt att förhålla sig till.

Hanna Ingman förmår i samarbete med regissör Dan Andersson och Erika Lindahls hisnande manus, nagla fast os i en uppslitande konflikt., där bara ena parten kommer till tals. Djupgående konsekvenserna för Kristin betraktas ur ett nutida perspektiv, setts i relation till 1880-talets enorma klassklyftor. Ingman är för mig en nytt ansikte, en stor tillgång som den resonerande kvinnan, modernt argumenterande med blicken mot Strindbergs erotiska kammarspel. Anknyter återkommande till den lista på argument för/ emot hon gör tidigt i föreställningen. Det spekuleras finurligt på olika scenarios. Medger att hennes Jean befinner sig farligt nära åtråvärda Julie som är tio år yngre, men litar på att han har sina gränser. Som bekant för välinformerad publik är han dock en streber som smider planer.

Regissörens estetik inriktas på att odla fram rätt sorts avvägning i tilltal, kalibrering av blinkningar till mottagliga betraktare. Utan att lämna Kristins öde in i meta-lager beröms vi för att vara goda lyssnare. I sin smärtsamma stund behöver hon oss, vilket förstås väcker munterhet. En avgörande anledning till de omedelbara stående ovationer premiären utlöste, beror på den framgång man kunde skörda, med sitt gehör för att dra in åskådaren i dramatiken. Anammade bifallet de förtjänade (i motsats till euforin som KONSTAB orättmätigt belönades med) Borde ha nämnt tidigare att Ingmans stabila kokerska, vars tillvaro här kraschar, kontinuerligt kommenterar den alltmer ödesmättade dialog hon tjuvlyssnar till. Likt Jenny Sooviks musik, antingen drömska eller taktfasta toner från dansbana, hörs dialogen i bakgrunden.

Gestaltningen måste betecknas som en enastående bedrift. Ingman som har scennärvarons magi som ideal, växlingar av sinnesstämning, ges i sin utförliga monolog utlopp för sina kvaliteter. Hoppas får chansen att se mer av henne i en snar framtid. Är detta månne definitiva genombrottet för värmländskan? Inte alls osannolikt! Läst att hon varit frilansare på tv, barnteater, improvisation med mera. Därtill showartist och konstnärlig ledare som studerar studerar på Musikallinjen vid Balettakademin i Göteborg.

Publikfriande knep används för att bibehålla intresset. När slutscenen infaller känns oförutsägbart, särskilt med tanke på att ett uppbrott signaleras i ett tidigare skede. Finns så mycket som stöts och blöts att man har fördrag med att teamet obevekligt förlänger den gestaltades upprördhet och plåga, inte bryr sig om att döda sina älsklingar. Samtliga upptänkliga vändningar inkluderas. Ältandet innehåller fyndiga poänger vi kan relatera till. Det är sammantaget en mycket lyckad satsning av Revet, ännu ett spännande scenkonstkollektiv i Göteborg. Ska understrykas vilka stimulerande tankefigurer texten innehåller, specifikt riktad till medvetna kvinnor upptagna med att forma en framtid med karriär och familj.

Av Federico Garcia Lorca (översättning: Jens Nordenhök)

Bearbetning: Sisela Lindblom och Nora Nilsson

Regi: Nora Nilsson

Scenografi: Julia Przedmojska

Koreografi: Lidia Wos

Kostymdesign: Lena Lindgren

Maskdesign: Maria Agaton

Ljusdesign: Sofie Grynning

Ljuddesign: Dan Andersson

På scen: Marie Richardsson, Anna Bjelkerud, Caroline Söderström, Eline Höyer, Iskra Kostic, Marta Andersson-Larsson, Beata Hedman, Marie Delleskog, Annie Dahlin, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Julia Glisic

Premiär 28/3 2025 Stora scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 31/5

Att behöva kämpa emot skrivkramp är ett elände, tro mig. Har tvingats ta i tu med detta destruktiva tillstånd i omgångar sedan i somras. Stadsteaterns senaste premiär inträffade i fredags. Eftersom åtskilligt fruktbart utvanns ur deras bearbetning av märkliga Bernadas hus, förtjänar uppsättningen att jag anstränger mig för att sent omsider delge mina tankar. Premiärkvällen börjar i Tiljan med god 2-rätters, vars fiskrätt förvisso skulle varit varmare (borde haft modet att påpeka missen). Mamma tror sig ha sett pjäsen för länge sedan. Jag säger att jag har för mig att jag sett en uppsättning på en festival på Wendelsberg. Kommer långt senare på att minnet förväxlade pjäsen i fråga från 1936 med Blodsbröllop. Hur som helst efter vår sittning i trivsamma restaurangen är det dags att gå en halv trappa upp för att inta platserna på åttonde rad.

Senaste gången dramatik av Lorca sattes upp i Göteborg kan ha varit 2009 då Suzanne Osten tog sig an Publiken, vars första meta-flödande halva var stimulerande, rent av genial. Tyvärr svämmade uppsättningen över av infall, saknade struktur. Lyssnade dessutom aktivt på ett av de samtal Osten arrangerade då det handlade om hurudan Göteborgs-publiken är. Under sin alltför korta levnad blev ju spanjoren också ett nästan lika stort namn som poet. I min samling av Lyrikvännen finns någonstans en essä jag läst om uppmärksammade diktsamlingen Poet i New York.

För att gå händelserna i förväg kommenterar jag efteråt inför två män, det faktum att sydländska temperamentet tar kvinnorna i besittning, särskilt de trånsjuka syskonen vilka blir som olika representanter för diagnosen ”hysteriska fruntimmer”, en stereotyp som förekommit rikligt i skönlitterära verk, på filmduken och scener. Inte så få kvinnor hävdar att psykologiska diagnosen skulle vara en myt. Kommentarens retoriska figur ifrågasatte om vi män med trovärdighet kan avge omdömen, om ett intensivt drama enbart befolkat av kvinnor.

Möjligen en aning upphetsad över de bevittnade känslostormarna och dess obönhörligt tragiska slut, bortser jag då från att det råkar vara en homosexuell man som i 35-års åldern skrivit pjäsen. En författare som till yttermera visso utmanade Franco och falangisterna till den grad att han mördades av dem under inledningen av spanska inbördeskriget. Apropå tonläget, raffinerat omtumlande svängningar från kontrollerat beteende, till skoningslös rivalitet och obehärskade vågor av uppgörelser, yttrar sig min mor efter första akten. ”Det är ganska väsnigt” (lustigt nog verkar inte denna adverbiala böjning finns angiven som korrekt svenska).

Hysterin som bubblar under ytan och brister ut i omgångar är onekligen en drivkraft, ett oundvikligt utlopp för en orimlig situation. Matriarken Bernada, spelad med orubblig auktoritet av Marie Richardsson som debuterar på landets näst största Stadsteater, är mentalt en lika hemsk förtryckare som fascisterna.. Dels utlyser hon åtta års sorg efter maken, dels i praktiken husarrest för sina fem döttrar (den äldsta från ett tidigare äktenskap 35 år – Caroline Söderström) på grund av att byn saknar från hennes position värdiga friare. På så vis behandlas fler ämnen än förövare – offer, manligt – kvinnligt, subjekt- objekt. En underström rör klassmedvetenhet, rädslan för mesallians som kan vara lika stark som att bli gravid före äktenskapet. Anna Berg lyfter i sin essä publicerad i programmet, fram att Lorca ifrågasatte normer och hierarkier präglade av katolska kyrkan, bland annat genom att skapa komplexa kvinnoroller vilka växlar emellan att vara subjekt och motsatsen.

En inte oviktig faktor alltför ofta negligerad i recensioner är ljussättningen. Skuggorna som matchar svart begravningsklädsel och designen i övrigt är här magnifikt inbjudande. Scenografin laborerar sinnrikt med både rymd och intimitet. Scenen badandes i pastell och sepiafärgad nyans har fått en extension, en roterande oval längst fram vilket inneburit att några platser längst fram tagits bort. På denna tillfälligt installerade mini-vridscen lyfts kistan och runt ett bord samlas familjen i öppningen av andra akten när Prudenicia (Gunilla Johansson Gyllenspetz) besöker dem.

Rekvisitan innehåller ett par gåtfulla inslag. Syftar framför allt på scener med tvättmaskin, kassettradio och en liten tv. Systrarna följer hängivet unga huvudrollsinnehavarens öde i en tv-serie tillsammans med lätt bitter tjänstepersonal, Poncia (Anna Bjelkerud i pregnant roll, försöker tala förstånd med härskarinnan) och Maia (en uttrycksfull Annie Dahlin). Tvättmaskinen i kombinationen med nämnda teknikvaror indikerar att dramatiken förlagts till 70-talet, eller möjligen 60-tal. En annan märklig omständighet är den kista varje syster förvarar sina tillhörigheter i, som en slags Amerikakoffert. I dessa rafsas det av koleriska yrvädret Adela (energiskt utlevande Beata Hedman), när hon tror sig bestulen.

Systrarna åläggs att sy sina brudlakan samtidigt som de lustfyllt längtar efter världen utanför, att få göra intryck. Annorlunda ovanifrånperspektiv kompletterar vårt betraktande, genom den gigantiska runda spegeln som hänger ovanför den vida scenen. Ytterligare anmärkningsvärda synliga detaljer rör somliga systrars utseenden. Ett par av dem kommer troligen till korta på äktenskapsmarknaden. En är puckelryggig medan en annan har en defekt i form av missbildning i ansiktet. Vidare hasar döttrarnas mormor sig runt förvirrad som en tovig relik med ett uppstoppat lamm i famnen. Denna dementa vålnad gestaltas av Marie Delleskog.

Regissören skriver oss inte på näsen, fast hon vanligtvis verkar i en feministisk anda. Att kvinnorna i Bernadas hus brottas med såväl yttre manliga hinder som ett konkret inre, manifesterat av den oförsonliga och upphöjt stolta änkan, går inte att ta miste på. På samma gång blir det uppenbart att bekräftelse söks från attraktiva friare. Humor är en effektiv ventil för systrarna. Fysiskt och verbalt fantiserar de komiskt om männen, imiterar deras beteenden. Den underhållande aspekten ska framhävas. Satir har genom historien visat sig vara ett beprövat recept som motstånd när underordnade drabbas av maktens fula tryne. Finns en fascinerande dubbelhet i motivbilden. Man tänker att det finns mycket lära sig om psyket hos det andra könet. Att teamet (ljuddesignern enda undantag) och ensemblen hämtat ur egna erfarenheter. Samtidigt är pjäsen skriven med blicken på dem utav en homosexuell, förhållandevis ung man i en annan era. Intressant iakttagelse, eller hur?

Har recenserat lyckade uppsättningar i regi av Nora Nilsson flera gånger, vars vistelser på Stadsteatern burit frukt. Vill nämna Krossad, Afterwork, Det intelligenta homots guide…och tredelade apokalyptiska överlevnadsäventyret och allkonstverket Mr Burns. Hon har uttalat sig om Lorcas förbryllande pjäs. Menar att förtryckets mekanismer för tankarna till panoptikonet, fängelset utan vakter där fångarna bevakar varandra. Enligt henne det ultimata maktutövandet. Befriande att vi slipper den så ofta förekommande samtidsmarkören, den som försåtligt påstår att Trump är vår tids Hitler. Förutom farliga laddningen i påståendet borde fler med en kulturell plattform låta publiken dra egna slutsatser.

Koreografin återhållsamt synkad eller utförd med frenesi på individnivå är noga genomtänkt. Känslan av Klaustrofobi och det spanska temperamentet vaskas fram. Marie Richardsson (som för några år sedan kunde beskådas på Backa i ett samarbete med Dramaten) är som förväntat skarp i sin utmejslade, osympatiska roll. Dominerar alldeles på gränsen i de tämligen få avgörande scener hon styr i. De ur rollistan vilka träder fram i övrigt är främst Beata Hedman och Anna Bjelkerud, vars Poncia är den visa som försöker få Bernada att ta reson. Ur olika viljorna utkristalliseras också Caroline Söderström och praktikanten Annie Dahlin. Och de fem systrarnas gnabbande och gemenskap framställs ytterst vitalt, med drastiska övertoner.

Cirka tio kollegors lovord har ställts samman på hemsidan. Undrar om det denna gång fanns någon avvikande röst. Jag är benägen att instämma i hyllningskören. Det är en lika märkvärdig som märklig iscensättning, värd att se om.