Teaterkritik

Tigern på Dramaten – alla högstadie- och gymnasieungdomar borde bjudas in för att se denna underbara satir

5 september, 2015 by Rosemari Södergren

Tigern
Av Gianina Carbunarius
Översättning Inger Johansson
Regi Sofia Jupither
Producent Ulrika Josephsson
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Maria Geber
Ljus Ellen Ruge
Produktion Jupither Josephsson Theatre Company i samarbete med Dramaten, Malmö Stadsteater, Folkteatern i Göteborg, Riksteatern och Örebro Länsteater.
Sverigepremiär på Dramatens lilla scen, 4 september 2015

En tiger är lös i en medelstor helt vanlig europeisk stad, en sådan där stad som har politiker och affärsmän, lite finare folk som bor i vackra hus bakom höga murar, ett sjukhus, skola, en park, bostadsområden för lågavlönade och till och med ett område där tiggare och andra utfattiga personer byggt bo med kartonger. Vad händer när något helt annorlunda kommer fritt?

Den rumänska regissören och dramatikern Gianina Carbunariu har skrivit en mockumentär som är helt underbar, absurd och träffsäker. En mockumentär är en fiktiv berättelse, uppbyggd som om det är en dokumentär och skapar illusionen av att vara, en dokumentär. Många fiktiva dokumentärer är humoristiska.

Benämningen mockumentär är en försvenskning av mockumentary, en engelsk portmanteau av mock (”[att] härma, förlöjliga, håna”) och documentary (”dokumentär”).

Tigern är uppbyggd som en redogörelse för de timmar då tigern gick lös i staden och den är rolig, satirisk och träffsäker och visar hur människor har en förmåga att ljuga, framför allt för sig själva.

I ett pressmeddelande berättar Gianina Carbunariu om hur hon inspirerades av en verklig händelse:
– Jag fascinerades av händelsen med tigerhonan och vad den säger om oss och vår rädsla för det främmande. Jag märkte snart att den så kallade främlingen räknades som det största hotet, en påhittad fara som vi enats om att vara rädda för utan att egentligen ha belägg för det. Och hur vår rädsla används mot de mest utsatta: de fattiga, immigranter, romer, de hemlösa, de psykiskt sjuka … Jag valde mockumentären som konstform för att på mitt eget sätt visa att den verkliga världen är full av surrealistiska och absurda situationer, säger Gianina Carbunariu.

Gianina Carbunariu (född 1977) är regissör och dramatiker baserad i Bukarest. Efter sina studier på universitetet för teater och film i Bukarest, startade hon tillsammans med tre andra studenter en ny teatertävling som snabbt utvecklades till en mycket intressant plattform för nya dramatiker. Hennes verk har översatts och spelats på bland annat The Royal Court Theatre i London, Schaubühne Berlin, Münchner Kammerspiele och Volkstheater i Wien.

Föreställningen är en timme och tjugo minuter och dessa åttio minuter går oerhört fort. På ett skarpt och underhållande sätt berättar den om hur människor agerar inför det som är annorlunda och jag tycker att det är en föreställning som är alldeles perfekt att bjuda in massor av högstadie- och gymnasieungdomar till. De kommer att upptäcka scenkonstens fantastiska värld med denna – och den ger också mycket att tänka kring och prata om.

Medverkande David Fukamachi Regnfors, Fredrik Gunnarson, Anders Hambraeus, Åsa Persson, Jonas Sjöqvist

Tankar om Gellhorn & Hemingway på Stockholms stadsteater

5 september, 2015 by Lotta Altner

Gellhorn & Hemingway
Av Stig Hansén
Regi Björn Runge
Scenografi och kostym Peder Freiij
Ljus Erik Berglund
Mask Maria Reis
Stockholmsstadsteater Kilen
Föreställning som recenseras: 4 september 2015

När två legenders författarskap ska delas på scen, undrar man hur det ska kunna bli möjligt. Om glaset redan är fullt, hur ska man kunna fylla det mer!? Båda så kända, men också ökända. Man funderar på om världen helt enkelt kunde räcka till för dem båda, samtidigt. Dessutom hur ska det kunnas ge utrymme på scen. Om man läst något om dem, vet man att deras relation sannerligen inte var den lättaste och mest harmoniska. Men samtidigt är det ju så att inte alla människor vill leva ”average Joe” liv. De gjorde de sannerligen inte heller, när de rapporterade från världskrig och inbördeskrig, som satte sådana förfärliga spår i den. Samtidigt kan man förstå att med sådana erfarenheter så tappar man nog känslan för vad som egentligen är verkligt. Hur kan man leva vardagliga liv efter det?

Dramat av Stig Hansén är en laddad dialog mellan två människor som sannerligen inte kunde kommunicera med varandra. Martha ställer ultimatum i deras äktenskap och försöker ställa honom mot väggen. Ernest glider undan och spelar på deras tidigare förälskelse, utan att vilja/kunna höra hennes krav. Gellhorn har också så många frågor som hon vill ha svar på och Hemingway vill inte svara på en enda. Hon provar med sarkasm och ironi, och han tar på sig offerkoftan eller skämtar. Det är väldigt obehagligt och det är som om pjäser är i ett spel där pjäserna hela tiden flyttas runt runt och man kommer ingen vart. Båda letar efter en trumf, men ingen finner den. Trots att de båda har ord på sina känslor, ord på sina åsikter och bokstavligen tjatar sina önskningar för större livskvalitet tillsammans, så når de inte fram till varandra. De kommer inga vart alls.

Jag tror att vi är många som kan tro att en frände med liknande yrke, kan bli en styrka och en själsfrände, men i detta fall är författarskapet och journalismen ett hinder för deras kärlek. Han blir kändare för att han är man och hon blir stoppad i världen för att hon är kvinna. Hon skulle lika gärna ha kunnat vara mer begåvad än han, men det var inte hon som fick ett Nobelpriset. Han stjäl idéer från henne utan att blinka.

Med tanke på författarskapens storlek och tillgång till texter och ord från notiser, böcker och artiklar, hade jag förväntat mig mer passion och högre tempo på scenerna. Det finns ett hav av historier dem emellan som man hade kunnat spela på. Ibland kändes det som om man skulle ha kunnat klippa lite i texten. Upprepningar och scenpositioner kändes ibland uttömda och färdiga. Jag blev nästan uttråkad vid några tillfällen och sneglade mot scriptans manus för att se om det var slut snart.
Den allra största dramtiken och tillgången var scenens uppbyggnad av filmduk, tv-bilder, skuggspel och två likformade rum fast snett mitt emot varandra, som vittnade om ett försök till jämlik balans på scen.
Om syftet med föreställningen var att man inte skulle känna någon empati eller förståelse för någon av dem, så har regissören verkligen lyckats. Jag hade dock gärna velat känna lite mer förståelse för deras livsval. Framförallt när man förstått att Martha efter skilsmässan aldrig mer ville nämna honom vid namn eller prata om deras tidigare liv tillsammans överhuvudtaget.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Jakob Eklund och Petronella Barker

Foto: Hellberg Rahm

Maria Stuart på Dramaten – förbered dig på en föreställning omöjlig att kategorisera och se till att få plats där du garanterat kan se

4 september, 2015 by Rosemari Södergren

Maria Stuart
Av Friedrich von Schiller
Regi Peter Konwitschny
Premiär september 2015, Stora scenen, Dramaten Stockholm

När regissören Peter Konwitschny tar itu med Schillers drama Maria Stuart blir resultatet en föreställning som spränger gränser åt alla håll och som inte går att placeras i ett fack. Berättelsen om Maria Stuart, drottning i Skottland, som fängslades av den engelska drottningen Elisabeth, som nu spelas på den svenska nationalscenen är inget vanligt kostymdrama. Fram till paus spelas alla roller av systrarna Stina och Ylva Ekblad, Stina Ekblad iklädd ett mycket enkel klänning och Ylva Ekblad iklädd vit blus och kjol som en kontorskvinna. De spelar de två drottningarna och alla de män som flockas kring dem med sina intriger och maktkamper. De två skådespelerskorna får verkligen chansen att briljera med all sin konst och sitt kroppsspråk. Det tar några minuter innan publiken kommer in i att de spelar alla roller och dessutom är det något med ljudet som är dåligt i början så jag som satt på tionde raden på parkett inte hörde så mycket. Sedan lyfte det och det var imponerande att se hur systrarna Ekblad med enkla medel kan gestalta många olika karaktärer. Dock var det lite jobbigt för jag hade en lång person framför mig som skymde scenen så jag fick växla fram och tillbaka med huvudet för att hitta luckor att se genom för att se vad som hände på scen.

Eftersom föreställningen ända fram till paus består enbart av Stina och Ylva Ekblad på scen vill jag ge dig rådet om du köper biljett att du tar reda på att det är en plats där du kan se vad som händer på scen även om du har en lång person framför dig.

Jag vill också ge dig ett råd innan du köper biljett: förbered dig på att det inte är ett vanligt kostymdrama. Det var nog en hel del i premiärpubliken som blev förvånade när det inte var några andra skådespelare och inga fantastiska kostymer och obefintlig scenografi under första halvan. När vi gick in till salongen efter paus var det flera på vår rad som inte kom tillbaka till föreställningen och minst tio platser gapade tomma då. Till min lycka försvann de långa personer som satt framför mig så jag kunde se vad som utspelade sig på scen.

Handlingen i Schillers drama bygger på delvis sanna händelser under 1500-talet i England. Maria Stuart, drottningen av Skottland, sitter fängslad i England där hennes blotta närvaro utgör både ett politiskt och ett personligt hot mot kusinen, drottning Elisabet. Maria Stuart står anklagad för mordet på sin make, men den egentliga anledningen är snarare att hon gjort anspråk på kusinens tron. Elisabet kan inte förmå sig att skriva under sin fånges dödsdom och gör sitt yttersta för att skjuta ifrån sig ansvaret. Samtidigt planerar Maria för ett möte ansikte mot ansikte med Elisabet, allt medan deras närmaste är fullt upptagna med farliga dubbelspel och fritagningsplaner.

Den tyske regissören Peter Konwitschny regisserar nu på Dramaten för första gången. Han är välkänd för opera- och teateruppsättningar med en radikal och avskalad estetik. Maria Stuart spelades senast på Dramaten år 2000, då i regi av Ingmar Bergman. Tyvärr såg jag inte den föreställningen. Men varje föreställning står dock för sig och frågan är: vem har glädje av att se denna nya uppsättning? Framför allt den som är intresserad av teater och scenkonst. Regissören bjuder på flera olika sätt att framföra teater. Det är en explosion och lek av olika teateruttryck.

Scenlösningen är extremt enkel, bara en grå vägg på alla sidor som avslutas med svart trä. De enda möblerna på scen är en enkel trästol och en liten trappa som får symbolisera både tron och schavott. Före paus är dräkterna enkla och efter paus blir det kostymdrama så tillvida att det kommer in en mängd skådespelare, iklädda tidstypiska dräkter. Åtminstone till största delen. En bit in bryts mönstret igen och systrarna Ekblad har gått bort från scenen och träder in i salongen på var sida och kommunicerar med scenen och varandra. Föreställningen lyfter då, systrarna Ekblad sätter sig på främre delen av scenen och tar en kopp kaffe med bulle och diskuterar sina liv och sina roller i livet till bakgrunden av upploppet i London. Här använder sig regissören av Brechts teaterteknik att genom att betrakta scenen från avstånd kunna analysera vad som händer. I slutet av föreställningen byts några av dräkterna ut till modernare kostymer från 1900-talet, ett sätt att stryka under budskapet att det som skedde då händer om och om igen igenom historien.

De två drottningarna, nationers ledare, var maktlösa. Kanske är alla stora ledare för nationer är maktlösa, de sitter fast i ränker och planer och intressen från olika klaner, intresseorganisationer och andra maktspelare.

Friedrich Stiller tyckte inte om realism på scen. När hans drama Maria Stuart nu sätts upp på Dramaten i regi av opera- och teaterregissören Peter Konwitschny skulle han nog vara rätt nöjd, föreställningen är långt från naturalistisk. Ett minus är väl att föreställningen spretar åt tusen olika håll. För min del tyckte jag allra bäst om delen före paus. Stina och Ylva Ekblad var imponerande skickliga, fast det tog dock tio minuter av första akten innan det tog fart, de talade lite för lågt och jag hade en lång person framför mig i salongen som skymde sikten så jag såg inte vad som hände på scenen.

Det var rätt många som var lite missnöjda tror jag med första delen, kanske fler än jag som hade någon framför sig som skymde sikten. För den personen som skymde sikten för mig gick vid pausen och återkom inte till sin plats – bra för mig som då kunde se vad som hände på scenen bättre. Jag såg minst tio lediga platser efter paus. Jag vet inte om det var personer som ändå skulle gå eller om de tyckte att det var för tungt att se alla roller spelas bara av två personer.
Jag tror att publiken behöver en signal om att det kommer annat efter paus.

Tankar efter premiären av ”Min kamp” av Karl Ove Knausgård på Stockholms stadsteater

30 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

Min kamp
Av Karl Ove Knausgård
Dramatisering och regi Ole Anders Tandberg
Översättning Rebecca Alsberg
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Mask Carina Saxenberg
Urpremiär 29 augusti 2015 Lilla scenen på Stockholms stadsteater

Genom att en människa blottar sig, berättar om sitt innersta, berättar både om lyckliga stunder och om ångest och känslor av skam, kan vi upptäcka något om oss själva, lära oss något om existensen, om vad det är att leva nu.

Min kamp av den norske författaren Karl Ove Kanusgård överförd till teater är en resa in i ett människoöde – presenterad i en blandform mellan scenkonst och uppläsning av roman. Fyra skådespelare är med i föreställningen, alla fyra spelar Karl Ove Knausgård. Det är andra gången på kort tid som en föreställning på Stockholms stadsteater bygger mer på en monolog framförd med fyra munnar istället för att skådespelarna agerar dramatiskt i roller. Senast var föreställningen om Sara Lidman. I ”Min kamp”, dramatiserad av och i regi av Ole Anders Tandberg, fungerar det dock bra. När de fyra skådespelarna tänker högt blir det som de inre dialoger vi människor kan ha med oss själva.

Föreställningen pendlar mellan olika tider. Vi får uppleva Karl Ove som rädd åttaåring, som förvirrad tonåring, som ung man, som medelålders man. Dessutom medverkar en stark röst som ljuder genom en högtalare med hög volym uppifrån, en röst som ska vara faderns röst. Det är ett starkt grepp som får mig att känna hur stor och stark fadern var och hur liten Karl Ove kände sig då, som utsatt pojke. Som åskådare lider jag med den försvarslöse lille pojken och jag lider med alla de barn i världen som utsätts för hårda föräldrar.

Är litteratur som är påhittad falsk? Kan en författare kommunicera mer äkta och mer på djupet om hen skriver precis vad hen upplever? Karl Ove Knausgård reflekterar kring detta och hans självbiografi ”Min kamp”, utgiven i sex band, är ett stort experiment kring detta. Ärlighet för dock med sig en hel del konsekvenser. Berättelsen är en berättelse från ett perspektiv, alla de människor han skriver om har sitt perspektiv och det som är sanning för den ena är inte sanning för den andra. Hur är det för barnen som blir officiella så tidigt när Knausgård berättar om dem, innan de själva kan välja? Dessa frågor berörs också. Vi får inget svar, men det är inte heller en föreställnings uppgift att ge oss svar, svaren får vi söka själva.

Varför föra över bok till teater? Den som läst alla böckerna i serien min kamp har troligen en del att säga. Det är omöjligt att packa om litteratur till en teaterföreställning, litteratur är en form, ett sätt att berätta något medan scenkonst är ett annat. Det kan aldrig vara tanken att göra en rättvis överföring, utan det måste handla om att fånga några viktiga frågeställningar och framställa dem på scen med scenkonstens medel. Det har dramatikern och regissören Ole Anders Tandberg tillsammans med de fyra skådespelarna Sven Ahlström, Gerhard Hoberstorfer, Ann-Sofie Rase och Jessica Liedberg lyckats bra med. Böckerna är en sak och teaterföreställningen en annan, det krävs inte att ha läst böckerna för att få ut något av föreställningen.

Regissören formulerar bra varför han ville göra föreställningen:
– När jag läste Min kamp fick jag syn på mitt eget liv. Jag beundrar Karl Ove Knausgård för hans förmåga att se sitt eget liv i ett större perspektiv, att han tänker så stort och insisterar på det komplexa och motsättningsfyllda. Genom att så envetet skriva om sitt eget liv, så som han upplevt det, skärskådar han också ondskans problem genom människans historia – från Kain och Abel, till Hitler och Breivik. Om det är möjligt att förlösa den kraften i författarskapet på scenen är Min kamp en viktig pjäs för teatern, säger Ole Anders Tandberg.

Själv hade stundtals mycket roligt, skrattade igenkännande åt situationer som jag kunde känna igen i mitt eller mina vänners liv i. Knausgård beskriver en del situationer träffsäkert – hur han slits mellan att vilja vara en pappa och familjefar och sitt skrivande, sitt skapande. Hur han känner att han misslyckas som pappa då han ser alla andra familjer som ser ut att vara så perfekta. Ur hans bok:

Jag hade en enda chans. Jag måste klippa av alla band till den inställsamma, genomkorrumperade kultursfären, där alla, varenda liten småskit, var till salu, klippa av alla band till den tomma tv- och tidningssfären, sätta mig i ett rum och börja läsa på allvar, inte samtidslitteratur, utan litteratur av absolut högsta kvalitet, och sedan skriva som om det gällde liv och död. Gärna i tjugo år, om det var det som krävdes.

Men den chansen kunde jag inte ta. Jag hade familj, jag var skyldig dem att finnas till hands. Jag hade vänner. Och jag hade en karaktärsbrist som gjorde att jag sa ja ja när jag menade nej nej och var så rädd för att såra andra, var så rädd för konflikter, var så rädd för att inte bli omtyckt, att jag kunde göra avkall på alla principer, alla drömmar, alla chanser, allt som hade en smak av sanning, för att inte utsättas för det.

Han debuterade litterärt 1998 med romanen Ute av verden, som fick stor uppmärksamhet och belönades med Kritikerpriset (som första debutant). År 2005 nominerades han till Nordiska rådets litteraturpris för sin andra roman, En tid för allt.

Knausgårds tredje roman, Min kamp, är en självbiografi som ges ut i sex fristående band. För den första delen belönades han med det norska litterära priset, Brageprisen, utsågs till en av de senaste tio årens bästa böcker i Verdens Gang samt utsågs av Morgenbladets läsare till årets bok 2009. Första delen handlar om Knausgårds uppgörelse med sin far och har skapat stor debatt i Norge.

I rollerna
Sven Ahlström
Gerhard Hoberstorfer
Ann-Sofie Rase
Jessica Liedberg

Foto: Petra Hellberg

Och ge oss skuggorna – att tre timmar och tjugo minuter av tragedi kan gå så fort

23 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

Och ge oss skuggorna
Av Lars Norén
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask EvaMaria Holm
Premiär 22 augusti 2015, Stora scenen, Dramaten

Och ge oss skuggorna, titeln på dramat är talande. Det är skuggorna vi drabbas av, det är där dramat utspelar sig. Att ett nästan tre och en halv timme mörkt drama – där en äldre man och hans bittra hustru och mannens två vuxna söner psykiskt vrider kniven i varandra och var och en har sin ångest och ingen lyssnar på den andre – att det kan gå fort, trots att det är så smärtsamt – och jag skulle kunna se en timme till. Tiden går fort och jag sugs in i det mänskliga och det sorgliga. Som så ofta lyckas Norén fånga hur människor lurar sig själva, talar förbi varandra, inte kan släppa sitt ego för att se en annan människa.

Och ge oss skuggorna är ett drama av Lars Norén om den store dramatikern Eugene O´Neill, fast det är samtidigt ett drama om Lars Norén, han speglar sitt liv, sina känslor, sina demoner genom O´Neill. Eugene O´Neill född 1888 i New York, död 1953 i Boston i Massachusetts, var en världsberömd amerikansk dramatiker som fick Nobelpriset 1936.

Handlingen utspelas den 16 oktober 1949 på Eugene O´Neills födelsedag. Han fyller 61. Hans två söner från två tidigare äktenskap, Eugene Jr och Shane, besöker fadern och hans dåvarande hustru Carlotta i deras hus vid kusten i Massachusetts.

När vi kommer in i salongen visas kortare filminspelningar upp på scenens bakre vägg och i ett filmklipp där berättar Lars Norén att han arbetade med ”Och ge oss skuggorna” i åtta år, utan att komma vidare:
Sedan kom en andra version som jag lade senare i tid, när han hade gift sig, om hans relation till sina kvinnor. Och så en tredje version, där han hade fått barn, liksom jag själv. Och till slut blev det den gamla O´Neill – då var jag själv lite åldrad, jag hade också börjar bli gammal.

Eugene O´Neill drama ”Lång dags färd mot natt” var en stark upplevelse för Lars Norén när han såg den. Han kände igen så mycket därifrån i sitt eget liv. ”Vi hade Lång dags färd mot natt hemma hos oss var tredje månad”, säger Lars Norén i programmet till föreställningen.

I programmet berättar han om sitt första möte med pjäsen ”Lång dags färd mot natt”. Det var samma föreställning som urpremiären men med skådespelaren Lars Hanson utbytt mot Georg Rydeberg. Norén säger att Ulf Palme (som spelade den äldre broder) var den mest gripande skådespelaren för honom då:
– Det är väl nästan alltid den rollen, förutom mamman, som har drabbat publiken mest.

Det är fascinerande hur Lars Norén med dramat ”Och ge oss skuggorna” har gjort en slags ny version av O´Neills ”Lång dags färd mot natt”. Båda pjäserna är starka och visar människors instängdhet i sig själva, människors olika sätt att fly sin inre ångest och det är smärtsamt att se hur de talar förbi varandra istället för att krama om varandra, mötas. Att det är så svårt att mötas, eftersom människor bär så tunga demoner. Eugene O´Neill borde ju ur modern kapitalistisk filosofi vara enormt lycklig och lyckad: hans fick stora inkomster på pjäser, han fick Nobelpriset – ändå bar han hela livet sorgen i sitt inre över att hans mamma inte älskade honom.

Alla fem skådespelarna i denna uppsättning är skickliga – men eftersom vi alla är olika och bär på olika bagage i livet talar en del karaktärer starkare till oss. För mig var det Erik Ehn i rollen som den yngre sonen, Shane, och fadern Eugene O´Neill, spelad av Örjan Ramberg, som påverkade mig allra starkast. Shane var fast i heroinmissbruk och har svår abstinens när han besökte fadern på födelsedagen. Men de andra förstår inte och fadern älskar sin son, men kan inte visa det och säger precis fel saker som bara förvärrar situationen. Jag känner faderns ångest över att sonen är förstörd av drogerna och maktlösheten fadern känner. Erik Ehn är så exakt rätt i rollen som denna yngre son och Örjan Ramberg är som alltid en väldigt skicklig skådespelare.

Självklart är Thomas Hanzon bra som Eugene Jr, Lena Endre bra som Carlotta och Joaquin NaBi Olsson som den japanske tjänstepojken Szaki. Det är väl bara så att våra egna upplevelser gör att vissa delar av pjäsen talar starkare till oss.

Scenlösningen är elegant, med några få möbler och filmklipp i svartvitt mot bakre väggen, filmklipp dels från Eugene O´Neills liv och dels direktinspelningar av närbilder på skådespelarna från bakre delen av scenen: så vi på så sätt kan se skådespelarna ur två vinklar.

Detta är andra gången Eirik Stubø regisserar på Dramaten, men första gången som teaterchef. 2011 regisserade han Molières Misantropen på Lilla scenen.

I rollerna:
Eugene O’Neill – Örjan Ramberg
Carlotta O’Neill – Lena Endre
Shane – Erik Ehn
Eugene Jr – Thomas Hanzon
Szaki – Joaquin NaBi Olsson

Teaterkritik

Footer

Om oss