Och ge oss skuggorna
Av Lars Norén
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask EvaMaria Holm
Premiär 22 augusti 2015, Stora scenen, Dramaten
Och ge oss skuggorna, titeln på dramat är talande. Det är skuggorna vi drabbas av, det är där dramat utspelar sig. Att ett nästan tre och en halv timme mörkt drama – där en äldre man och hans bittra hustru och mannens två vuxna söner psykiskt vrider kniven i varandra och var och en har sin ångest och ingen lyssnar på den andre – att det kan gå fort, trots att det är så smärtsamt – och jag skulle kunna se en timme till. Tiden går fort och jag sugs in i det mänskliga och det sorgliga. Som så ofta lyckas Norén fånga hur människor lurar sig själva, talar förbi varandra, inte kan släppa sitt ego för att se en annan människa.
Och ge oss skuggorna är ett drama av Lars Norén om den store dramatikern Eugene O´Neill, fast det är samtidigt ett drama om Lars Norén, han speglar sitt liv, sina känslor, sina demoner genom O´Neill. Eugene O´Neill född 1888 i New York, död 1953 i Boston i Massachusetts, var en världsberömd amerikansk dramatiker som fick Nobelpriset 1936.
Handlingen utspelas den 16 oktober 1949 på Eugene O´Neills födelsedag. Han fyller 61. Hans två söner från två tidigare äktenskap, Eugene Jr och Shane, besöker fadern och hans dåvarande hustru Carlotta i deras hus vid kusten i Massachusetts.
När vi kommer in i salongen visas kortare filminspelningar upp på scenens bakre vägg och i ett filmklipp där berättar Lars Norén att han arbetade med ”Och ge oss skuggorna” i åtta år, utan att komma vidare:
Sedan kom en andra version som jag lade senare i tid, när han hade gift sig, om hans relation till sina kvinnor. Och så en tredje version, där han hade fått barn, liksom jag själv. Och till slut blev det den gamla O´Neill – då var jag själv lite åldrad, jag hade också börjar bli gammal.
Eugene O´Neill drama ”Lång dags färd mot natt” var en stark upplevelse för Lars Norén när han såg den. Han kände igen så mycket därifrån i sitt eget liv. ”Vi hade Lång dags färd mot natt hemma hos oss var tredje månad”, säger Lars Norén i programmet till föreställningen.
I programmet berättar han om sitt första möte med pjäsen ”Lång dags färd mot natt”. Det var samma föreställning som urpremiären men med skådespelaren Lars Hanson utbytt mot Georg Rydeberg. Norén säger att Ulf Palme (som spelade den äldre broder) var den mest gripande skådespelaren för honom då:
– Det är väl nästan alltid den rollen, förutom mamman, som har drabbat publiken mest.
Det är fascinerande hur Lars Norén med dramat ”Och ge oss skuggorna” har gjort en slags ny version av O´Neills ”Lång dags färd mot natt”. Båda pjäserna är starka och visar människors instängdhet i sig själva, människors olika sätt att fly sin inre ångest och det är smärtsamt att se hur de talar förbi varandra istället för att krama om varandra, mötas. Att det är så svårt att mötas, eftersom människor bär så tunga demoner. Eugene O´Neill borde ju ur modern kapitalistisk filosofi vara enormt lycklig och lyckad: hans fick stora inkomster på pjäser, han fick Nobelpriset – ändå bar han hela livet sorgen i sitt inre över att hans mamma inte älskade honom.
Alla fem skådespelarna i denna uppsättning är skickliga – men eftersom vi alla är olika och bär på olika bagage i livet talar en del karaktärer starkare till oss. För mig var det Erik Ehn i rollen som den yngre sonen, Shane, och fadern Eugene O´Neill, spelad av Örjan Ramberg, som påverkade mig allra starkast. Shane var fast i heroinmissbruk och har svår abstinens när han besökte fadern på födelsedagen. Men de andra förstår inte och fadern älskar sin son, men kan inte visa det och säger precis fel saker som bara förvärrar situationen. Jag känner faderns ångest över att sonen är förstörd av drogerna och maktlösheten fadern känner. Erik Ehn är så exakt rätt i rollen som denna yngre son och Örjan Ramberg är som alltid en väldigt skicklig skådespelare.
Självklart är Thomas Hanzon bra som Eugene Jr, Lena Endre bra som Carlotta och Joaquin NaBi Olsson som den japanske tjänstepojken Szaki. Det är väl bara så att våra egna upplevelser gör att vissa delar av pjäsen talar starkare till oss.
Scenlösningen är elegant, med några få möbler och filmklipp i svartvitt mot bakre väggen, filmklipp dels från Eugene O´Neills liv och dels direktinspelningar av närbilder på skådespelarna från bakre delen av scenen: så vi på så sätt kan se skådespelarna ur två vinklar.
Detta är andra gången Eirik Stubø regisserar på Dramaten, men första gången som teaterchef. 2011 regisserade han Molières Misantropen på Lilla scenen.
I rollerna:
Eugene O’Neill – Örjan Ramberg
Carlotta O’Neill – Lena Endre
Shane – Erik Ehn
Eugene Jr – Thomas Hanzon
Szaki – Joaquin NaBi Olsson
