• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Uppenbarelsen på Dramaten – gripande karaktärer men skev bild av troende

17 november, 2017 by Rosemari Södergren

Uppenbarelsen
Av och regi Mattias Andersson
Scenografi Charlie Åström och Mattias Andersson
Kostym Anna Heymowska
Ljusdesign Charlie Åström
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvadóttir
Peruk och mask Nathalie Pujol
Urpremiär på Dramaten 16 november 2017, Lilla scenen
Speltid: Cirka 1 timme och 50 minuter, utan paus

En kvinna är övertygad om att hon fått en kallelse, ett uppdrag av Gud. Hur förklarar hon det för en socialarbetare som inte tror på någon gudskraft alls?  Hur ska människor i dagens globaliserade samhälle kunna mötas och förstå varandra när vi kan ha så olika syn på livet och existensen? Mattias Andersson är tillbaka med en nyskriven pjäs, han står för både manus och regi, och där han skrapar på ytan kring frågorna om alternativa fakta och hur vi ska kunna leva tillsammans i en värld där så många olika livsåskådningar möts och står i opposition emot varandra.

Det finns en hel del att prata vidare kring efter att ha sett föreställningen. Jag hoppas gymnasieklasser tar sig dit i massor. Den sätter igång tankarna och visar på svårigheterna, ja nästan omöjligheten, att nå varandra när vi ser på livet och samhället från så olika utgångspunkter.

Vi får följa tre olika berättelsen parallellt som vävs samman i ett soprum mot slutet. Jennifer, en tonårstjej är hos en socialarbetare för att prata om ett våldsdåd hon gjort, som hon säger att Gud sagt till henne att hon ska utföra. Ett medelålders par grälar därför att mannen, Mikael, har haft sex med en tiggerska i ett soprum. Mikael säger att Gud talat till honom genom en ängel och gett honom i uppdrag att rädda världen genom att ge tiggerskan kärlek. Två bröder knarkar tillsammans i ett soprum och en av dem får en vision från Gud och börjar prata inspirerat.

I beskrivningen av föreställningen står det att en kvinna lämnar gud.
Uppenbarelsen är en hyperrealistisk pjäs om ett antal människor som år 2017 får en kallelse av Gud att utföra ett heligt offer – och om en kvinna som vänder gud ryggen.

Föreställningens svaghet är samma svaghet som gör Dan Browns senaste roman, Begynnelse, till den sämsta hittills i  hans serie om professor Langdon. Kulturbloggen recenserar Begynnelse här. Dan Brown sätter likhetstecken mellan att tro på gud och att vara värdekonservativa och därför vara beredd att ta till våld för sin tro. Uppenbarelsen sätter också likhetstecken mellan att vara troende och värdekonservativ, men Mattias Andersson är inte lika onyanserad som karaktärerna i Dan Browns deckare. Inte alls. Uppenbarelsen är bra, men dess poänger ligger inte i skildringen av vad troende är.

Den gudsbild den unga kvinnan i Uppenbarelsen har är en gammaldags version som inte många troende har idag. Samtliga tre karaktärer som i Uppenbarelsen upplever att Gud talat till dem utför våldsamma handlingar eller övergrepp på grund av detta. Så är det inte i verkligheten. Många människor har också gjort bra saker för att de tror att det finns något mer än det vi kan registrera med våra fem sinnen. Att sätta likhetstecken mellan att vara troende och att begå sexuella övergrepp, våld och mord – det är att göra det för enkelt för sig. Det finns minst lika många som tror på politiska ideologier som utför krig och våld som de som gör det i någon religions namn.

KG Hammar, den före före detta ärkebiskopen i Svenska kyrkan, har sagt att ofta när han träffar någon som säger att de absolut inte tror på Gud, då frågar han dem hurdan den guden är som de inte tror på. Då blir mitt svar alltid, berättar KG Hammar, att den guden tror jag inte heller på.
Många säger att de inte kan tro på en dömande gubbe som sitter långt upp i himlen och skickar olyckor över människor. Nu är det ju så att ganska få som tror på någon guds- eller sanningskraft tror på denna dömande gudsbild.
I boken Släpp fången loss skriver KG Hammar att om vi tror att Gud är något större än det mänskliga borde vi inse att beskrivningen av Gud aldrig kan rymmas i våra mänskliga beskrivningar. Mot denna bakgrund tycker jag inte att Uppenbarelsen hittat helt rätt. De tre karaktärer som får representera tro är alla fanatiska, ja också den kvinnan som lämnar Gud har en bild av Gud som något hotfullt och elakt.

På Dramatens hemsida inleds texten om Uppenbarelsen med två meningar:
Vi lever i en ny tid. Familjen, nationen och Gud återkommer till människorna på jorden.
Det är som att sätta likhetstecken
Det är föreställningens svaghet att sätta likhetstecken mellan att tro på Gud och att därför automatiskt stå för gamla värderingar om familj och nation. Det finns religiösa grupper som är värdekonservativa och som därför tycker det är viktigt med ideal som kärnfamilj och nationer, men det finns minst lika många gudstroende som inte gör det.

Föreställningens styrkor ligger istället i dialogerna, i mötena mellan de olika personerna, stundtals slår det gnistor i dialogen mellan Mikael och hans fru, Jennifer och socialarbetaren och mellan de två bröderna i soprummet.

Scenografin är fantastisk med en stor spegel över hela bakre delen av scenen där publiken kan skymta sig själv och på scenen finns massor av tomma plastflaskor, några gröna soptunnor och en skinnsoffa. Visst drar vi som publik paralleller till Beckets drama Slutspel, som utspelar sig i en bunker i en öde stad omgiven av aska och utan någon levande natur. Människan i ett soprum – en talande metafor.

Shanti Roney

Skådespelarna är utsedda med omsorg. Shanti Roney är som alltid bra. Han spelar Mikael, med den eftertänksamma skörhet vi kan förstå att en man som aldrig funderat på andliga ämnen måste känna efter att ha ha upplevt att en ängel kommit och talat till honom när han suttit ensam i vardagsrumssoffan en fredagskväll, småberusad och med känslor av ensamhet trots att han har fru och dotter. Electra Hallman är strålande som Jennifer som leker med sin socialarbetare/terapeut Niklas. David Fukamachi Regnfors och Alexander Salzberger som de två drogande bröderna är gripande. Hela ensemblen fungerar mycket bra tillsammans, det är en av föreställningens styrkor.

Här har Kulturbloggen intervjuat regissören och manusskribenten, Mattias Andersson, inför premiären.

I rollerna:
Electra Hallman – Jennifer
Nadja Weiss – Maria
Bengt Braskered – Niklas
Rebecka Hemse – Susanna
Shanti Roney – Mikael
Alexander Salzberger – Sam
David Fukamachi Regnfors – Tim

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Mattias Andersson, Religion, Scenkonst, Teaterkritik, Uppenbarelsen

Avskalad angelägen berättelse – Hon som jag såg i spegeln på ADAS musikaliska teater

11 november, 2017 by Mats Hallberg

Premiär 10/11 2017

ADAS musikaliska teater, Konstepidemin Göteborg

 Manus & regi: Fia Adler Sandblad

Musik: Jonas Franke Blom

Producent & regiassistent: Andreas Luukinen

På scen: Karin Lycke

Foto Ola Kjelbye

ADAS tar avstamp i övergivenhet, kvinnors utsatthet och tron på en inneboende kraft. Gruppen utgår från konst som skapar mening och tar ställning,  som väcker känslor och belyser sammanhang. Man står mitt i samhället på de svagas sida och har tagit sitt namn efter Ada Kontansia Lindström (född 1885 i Annedal). De säger sig ha stort ärende om än deras ateljéscen vid Konstepidemin är liten.  De turnerar runt om i landet och har internationellt nätverk, vilket resulterat i flera uppsättningar utomlands. Samarbeten har skett med bland andra Göteborgs Symfoniker och Göteborgs Stadsmuseum.

Är mitt första besök hos ADAS. Fångar upp en synpunkt från en konverserande kvinna inför premiären. Hon säger underligt nog att ”det här ska bli roligt”. Till en kollega yttrar jag, att vad vi ska se verkar vara en hemsk historia. Han nyanserar bilden genom att meddela att den har en happy ending. Fia Adler Sandblad förklarar i sin introduktion att monologen kom till när research gjordes för annan pjäs, medan Karin Lycke förklarar att även om det inte är hennes historia, känns det som den har blivit det när hon arbetat med texten. I programbladet står att läsa om marginalisering, skuld och skam.  Sara Azzazis redogörelse gestaltas hudnära och till synes okonstlat av Karin Lycke.

Noterar att förutom en plaststol och ett vattenglas är scenen tom. Hur ofta ser vi en produktion utan scenografi och utan att  ansvariga för kostym och dekor anges? Publiken på uppemot 30 personer sitter i tre rader. Under omkring femtio minuter förmedlas resan från oskuldsfull livsglädje över omskakande långvariga övergrepp och lidande till ett hoppfullt uppbrott. Lycke agerar med osviklig naturlig eftertänksamhet, ger röst åt en av många förtryckta kvinnor som befunnit sig i en ovärdig tillvaro.  Ska inte rekapitulera självbiografin, bara flika in att determinism, medberoende och socialt arv är fenomen som finns inkapslade i den starka story som återberättas.

Ur insikten om att ha förnekats basala behov, fast ändå ha tagit sig ut på andra sidan, har hos den vi möter en orubblig positiv kraft slagit rot. Överlevaren tvivlar på om lyftet  varit möjligt utan sina tvillingar. Omsorgen och kärleken till dem är en drivkraft vars kulmen med studentfirande blir helt uppenbar. Vilken lycka för en tidigare misshandlad ensamstående mor! En kort period av oförställd lycka, är också det humör som serveras inledningsvis med frimodig dans till glättiga tongångar.  På temat kärleken är blind berättas om en hårt hållen tonåring. Hon blir förälskad och gravid med en brutal narkoman och fängelsekund. Musiken som inramar ändrar skepnad efterhand. Efter att länge ha vädjat om hjälp, fångar det grovmaskiga nätet till slut upp mamman. Och nu hjälper den drabbade andra i liknande omänskliga situationer.

Hon som jag såg i spegeln är ett viktigt vittnesmål  om att bryta destruktiva mönster, bär på ”provocerande kunskap om människovärdet och om samhället vi lever i.”  Som konstnärlige ledaren Fia Adler Sandblad påpekar måste tystnaden brytas, varför hon välkomnar de nu aktuella uppropen (metoo /tystnadtagning). Till publiken bifogas lapp med upplysningar om ställen att vända sig.  Regissör och skådespelare har rimligen tänkt mycket på att hitta exakt rätt tilltal, en möjligen slitsam process som burit frukt. Finns inget teatralt över den monolog vars föredömliga uttolkare Lycke (gjorde osannolikt starkt intryck i Unga Folkteaterns Breaking The Waves)  är. Begrep aldrig riktigt poängen med att ta av och på skorna ett par gånger, men i övrigt inga luddiga inslag. Istället ger ADAS en nödvändig och gripande monolog!

 

 

 

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Starka porträtt med sorgkant i musikalaktigt drama – Karl Gerhard på Göteborgs Stadsteater

5 november, 2017 by Mats Hallberg

Karl Gerhard

Göteborgs Stadsteater stora scen, spelas till och med 17/1 2018

Premiär 3/11 2017

Av: Irena Kraus

Regi och bearbetning: Eva Bergman

Scenografi:  Tofte Lamberg

Kostym: Karin Dahlström

Koreografi: Lisa Alvgrim

Kapellmästare: Bernt Andersson & Bo Stenholm

Orkester: Bernt Andersson, Bo Stenholm, Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin och Stefan Sandberg

Foto Ola Kjelbye

Debatt om kritik och estetik har utbrutit om teatern vid Götaplatsen, en debatt vars upprinnelse är reaktioner på nyss utkomna antologin Sceningång (recenserad i Kulturbloggen). När generaliseringar gjorts för att beskriva ett tillstånd, har en inriktning på Stadsteatern  hamnat utanför. Tänker på de lyckade  samarbeten som försiggått mellan  Eva Bergman & Tofte Lamberg vars huvudrollsinnehavare på senare år varit Sven Wollter och/eller Tomas Von Brömssen. Därtill har samma musiker medverkat i flera av dessa uppsättningar.  Trovärdiga produktioner har gjorts, innehållande komplexa varelser, karaktärer som kommer till insikt.  Beträffande Karl Gerhard  kan parallell dras till nämnda personers  Pygmalion: samma upplägg och samma hemvist  i musikalens värld. Bakom den krackelerade fasaden en olycklig, rent av osympatisk huvudperson.

Dramatikern Irena Kraus hade  planerat att skriva tv-manus, istället fick, vad hon kallar en fri fantasi, urpremiär för några år sedan på Stockholms Stadsteater.  Namn har ändrats,  kronologin är nog inte helt korrekt och givetvis är replikerna uppdiktade. Men manus bygger  på gedigen research, vilket märks. Mest väsentliga händelse, själva navet i Karl Gerhard, är turerna kring vår mest folklige motståndsmans våghalsiga protest. Med pricksäkert ”ordskytte” protesterade han som bekant, mot svenska regeringens undfallenhet gentemot nazisterna under andra världskrigets inledande fas. I pregnanta biroller i detta för regeringen pikanta ärende, syns Fredrik Evers som beskäftig diplomat och Thomas Nystedt som förvirrad kung Gustav V. De kniper åtskilliga skrattsalvor, Nystedt äger scen med en markant publikfriande framtoning.  I andra akten kan vi beskåda den gigantiska ”ökända hästen”, ur vars femte ben revyns aktörer kliver fram. Det beundransvärda tilltaget  bockas av, för att omgående omvandlas till snöplig upplösning.

Metaperspektivet är påtagligt. Regissören använder sig av idén att premiärpubliken är med i skeendet, tar del av repetitioner. Blir ett tacksamt grepp för Brömssen, vars bakgrund lika mycket ju är revymakarens som den seriöse skådespelarens. Veteranen är idealisk i roller där han får spela ut sitt breda register, vara ömklig och förorättad, energisk och lustfylld. Vidare brister hans stämband ut i åtskilliga kupletter i deklamerande stil, som bär fram ordens valörer. När slutnotan summeras av en bokstavligen vacklande  Karl Gerhard fylld av ångest, påstår den forne vasse och sirlige ordkonstnären, att han svikit sin livskamrat och sekreterare, men aldrig  sin publik. Han som aldrig varit rädd, säger att han tappat den gudomliga gnistan, hamnat i en svacka.  Blir ett sällsynt ögonblick  vibrerade av teatermagi. Hade önskat mer av den känslomässiga aspekten, fast det finns ändå tillräckligt att uppskatta.

Foto Ola Kjelbye

Satt innan och åt på teaterns restaurant.  Under dryga timmen hördes då Karl Gerhard framföra sina kupletter. Om vi bortser från texterna (gick inte fram ordentligt i sorlet), lät sång och musik  passé. Att tidens tand gnagt på en svunnen epok har de båda kapellmästarna givetvis tagit fasta på. Kupletterna har arrangerats varsamt av Bernt Andersson och Bo Stenholm. Spröda solon från dragspel, saxofon och trumpet lägger ett sublimt sound, ger ansenlig verkshöjd. Dessutom har jazzig och kabaréliknande stämningsmusik snyggt adderats av musiker som sitter på scen. Flera sånginsatser applåderas, allra mest Jazzgossen och Brömssens duett med barnet på scen. Vad som gick rätt in som en desperat sammanfattning – förvisso ingen rättvisande bild av en lång karriär –  var en välkänd, vemodig visa (G. Becaud) tolkad av divan Zarah Leander.  Carina M Johansson kröner sin magnifika rolltolkning av en  primadonna, med en sång som griper  och ruskar om åhöraren. Storartat i sin nakenhet!

Vi introduceras av sekreteraren Göthe (Eric Ericson), som vid sin entré har med sig ett plommonstop och sina minnen. Att Kraus valt denna ingång, är något hon kunde ha gjort mer av. Också i Pygmalion spelade Ericsson och Brömssen mot varandra, befinner sig på samma våglängd när de plockar fram hur begär och makt påverkar deras konfliktfyllda samvaro. Som ett radikalt bollplank   figurerar Moa Martinsson (Marie Delleskog), i en kongenial roll som kunde fått fördjupats ytterligare.  Carina Boberg förtjänar beröm för sin prestation som bedragen och förslagen hustru. Vidare förekommer  från Balettakademien i Göteborg fyra dansare, vilka förutom åtskilliga sång- och dansnummer har flera repliker. De fyller sin funktion väl, går in helhjärtat. för sin uppgift.

Karl Gerhard handlar lika mycket om konstnärligt mod och originalitet som misskötsel av privatliv och hälsa. Svärtan och det solkiga lyfta fram! Föreställningens  kunde gott ha förlängts en halvtimme för att bibringa fler psykologiska dimensioner.  Manuset är emellanåt en aning rumphugget och hackigt. Dock, Eva Bergman har återigen förädlat en berörande historia och skådespelarinsatserna med Tomas Von Brömssen och Carina M Johansson i spetsen är helgjutna, samma omdöme om orkestern och flera sånger. En viktig detalj att imponeras över är det omsorgsfulla  arbete som kostymansvarige Karin Dahlström och hennes medarbetare utfört. Stor eloge till dem.

På Scen: Tomas Von Brömssen, Carina M Johansson,  Eric Ericson, Carina Boberg, Marie Delleskog, Fredrik Evers, Johan Karlberg, Thomas Nystedt, Christoffer Mård Löwenadler, Vinga Magnusdotter, Märta Fransson, Carin Juborg och statisterna Alicia Fernandes/ Nova Henning.

 

 

 

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: Oidipus/Antigone – enastående, starkt, magiskt, berörande och mångbottnat

4 november, 2017 by Rosemari Södergren

Oidipus/Antigone
Av Sofokles
Översättning Emil Zilliacus och Hjalmar Gullberg
Bearbetning Marie Lundquist, Eirik Stubø och Cecilia Ölveczsky
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljusdesign Ellen Ruge
Peruk och mask Peter Westerberg och Lena Bouic-Wrange

Två pjäser, skriva för 2.500 år sedan, som talar starkt till människor idag. Dramatens uppsättning av Sofokles två klassiska draman Oidipus och Antigone är enastående, underbart, starkt, magiskt, berörande, mångbottnad – helt enkelt scenkonst när den är som bäst, in i minsta detalj: scenografi, ljus, skådespelarnas prestationer, text, kostym, ljud …

Vi förs direkt in i känslan av ett drömlikt tillstånd då scenen går i mörkgrått täckt med rökiga dimmor och vi hör en röst och sakta träder en skådespelare fram. Aktörerna rör sig med lugna rörelser och det är som om vi är förflyttade till en annan värld, en annan existens, där de djupa existentiella frågorna ställs.

I Oidipus möter vi de eviga obesvarade frågorna kring lidande, liv och död och våra öden. I Antigone ställs frågor kring civilkurage, när är det moraliskt och etiskt rätt att bryta mot lagen, när är lagen ett hinder för det mänskliga?

Livet är ett lidande – bäst är för en människa att inte bli född. Nästbäst är att återvända direkt. En av körens många funderingar kring att existera som i Dramatenchefen Eirik Stubøs regi blir uttalad av en av de skådespelare som får gestalta det som i traditionella grekiska dramer sades av kören. I de grekiska dramerna från 400-500-talet före vår tideräkning var det kören som bar fram dramernas handling, en kör som framförde verser till musik. Omkring 534 före vår tideräkning tror man att den första skådespelaren fördes is. Senare införde den grekiska dramatikern Aischylos ytterligare en aktör och Sofokles tros ha införde en tredje skådespelare.

Eirik Stubø har valt att låta några av våra främsta skådespelare, Per Mattsson och Kicki Bramberg med Johan Ulveson som körledare, samtliga med unika röster ersätta kören genom att de var för sig framför det kören förmedlar. Det fungerar oerhört bra.

Berättelsen om Oidipus är gripande. Han växte upp hos kungen och drottningen i Korinth, som han trodde var hans föräldrar. Han fick höra av en siare att han som vuxen skulle döda sin far och gifta sig med sin mor och få barn med henne. För att undslippa sitt öde flydde han till ett annat land och när han närmade sig staden Thebe kom han i bråk med en man som han slog ihjäl. Mannen han dödade var Thebes kung Laios (som är Oidipus riktiga far, som lämnade honom för att dö i vildmarken som baby för att en spådom sagt att babyn som vuxen skulle slå ihjäl sin far).

Oidipus kommer till Thebe, möter den stadens stora hot sfinxen, räddar staden och gifter sig med kungens änka, Iokaste (Stina Ekblad som gjuten i den rollen).

Reine Brynolfsson som hyllas på många håll av filmkritiker för sin roll i Jens Assurs film Korparna gör här som Oidipus ytterligare en stor roll där han visar att han tagit plats bland våra riktigt stora svenska legendarer på scen.

Thebe drabbas av sjukdomar och olyckor och de stora oraklen blir tillfrågade och alla säger samma sak: den som dödat den förra kungen Laios måste gripas och straffas. Oidipus lovar högt och tydligt att han ska hitta mördaren och jaga ut mördaren från landet. Endast då ska staden befrias från alla olyckor.

Det är så fascinerande att den som driver allt till det tragiska slutet är Oidipus själv. Flera andra ber honom under vägen att sluta sin jakt på sanningen. Men han är envis och det blir hans fall. Det är som livet kan vara, vi vill så gärna att livet och dess olyckor ska vara rättvisa. Oidipus har i och för sig gjort ett stort brott: han kom i bråk med en främling och dödade denne. Men att han gifte sig med sin mor och fick barn med henne, det var inget han visste. Bråket då han dödade kung Laios kan ha varit i självförsvar. Det får vi aldrig klarhet i.

Oidipus fick fyra barn med drottning Iokaste, döttrarna Antigone och Ismene och sönerna Eteokles och Polyneikes. I dramat Antigone, som spelas efter Oidipus med en paus emellan, är Oidipus dotter Antigone i centrum. Oidipus två söner har dödat varandra då de stridit om vem ska bli kung efter fadern. Istället blir då Oidipus svåger Kreon kung och han beslutar att den ene av sönerna, Polyneikes, inte ska få begravas. Kreon menar att Polyneikes har försökt förstöra riket och brutit mot hela lagar. Straffet för att bryta mot hans påbud är döden. Antigone vägrar lyda detta bud och ger sig av och utför en begravning för sin bror Hon hävdar att Kreons lag bryter mot gudarnas eviga lagar och familjens och syskonskapets heliga tradition och lag.

Dramat Antigone har tolkats och satts upp på en mängd olika sätt ur olika synvinklar. Jag gillar Eirik Stubøs val att inte ta ställning, att låta de två synsätten mötas: Kreon som hävdar att statens och landets lagar är viktigast medan Antigone väljer familjens sammanhållning, ja hon väljer ju detta till och med före sin egen lycka då hon är förlovad med och ska gifta sig med Kreons son Haimon.

De två dramerna är mångbottnade och ställer frågor utan att ge oss de definitiva svaren, utan att som den dominerande amerikanska Hollywood-filmtraditionen ge oss lyckliga slut där alla gifter sig i slutet och lever lyckliga i alla sina dagar, vilket vi alla vet är illusioner.

Om du blir nyfiken på den grekiska teatern och antiken har du i höst tillfälle att lära dig mer om detta. Dramaten bjuder in till en rad arrangemang om den grekiska teatern och antiken – samtal, introduktioner, föreläsningar, bokcirklar och radioprogram.

Eirik Stubø, regissör och teaterchef, säger i ett pressmeddelande:
– Det är en stor gåta hur det vi kallar teater plötsligt uppstår under den grekiska antiken – och sedan försvinner. Vi får fyra stora dramatiker som ännu spelas på världens scener: Aischylos, Sofokles, Euripides och Aristofanes. En storhetstid på ungefär åtta decennier, mer är det inte. Och sedan slocknar det och blir ganska länge mörkt igen. Det är intressant att det hastiga uppblossandet så klart sammanfaller med demokratins födelse.

I rollerna:
Oidipus Reine Brynolfsson
Iokaste/Eurydike Stina Ekblad
Antigone Sanna Sundqvist
Kreon Hannes Meidal
Körledaren Johan Ulveson
Haimon Rasmus Luthander
Ismene Ellen Jelinek
En väktare David Book
En budbärare Pontus Gustafsson
Kör Per Mattsson
Kör Kicki Bramberg
Teiresias Gunnel Lindblom
En herde Hans Klinga
En tjänare Maria Salomaa

 

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Oidipus/Antigone, Scenkonst, Stina Ekblad, Teater, Teaterkritik

Teaterrecension: Våra drömmars stad – arbetarperspektivet blev förlöjligat

3 november, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Bengt Wanselius

Våra drömmars stad
Av Per Anders Fogelström
I dramatisering av Magnus Lindman och Pia Gradvall
Regi: Linus Tunström
Scenografi och kostym: Ulla Kassius
Koreograf: Roger Lybeck
Musik: Rikard Borggård
Ljus: Åsa Frankenberg
Mask: Carina Saxenberg
Premiär 2 november 2017 på Stora Scenen, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm

Kanske är det ett omöjligt uppdrag att iscensätta Per Andres Fogelströms boksvit på scen, i synnerhet som det är fem av svensk litteraturs klassiker som ska bakas ihop på scen till en föreställning på tre timmar. Hela serien som utspelar sig från 1860-1969 ska berättas på tre timmar på Stockholms stadsteaters stora scen. En lång rad duktiga svenska skådespelare på scen som alla gjorde bra ifrån sig – men det räcker inte. Vi kommer aldrig människorna nära och det har att göra med hur regissör valt föra över berättelserna på scen. Det blir en mycket ytlig parad av människoöden.

Per Anders Fogelströms fem romaner i Mina drömmars stad-serie osar av ett starkt politiskt engagemang för de utsatta och är berättade ur ett konsekvent arbetarperspektiv. I Linus Tunströms regi fokuseras temat på Stockholm, som stad och dess förändring. Föreställningen handlar mer om Stockholm än om människorna. Det politiska kommer fram glimtvis men mest ganska förlöjligat, som en kliché.

Jag saknar den fasta förankringen i arbetarperspektivet, jag saknar fördjupningen av karaktärer och jag saknar den berättelse som berör så starkt i Per Anders Fogelströms romaner.

Per Anders Fogelström som föddes 1917 växte upp under fattiga förhållande på Södermalm. Hans pappa lämnade familjen tidigt och utvandrade till Amerika för att aldrig återvända. Per Anders Fogelström växte upp med sin syster, sin mamma och sin mormor. Hans stora publika genombrott kom med ”Sommaren med Monika” 1951, som filmades 1953 av Ingmar Bergman. 1960 kom ”Mina drömmars stad”, den först delen i de fem Stockholmsskildringarna som utspelar sig kring Emelie, Hennings dotter.

Vanna Rosenberg är Emelie och det är en stor prestation, hon är enastående då hon skildrar Emelie från barnsben till ålderdomen. Överhuvudtaget är jag imponerad av alla skådespelare, de gör det bästa av situationen.

Regissören Linus Tunström och scenografen Ulla Kassius berättar i föreställnings program att de valt att göra detta till en kollektiv berättelse. Hundrafemtio år gestaltas av fjorton skådespelare och varje skådespelare har huvudrollen i sin karaktärs berättelse. Resultatet blir mest rörigt och med för stor distans till de olika karaktärerna. Emelie är den röda tråden men hon får mest finnas till i utkanten av scenbilden.

Vissa berättelser tror jag mår bättre av att berättas på ett mer traditionellt sätt där vi får några karaktärer att leva oss in i, att beröras av mer på djupet.

Våra Drömmars Stad
Av Per Anders Fogelström – en föreställning av Linus Tunström och Ulla Kassius, i dramatisering av Magnus Lindman och Pia Gradvall
Premiär 2 november 2017
Stora scenen

Medverkande på scenen
Emelie: Vanna Rosenberg
Henning: Peter Viitanen
Annika: Kirsti Stubø
Tummen: Jörgen Thorsson
Olof: Omid Khansari
Rudolf: Tim Dillman (Praktikant från Teaterhögskolan i Malmö)
Beda: Eva Stenson
David: Jan Mybrand
Johan: Gerhard Hoberstorfer
Jenny: Matilda Ragnerstam
Bärta: Angelika Prick
Erik: Leif Andrée
August: Shebly Niavarani
Elisabeth: Eva Rexed
Iman Talabani

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Teaterkritik, Teaterrecension: Våra drömmars stad, Vanna Rosenberg

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 132
  • Sida 133
  • Sida 134
  • Sida 135
  • Sida 136
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 293
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Marcus Vögeli i Caligula, premiär 6 … Läs mer om Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

Sjung för mig Arja Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Betyg 4 (5) Det är Genom Natten som … Läs mer om Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

vecka 45 2-6/11 2026 Göteborgs … Läs mer om Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Betyg 3 (5) Det är alltid lite extra … Läs mer om Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Sveriges första musikvideofestival

I Lund arrangeras en musikvideofestival … Läs mer om Sveriges första musikvideofestival

Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Forever Young kommer att vara temat som … Läs mer om Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

I den brittiska kriminalserien Skulden … Läs mer om Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

A busstop in Vasco da Gama Av Dan … Läs mer om Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Peter Asplund Aspiration In One … Läs mer om Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

Wicker Betyg 5 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in