Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Lysande och kuslig monolog ur fågelperspektiv – Titta upp, jag tittar ner av frank Scenkonst

by

1/6 2017

 Foto Sofia Andersson

Gästspel på Teater Trixter i Göteborg

Manus och idé: Nina Haber & Isabelle Bella Oldenqvist

Regi: Isabelle Bella Oldenqvist

På scen: Nina Haber

Ljus och rum: frank Scenkonst

Koreograf: Pia Nordin

Kostym: Majli Af Ekenstam

Krävs mod och en portion dumdristighet att i försommartider lansera en nybildad teatergrupp. Och på  första produktionen var det inte heller fullsatt på premiären.  Bakom frank Scenkonst står Bella Oldenqvist och Nina Haber, vars utgångspunkt för samarbetet är att arbeta normkritiskt genom att utforska scenkonstens gränser. 80-talisten Haber har jag sett i exempelvis Tartuffe på Göteborgs Stadsteater. Hon regisserar, skriver och har mycket på gång. Har henne i färskt minne från feministiska trion Gruppens två senaste  ”dramatiserade föreläsningar”, de som kartlagt svensk teater respektive analyserat kapitalismens strukturer.  Den osannolikt skickliga slagfärdiga trion  har bestämt sig för att ta en paus, vilket gjort att Haber kunnat satsa på nya men inte väsensskilda uttryck.

Humor och obehag är två av Gruppens hörnstenar, något som frank Scenkonst vill utveckla på sitt vis. Titta upp, jag tittar ner sägs ta avstamp i frågeställningen hur empatiska människor tillåts/ förmås vara, när världen tvingas stå ut med Donald Trump som maktfaktor. Vidare finns den milt sagt elaka tonen på sociala medier inbyggd som referens. I ett gigantiskt fågelbo  – ett imponerande scenbygge som endast kan nås via stege – filosoferar och berättar fågeln för oss. Hon håller sig på sin kant, vidmakthåller sin självständighet, vägrar beblanda sig med andra lägre stående varelser, ser sig som förmer i den bubbla hon existerar.

Vi utsätts för en allegorisk betraktelse, genomgående med ett misantropiskt drag. I förhandsreklamen har det hintats om thrillermoment, vilket är ett sätt att beskriva uppsättningens kulminerande utfall. För mig symboliserade fågeln den läskiga hållning och isolering som genomsyrar exempelvis Harry Haller i Stäppvargen.  Skulle sträcka mig så pass långt att jag utfärdar psykopatvarning, när figuren  värderar andra och sig själv.  Tokroligt blir det när den fåfänga fågeln avbryts av Henrik Ekmans välkända speakerröst från naturfilmer. I samma anda genomförs en märklig malplacerad mim till en sliskig megahit  av gruppen Starship. Putsning av spegel och ideliga sprut med vattenflaska är två maniska ritualer, som även dem kan sättas upp på det komiska kontot. Som helhet en smart balans emellan det lustigt löjeväckande och det otäcka ondskefulla.

Uppskattade monologen vars längd uppgick till cirka en timma.  Ännu större beröm vill jag emellertid reservera för kraftfulla Nina Haber, en skådespelare med exakt det sensibla precisa tilltal som krävs för att fånga vår uppmärksamhet.  En av hennes främsta dygder på scen är hennes tydlighet i framställan av text.  Tack vare strålande diktion och prosodi ligger replikerna helt rätt i mun, når ut oavsett röststyrka. (Min kräsna mor hade blivit glatt förvånad över denna färdighet hos en relativt ung person.)  Och de fågellika, ömsom nervösa ömsom stolta,  rörelserna är naturligt inlemmade i hennes agerande.  Med ord och blickar, pauser och intensiva ansatser dompterar hon publiken. Hon verkade gilla utmaningen och positionen!  Kvinnan sprungen ur en skådespelarfamilj har nu tagit ytterligare ett ansenligt kliv i sin karriär.  När de ansvariga för Titta upp, jag tittar ner avtackades, kunde föga förvånande noteras att bara ena könet var representerat.

 

 

Potatisrevoltörerna – Varje potatis är unik men ingen tänker på dem en och en

by

Potatisrevoltörerna
– för hela familjen
Av Magnus Lindman
Regi Agneta Ehrensvärd
Scenografi Ulla Dahlström
Musik Stefan Johansson
Rörelse David Sigfridsson
Medverkande Agneta Ahlin, Albin Flinkas, Emma Mehonic, Amanda Krüger, Mats Andersson
Spelas 1-4 juni i Stora Blecktornsparken, Parkteatern Kulturhuset Stadsteatern

Det är alltid något väldigt speciellt med utomhusteater. Inte nog med att du befinner dig i det fria, det spelar liksom ingen roll hur karismatisk en rollkaraktär är eller hur bra ett manus är bearbetat, för när vädrets makter säger sitt, då får vi foga oss. På dagens premiär i Stora Blecktornsparken hände det som kan hände d.v.s. att mitt i det förfärliga spanska sjöslaget på scen började det spöregnar utanför scen och två regnbågar bakom publiken blev minst lika intressanta. En kortare paus på en kvart krävdes och sedan var personalen tappert på scen igen. En stor eloge vill jag ge scenpersonalen som tappert satte upp och plockade ned vattenskydd, tält och bröt av odramatiskt men tydligt. Erfarenheten och lugnet spred sig trots allt.

Det modigaste en skådespelare kan göra i samband med en teaterföreställning med stora och små, är att våga bjuda in barnen till att integrera i handlingen. Då vet man aldrig vad som kan hända. Kvällen gav uttryck för detta mod. Gång på gång gav det upphov till dramatiska mervärden, men också till fler frågor och svar än vad man hade kunnat förvänta sig. Man bör dock som skådespelare vara medveten om att det är du från scenen som måste sätta gränserna för hur långt du är villig att gå, när du bryter mot traditionen, vi spelar och ni lyssnar. Barn vet inte den gränsen och vuxna känner sig inte alltid bekväma i att barn har synpunkter på hela föreställningen rakt igenom.

Föreställningen var generellt både rolig och allvarsam. Det är inte ofta man får le åt sig själv ena stunden och därefter känna historiens vingslag i nästa. Att vuxna och barn kan bli så entusiasmerade över en lite knöl, kräver takt, ton och rim. Det blev en vacker balans mellan det som förgyllde och det som förbryllade. Jag tror att det var många av oss som blev mer nyfikna på potatisen. Metodiken i föreställningen skulle en och annan pedagog behöva lära sig för att kunna undervisa dagens barn i ämnen som kanske inte direkt kan konkurrera med det ”hippaste”.

Potatisens historia, groddar och anatomi var spännande och intressant. Grönsaken kräver definitivt sin hyllning med tanke på dess nytta. Jag hade dock gärna velat ha mer av revolutionen kring svälten, söderns kvinnor och den rösträtt som föranledde detta. Det blev mer potatisens historia i allmänhet än södra Stockholms kvinnohistoria. Kanske hade man behövt se ”Potatisrebellerna” 2015, för att få sig en större helhetsbild?

Skådespelarnas förmåga att byta uttryck och karaktär på litet utrymme var begåvat och snyggt. Att en stunden vara gammal och pinsam, och nästa stund ung och snygg, kräver sin aktör. Utrymmet på scen var dessutom minimerat och scenografin var genomtänkt och klatschig i sin minimalistiska fyrkantigheten. Stickreplikerna var raka och humorn balanserad för alla åldrar. Personligen har jag lite svårt för alldeles för mycket burlesk prutthumor, men den tycks alltid gå hem över förväntan.

Mitt råd är: ta med dig regnkläder, filt, gott humor, varm dryck och lite tålamod. Ett besök på föreställningen är väl värd sin dryga timme. Har du tur blir det en regnpaus med professionella räddningar på scen. Annars kommer du att bli lite småförtjust i potatisen och definitivt inte ta den för given framöver. Varje potatis är unik, även om vi inte tänker på dem en och en.

Ryskt högvarv utan finkalibrering – Tjechov in Love av Unga Folkteatern

by

26/5 2017

Gästspel på Göteborgs Dramatiska Teater

Manus: Anton Tjechov

Regi och bearbetning: Nina Särkimäki

Musik: Thomas E Frank

  Joel Christensen

Unga Folkteatern är en medlemsdriven ideell teaterförening, ett forum i gränssnittet mellan professionella och icke- professionella utövare. För kanske drygt tio år sedan hade jag turen att få vara  med, då de visade upp sin verksamhet i form av ett jubileum under en heldag. Sedan dess har jag i recensioner lovordat ett flertal produktioner, av vilka kan framhållas Timmarna med Rita, Breaking The Waves, Kliniken, Området och Stålverket. Då har regissören hetat Kim Lantz (initiativtagare till Unga Folkteatern). Desto större blev därför min besvikelse över nya uppsättningen.  Den engagerar inte, gör inte alls samma intryck som uppräknade pjäser. På pappret ser det ut som en god idé att spela upp highlights ur Morbror Vanja, Måsen och Tre systrar.

Tjechovs dramatik är knepig att framföra på ett relevant sätt,  i bästa fall är den existentiellt allmängiltig vare sig den görs totalt uppriktigt och humorfritt eller med ironisk anstrykning. Här  blir det tyvärr varken hacket eller malet. Har sett både traditionella uppsättningar och extremt utmanande tolkningar. Den ryske melankolikern ger i sina rollistor generöst med utrymme för sysslolösa bortskämda gestalter som lider och frekvent signalerar tankar på uppbrott. Krävs mycket känslighet –  taktilt skruvande kompletterat med djupt borrande – för att hitta rätt inställning.  De som kom närmast i tonträff var Erik Åkerlind (gjorde succé i Valerie Solanas ska bli president i Amerika) och ömhudade Viktor Karlsson.  Om man ska generalisera övertygar männen i ensemblen mest, fast från dem hörs emellanåt otydligt uttalade repliker.

Under cirka 100 minuter ser vi sju skådespelare i ett antal scener från nämnda klassiker.  Entré görs genom att de över huvudena bär en ihoprullad matta, varpå  plats intas på bastanta stolar . Sedan spelas ur världsdramatiken välkända möten upp framför stolsraden.  Övergångarna symboliseras med korta musiksnuttar. Vi noterar typisk rekvisita som geväret på väggen,  den ihjälskjutna blodiga måsen och lantläkarens väska. Det hjälper inte när laddningen uteblir, trots att i princip varje möte på tu man hand utspelas i högstämd tonart.  Tråkigt att meddela, men skådespelare och regissör lyckas inte  dra in mig i den ryske melankolikerns många förvecklingar. Nickar faktiskt till några gånger, vilket också kan bero på en ansträngande vecka med tyngande nattpass.

Visst finns antydan till den myckenhet förtvivlan, längtan och beslutsångest som vi förknippar med Tjechov och hans dramer. Men  överlag måste  hävdas att man inte tillför något väsentligt med sitt potpurri, skulle i så fall vara en osäkerhet om nyckelscenerna klarar sig på egen hand utan  sammanbindande intrig. En information av demografisk art är att åldersspannet i ensemblen är avsevärd. Skiljer mer än ett halvt sekel i ålder mellan Isabelle Grill och Maria Grahn (Nationalteatern, Minsta Teatern).  Tjechov In Love är självklart inte dålig teater, fast i jämförelse med det mesta jag sett av Unga Folkteatern ett ganska ljummet pjäscollage.

Medverkande: Maria Grahn, Ylva Fredriksson, Ole Robertz, Cecilia Hackzell, Isabelle Grill, Viktor Karlsson och Erik Åkerlind

 

 

 

Känslosam angelägen ögonöppnare – Allt som blev kvar på Folkteatern Göteborg

by

Manus: Kardo Razzazi

Regi: Ardalen Esmali och Kardo Razzazi

Medverkande: Kardo Razzazi

Musik: Albin ”Nibla” Hallberg

 Foto Nadim Elazzeh

Genom temperament, fysik och sin osvenska diktion har Razzazi senaste åren varit med om att förnya arbetarrörelseägda Folkteatern. Han har gjort avtryck i fyra produktioner jag sett: Revisorn?, Drömmar, Folkbokförarna samt senast i succéartade spektakulära Hamlet. Den utåtagerande skådespelaren är därtill aktuell på såväl filmduken som i teverutan. Både han och medregisserande Esmali har setts i pjäser av Jonas Hassem Khemiri.  Att framföra en monolog om ursprung med underrubriken ett löfte som svek, har säkerligen varit en idé som länge pockat på att bli förverkligad.  Kardo föddes i Bredäng 1985 som yngst av tre syskon. Föräldrarna var kurder som tagit sin tillflykt till den välmående förorten söder om Stockholm. Under en timma  på lilla scen understryker Kardo med ord och kropp, hur livet gestaltade sig för en av alla hundratusentals med den märkliga beteckningen andra generationens invandrare.

Det är sällsynt med monologer på teatern vid Järntorget, framför allt sådana som uteslutande bygger på biografiskt material. Behovet fanns således och glädjande nog blev resultatet  mycket lyckat. Med hjälp av filmsekvenser, musiksnuttar och blädderblock berättas en historia som gjorde mig tagen.  Vad som antagligen varit terapeutisk bearbetning för huvudpersonen själv, kommer troligen fungera som identifikation för andra; medan den för mig med bara monokulturerfarenhet var en lärorik lektion. Man får skratta, bli rörd och som bonus en pedagogisk miniredovisning. Går inte att begära mer! För oss utomstående är det närmast omöjligt att föreställa sig hur ett folk utan officiellt land  och utan rätt till sitt språk, orkar fortsätta föra kampen.  Men vad är alternativet?

Tilltal och  kommunikation är faktorer  som måste vara riktmärken om ett verk på scen ska falla väl ut, något regissörerna för Allt som blev kvar har tänkt på. Det märks! Efter förmingel välkomnas vi av den 32-årige skådespelaren, en skådespelare vars livs största utmaning det nog är att ”tvingas” spela sig själv som grabb.  Han ägnar några minuter åt Niblas hiphop, en publikfriande höftvickning och att prata om nervositet och osäkerhet.  Sedan bär det iväg med årtal projicerade på stor videoskärm. Historierna från fotbollsplaner och  skoldiskotek är dråpliga. Razzazi gycklar självironiskt med en mer eller mindre uttalad looserstämpel.  Går oftast på högvarv med några effektfulla avbrott, då han pausar, viskar. eller hämtar blädderblock. Han litar på att vi är med honom, vilket stämmer.

Pappa var upptagen och medtagen när Kardo växte upp, vilket berodde på missbruk och en karriär som artist. Mamma trippeljobbade: i hemmet, i skolbespisningen och i rollen som hemspråkslärare. De hade berövats vad som erbjöds deras barn. Kardo exemplifierar hindren  genom två olika listor. Föreställningen kretsar mycket kring de uppoffringar föräldrarna gjort i kampen för det kurdiska folket, en realitet också för barnen hemmastadda i en ny kultur. Att pappa var en kändis i kampen var inte någon hemlighet för den missionerande man som skrivit manus. Men att mamma var så stort namn blev en chock,  en omtumlande upplevelse vid hennes begravning med tusentals sörjande.  Bilder kan säga mer än ord.  Behövs kanske inte heller någon sammanbindande coda. Istället fade – out,  resten får vi fylla i på egen hand.  Tillhör  inte innehållet i en recension. Vill ändå poängtera att hans supporterskara och vi andra neutrala, välförtjänt gav rungande bifall som gjorde huvudpersonen på scen gråtfärdig.

I försommarens ljusa årstid är det vanskligt att ha premiär. Bara hoppas att folk skaffar sig biljett,  låter sig svepas med av en viktig berättelse kryddad med åtskilliga roliga repliker. För mig får Kardo Razzazi gärna sätta ihop en monolog del II. Och då förslagsvis på temat hur det varit att leva i Sverige med konstnärligt yrke och tillhörighet i den så kallade andra generationen.

 

 

 

Skrämmande sagovärld utan riktning eller fäste – A Map To Get Lost på Backa Teater

by

5/5 2017

Idé och koncept: Teamet

Text: Emma Palmkvist

Regi: Olof Runsten

Scenografi & kostym: Agnes Östergren

Ljud, musik & ljus: Patrik Patsy Lassbo

Produktion, doft & sång: Sara Fors

  Foto Hanna Johansson

Uppsättningen är ett samarbete mellan Backa Teater och institutionen för scenkonst på Stockholms konstnärliga högskola. I projektet ingår även studenter från institutionen för skådespeleri på StDH samt från Malmö Teaterhögskola och Södertörns högskola. Samlingsnamnet för examensprojektet – förlagt till sista terminen på kandidatnivå – är Scenex 17.  Vad jag bevittnade under närmare hundra minuter var, enligt de som ansvarar för produktionen, en skapelseberättelse i form av ett hypermedialt mysteriespel. Varje föreställning marknadsförs som unik. Man påstår att här finns inte mycket att förstå, desto mer att uppleva. Ett utmanande förhållningssätt som delvis förklarar varför jag går bet på att tillägna mig denna esoteriska scenkonst.

Backa Teater har välförtjänt hög prestige som ungdomsscen. Skolklasser vallfärdar till Hisingen, vilket gör att i princip samtliga föreställningar säljer slut. Men den här gången undrar jag verkligen om pedagoger kan hålla liv i meningsfulla uppföljande samtal. Kommer eleverna klara av att hålla uppe intresset, hitta embryon till ingångar? Tillåt mig tvivla, eftersom jag för egen del blev uttråkad. Tänkte på hur mycket annat trevligt jag kunde gjort en vårljus behaglig fredagskväll.  Anser att en recensent ska akta sig för att dra för stora växlar, på vilken respons ett auditorium kan ge vid premiär. En majoritet av dem kan vara vänner och kolleger. Men vill ändå referera till en aktuell krönika av Lars Ring (SvD), där han lyfter fram ett rum kritiker  sällan tar ställning till. Vad han avser är rymden mellan scen och salong, genom att ifrågasätta om det som vidarebefordras av regissören är tillräckligt tydligt.  Förvisso är inte ambitionen i A Map To Get Lost att vara tydlig. Men luddigheten och tålamodsprövande drone var faktorer som  alstrade icke-kommunikation.

Har aldrig tidigare varit med om en liknande överkörning på en institution förknippad med engagerande dramatik.  Scenex 17 var ett extremt utdraget performance format kring sagor och fabler. I fantasifulla heltäckande kreationer sågs björnar, kattdjur, väldiga fåglar och möjligen gristrynen. Varje gång  problem att tillgodogöra mig något uppstår, skjuter jag på skrivuppgiften. Denna gång tillstötte anmärkningsvärt nog mardrömmar. Så på ett undermedvetet plan, kan flera gåtfulla scener ha gjort intryck. Hade inte koll på att uppsättningen endast hyser kvinnliga medverkande. Tror inte jag var ensam om att ha läst på dåligt.  När det tar slut med en sång och ljuset släcks, tar ensemblen förstås av sig sina maskeringar. Och då äntligen, alldeles för sent, uppstår den förlösande känsla i rummet som Lars Ring efterlyste i ovan nämnda krönika.  Att  läktaren briserade av välviljans bifall, har nog att göra med att kvinnorna hade  laborerat med vad som skulle kunna definieras som könsmaktsordning.  Minns bäst Anna Ladegaard med flätor och halmhatt i rollen som kavat lassoflicka, lustfyllt infångandes en stackars figur  hämtad från Tomtar och troll.

Ljus- och färgsättningen bar syn för sägen att vi var med om ett konstnärligt totalkoncept.  När jag tittade på delar av scenografin i  ett rökdisigt grönt sken, trodde jag att scenen omgärdades av draperier. Visade sig vara stora kulörta plastsjok hängandes i vajrar, vilka jag associerade till aftonklänningar med dekolletage. Noterbart i övrigt: diverse  effekter, trick i form av synvillor, primalskrik, maniskt spastiska rörelsescheman utförda av bland andra Li Molnar Kronlid,  engelsk alternativt tysk speakerröst, en mikrofon som vandrade runt och gestalter som försvann eller släpades bort. Erkänner att jag nog inte kommer mycket längre Hoppas att andra, mer hemmastadda med myter och mysterier, kan utvinna desto mer.

Skådespelare:: Anna Ladegaard, Johanna Malm, Jonna Ljunggren och Li Molnar Kronlid