5/5 2017
Idé och koncept: Teamet
Text: Emma Palmkvist
Regi: Olof Runsten
Scenografi & kostym: Agnes Östergren
Ljud, musik & ljus: Patrik Patsy Lassbo
Produktion, doft & sång: Sara Fors
Foto Hanna Johansson
Uppsättningen är ett samarbete mellan Backa Teater och institutionen för scenkonst på Stockholms konstnärliga högskola. I projektet ingår även studenter från institutionen för skådespeleri på StDH samt från Malmö Teaterhögskola och Södertörns högskola. Samlingsnamnet för examensprojektet – förlagt till sista terminen på kandidatnivå – är Scenex 17. Vad jag bevittnade under närmare hundra minuter var, enligt de som ansvarar för produktionen, en skapelseberättelse i form av ett hypermedialt mysteriespel. Varje föreställning marknadsförs som unik. Man påstår att här finns inte mycket att förstå, desto mer att uppleva. Ett utmanande förhållningssätt som delvis förklarar varför jag går bet på att tillägna mig denna esoteriska scenkonst.
Backa Teater har välförtjänt hög prestige som ungdomsscen. Skolklasser vallfärdar till Hisingen, vilket gör att i princip samtliga föreställningar säljer slut. Men den här gången undrar jag verkligen om pedagoger kan hålla liv i meningsfulla uppföljande samtal. Kommer eleverna klara av att hålla uppe intresset, hitta embryon till ingångar? Tillåt mig tvivla, eftersom jag för egen del blev uttråkad. Tänkte på hur mycket annat trevligt jag kunde gjort en vårljus behaglig fredagskväll. Anser att en recensent ska akta sig för att dra för stora växlar, på vilken respons ett auditorium kan ge vid premiär. En majoritet av dem kan vara vänner och kolleger. Men vill ändå referera till en aktuell krönika av Lars Ring (SvD), där han lyfter fram ett rum kritiker sällan tar ställning till. Vad han avser är rymden mellan scen och salong, genom att ifrågasätta om det som vidarebefordras av regissören är tillräckligt tydligt. Förvisso är inte ambitionen i A Map To Get Lost att vara tydlig. Men luddigheten och tålamodsprövande drone var faktorer som alstrade icke-kommunikation.
Har aldrig tidigare varit med om en liknande överkörning på en institution förknippad med engagerande dramatik. Scenex 17 var ett extremt utdraget performance format kring sagor och fabler. I fantasifulla heltäckande kreationer sågs björnar, kattdjur, väldiga fåglar och möjligen gristrynen. Varje gång problem att tillgodogöra mig något uppstår, skjuter jag på skrivuppgiften. Denna gång tillstötte anmärkningsvärt nog mardrömmar. Så på ett undermedvetet plan, kan flera gåtfulla scener ha gjort intryck. Hade inte koll på att uppsättningen endast hyser kvinnliga medverkande. Tror inte jag var ensam om att ha läst på dåligt. När det tar slut med en sång och ljuset släcks, tar ensemblen förstås av sig sina maskeringar. Och då äntligen, alldeles för sent, uppstår den förlösande känsla i rummet som Lars Ring efterlyste i ovan nämnda krönika. Att läktaren briserade av välviljans bifall, har nog att göra med att kvinnorna hade laborerat med vad som skulle kunna definieras som könsmaktsordning. Minns bäst Anna Ladegaard med flätor och halmhatt i rollen som kavat lassoflicka, lustfyllt infångandes en stackars figur hämtad från Tomtar och troll.
Ljus- och färgsättningen bar syn för sägen att vi var med om ett konstnärligt totalkoncept. När jag tittade på delar av scenografin i ett rökdisigt grönt sken, trodde jag att scenen omgärdades av draperier. Visade sig vara stora kulörta plastsjok hängandes i vajrar, vilka jag associerade till aftonklänningar med dekolletage. Noterbart i övrigt: diverse effekter, trick i form av synvillor, primalskrik, maniskt spastiska rörelsescheman utförda av bland andra Li Molnar Kronlid, engelsk alternativt tysk speakerröst, en mikrofon som vandrade runt och gestalter som försvann eller släpades bort. Erkänner att jag nog inte kommer mycket längre Hoppas att andra, mer hemmastadda med myter och mysterier, kan utvinna desto mer.
Skådespelare:: Anna Ladegaard, Johanna Malm, Jonna Ljunggren och Li Molnar Kronlid