Potatisrevoltörerna
– för hela familjen
Av Magnus Lindman
Regi Agneta Ehrensvärd
Scenografi Ulla Dahlström
Musik Stefan Johansson
Rörelse David Sigfridsson
Medverkande Agneta Ahlin, Albin Flinkas, Emma Mehonic, Amanda Krüger, Mats Andersson
Spelas 1-4 juni i Stora Blecktornsparken, Parkteatern Kulturhuset Stadsteatern
Det är alltid något väldigt speciellt med utomhusteater. Inte nog med att du befinner dig i det fria, det spelar liksom ingen roll hur karismatisk en rollkaraktär är eller hur bra ett manus är bearbetat, för när vädrets makter säger sitt, då får vi foga oss. På dagens premiär i Stora Blecktornsparken hände det som kan hände d.v.s. att mitt i det förfärliga spanska sjöslaget på scen började det spöregnar utanför scen och två regnbågar bakom publiken blev minst lika intressanta. En kortare paus på en kvart krävdes och sedan var personalen tappert på scen igen. En stor eloge vill jag ge scenpersonalen som tappert satte upp och plockade ned vattenskydd, tält och bröt av odramatiskt men tydligt. Erfarenheten och lugnet spred sig trots allt.
Det modigaste en skådespelare kan göra i samband med en teaterföreställning med stora och små, är att våga bjuda in barnen till att integrera i handlingen. Då vet man aldrig vad som kan hända. Kvällen gav uttryck för detta mod. Gång på gång gav det upphov till dramatiska mervärden, men också till fler frågor och svar än vad man hade kunnat förvänta sig. Man bör dock som skådespelare vara medveten om att det är du från scenen som måste sätta gränserna för hur långt du är villig att gå, när du bryter mot traditionen, vi spelar och ni lyssnar. Barn vet inte den gränsen och vuxna känner sig inte alltid bekväma i att barn har synpunkter på hela föreställningen rakt igenom.
Föreställningen var generellt både rolig och allvarsam. Det är inte ofta man får le åt sig själv ena stunden och därefter känna historiens vingslag i nästa. Att vuxna och barn kan bli så entusiasmerade över en lite knöl, kräver takt, ton och rim. Det blev en vacker balans mellan det som förgyllde och det som förbryllade. Jag tror att det var många av oss som blev mer nyfikna på potatisen. Metodiken i föreställningen skulle en och annan pedagog behöva lära sig för att kunna undervisa dagens barn i ämnen som kanske inte direkt kan konkurrera med det ”hippaste”.
Potatisens historia, groddar och anatomi var spännande och intressant. Grönsaken kräver definitivt sin hyllning med tanke på dess nytta. Jag hade dock gärna velat ha mer av revolutionen kring svälten, söderns kvinnor och den rösträtt som föranledde detta. Det blev mer potatisens historia i allmänhet än södra Stockholms kvinnohistoria. Kanske hade man behövt se ”Potatisrebellerna” 2015, för att få sig en större helhetsbild?
Skådespelarnas förmåga att byta uttryck och karaktär på litet utrymme var begåvat och snyggt. Att en stunden vara gammal och pinsam, och nästa stund ung och snygg, kräver sin aktör. Utrymmet på scen var dessutom minimerat och scenografin var genomtänkt och klatschig i sin minimalistiska fyrkantigheten. Stickreplikerna var raka och humorn balanserad för alla åldrar. Personligen har jag lite svårt för alldeles för mycket burlesk prutthumor, men den tycks alltid gå hem över förväntan.
Mitt råd är: ta med dig regnkläder, filt, gott humor, varm dryck och lite tålamod. Ett besök på föreställningen är väl värd sin dryga timme. Har du tur blir det en regnpaus med professionella räddningar på scen. Annars kommer du att bli lite småförtjust i potatisen och definitivt inte ta den för given framöver. Varje potatis är unik, även om vi inte tänker på dem en och en.