1/6 2017
Foto Sofia Andersson
Gästspel på Teater Trixter i Göteborg
Manus och idé: Nina Haber & Isabelle Bella Oldenqvist
Regi: Isabelle Bella Oldenqvist
På scen: Nina Haber
Ljus och rum: frank Scenkonst
Koreograf: Pia Nordin
Kostym: Majli Af Ekenstam
Krävs mod och en portion dumdristighet att i försommartider lansera en nybildad teatergrupp. Och på första produktionen var det inte heller fullsatt på premiären. Bakom frank Scenkonst står Bella Oldenqvist och Nina Haber, vars utgångspunkt för samarbetet är att arbeta normkritiskt genom att utforska scenkonstens gränser. 80-talisten Haber har jag sett i exempelvis Tartuffe på Göteborgs Stadsteater. Hon regisserar, skriver och har mycket på gång. Har henne i färskt minne från feministiska trion Gruppens två senaste ”dramatiserade föreläsningar”, de som kartlagt svensk teater respektive analyserat kapitalismens strukturer. Den osannolikt skickliga slagfärdiga trion har bestämt sig för att ta en paus, vilket gjort att Haber kunnat satsa på nya men inte väsensskilda uttryck.
Humor och obehag är två av Gruppens hörnstenar, något som frank Scenkonst vill utveckla på sitt vis. Titta upp, jag tittar ner sägs ta avstamp i frågeställningen hur empatiska människor tillåts/ förmås vara, när världen tvingas stå ut med Donald Trump som maktfaktor. Vidare finns den milt sagt elaka tonen på sociala medier inbyggd som referens. I ett gigantiskt fågelbo – ett imponerande scenbygge som endast kan nås via stege – filosoferar och berättar fågeln för oss. Hon håller sig på sin kant, vidmakthåller sin självständighet, vägrar beblanda sig med andra lägre stående varelser, ser sig som förmer i den bubbla hon existerar.
Vi utsätts för en allegorisk betraktelse, genomgående med ett misantropiskt drag. I förhandsreklamen har det hintats om thrillermoment, vilket är ett sätt att beskriva uppsättningens kulminerande utfall. För mig symboliserade fågeln den läskiga hållning och isolering som genomsyrar exempelvis Harry Haller i Stäppvargen. Skulle sträcka mig så pass långt att jag utfärdar psykopatvarning, när figuren värderar andra och sig själv. Tokroligt blir det när den fåfänga fågeln avbryts av Henrik Ekmans välkända speakerröst från naturfilmer. I samma anda genomförs en märklig malplacerad mim till en sliskig megahit av gruppen Starship. Putsning av spegel och ideliga sprut med vattenflaska är två maniska ritualer, som även dem kan sättas upp på det komiska kontot. Som helhet en smart balans emellan det lustigt löjeväckande och det otäcka ondskefulla.
Uppskattade monologen vars längd uppgick till cirka en timma. Ännu större beröm vill jag emellertid reservera för kraftfulla Nina Haber, en skådespelare med exakt det sensibla precisa tilltal som krävs för att fånga vår uppmärksamhet. En av hennes främsta dygder på scen är hennes tydlighet i framställan av text. Tack vare strålande diktion och prosodi ligger replikerna helt rätt i mun, når ut oavsett röststyrka. (Min kräsna mor hade blivit glatt förvånad över denna färdighet hos en relativt ung person.) Och de fågellika, ömsom nervösa ömsom stolta, rörelserna är naturligt inlemmade i hennes agerande. Med ord och blickar, pauser och intensiva ansatser dompterar hon publiken. Hon verkade gilla utmaningen och positionen! Kvinnan sprungen ur en skådespelarfamilj har nu tagit ytterligare ett ansenligt kliv i sin karriär. När de ansvariga för Titta upp, jag tittar ner avtackades, kunde föga förvånande noteras att bara ena könet var representerat.