Teaterkritik

Teaterkritik Bortbytingen Elverket UngaDramaten En fantastisk Bortbyting som gör att vi alla blir ett medmänskligt troll med hjärta

Bortbytingen
Urpremiär den 6 april 2019
Kungliga Dramatiska teatern, Elverket i Stockholm
Av Sara Bergmark Elfgren
Efter Selma Lagerlöf
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Ellen Ruge
Musik Frida Johansson
Peruk och mask Nathalie Pujol, Barbro Forsgårdh
Ljuddesign Björn Lönnroos
Dramaturg Cecilia Ölveczky
Rekvisitör Anders Colliander, Lotta Wallin

Att Selma Lagerlöf som är en Sveriges mest kända författare genom tiderna (första kvinnliga nobelpristagare i litteratur), har skrivit boken Bortbytingen vet vi med säkerhet. Däremot är det inte alla som känner till att kvällens urpremiär är skriven av Sara Bergmark Elfströms tolkning. Hon blev nominerades till Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2018. Att två kvinnor från så skilda tider ändå kan slå sina påsar ihop och skapa ett mästerligt manus, bådar gott för kommande generationer eftersom Selmas budskap i Bortbytingen fortfarande är aktuellt.

Det första som slår en när föreställningen börjar, är hur fantastisk scenografin är. Trots att den är enkel med sin cementerade u-form och med månen i bakgrunden, ger det en modern trolsk- och skogsaktigt råhet, men ändå med lite John Bauers känsla. Jag blir alldeles mångalen under kvällen genom den växande och skymmande månen som tar upp mitt blickfång. Det pulserar ebb och flod i mig på ett vidunderligt sätt. Jag vill ut i skogen och träffa ett troll.

Ett annat magiskt scenografiskt fenomen är det brinnande huset. När husbondens hus brinner ned på grund av slarv av honom själv visas riktiga eldsflammor kontrollerat på scen. Det är så snyggt gjort att man nästan tror att elden gått en personlig PR kurs i förförelse. Man tror nästan inte att det är möjligt. Men det sker framför näsan på oss. 

Kvällens trollsvansar är inte bara snygga. De gör att man vill bli ett troll. Jag blir svartsjuk på deras vackra och stolta attribut som är en sådan skönhet för trollen. Frågan är om jag inte måste ringa Dramaten och fråga hur det burit sig åt för att skapa en av de mest naturtrogna och livliga svansar jag någonsin sett. Bara svansarna i sig är värda ett besök.   

Jag förvånades tyvärr över hur många föräldrar som tagit med sig riktigt små barn till föreställningen. Antingen har de inte läst Selma Lagerlöfs historia som barn, eller så har de enfaldigt trott att troll alltid är söta små nissar som barn uppskattar. Tyvärr fick min förvåning bekräftelse genom att flera barn blev mycket rädda av föreställningen, några gick i pausen och några föräldrar var tvungna att trösta och förklara handling för sina barn under föreställningen. Det är respektlöst av publik att störa annan publik och något som föräldrar måste ta ansvar för. Tyvärr är det här ett vanligt förekommande fenomen på teatrar.

Känslosamt kryper Bortbytingen in under huden på en. Hans enastående kroppsspråk och starka inlevelseförmåga i att vara den där andra som ändå bara vill passa in och bli älskad. Bortbytingens namnlöshet gör honom enormt sårbar och jag vill inget annat än att rädda honom från världens förfärliga vuxna och föräldrar. Hur kan man inte bara älska honom för den han är? ”Det är ju i alla fall ett barn”. Trots att barnamodern finns där för honom gör hon inte det som är bäst för honom. Varför är mänskligheten så rädd för det som inte är normativt eller för det okända? Varför får trollungen skulden för att ha blivit bytt mot ett människobarn? Fadern spelar en ohygglig roll som genom skrämsel, manipulation och våld plågar det arma trollet. Jag är dock glad över att pappan som rollkaraktär spelas ytterst stereotypt och platt. Om faderskapet, som i originaltexten, hade levts ut till fullo med sitt våld, tror jag något hade kunnat gå sönder i oss. Nu blev jag räddad genom att jag inte kände mig tillräckligt hotad av karaktären. Han är inget annat än en tragisk och självupptagen gubbe som tror på dumheter.

I föreställningen spelas Myrlingen med en knivskarp tonsäkerhet. Tonen klingar mellan de ironiska och det sorgliga. För vad gör vi inte för att pigga upp oss själva när vi känner att vår omgivning inte på något vis är för oss. Det är också Myrlingen som fångar upp Bortbytingen när han fysiskt och psykiskt håller på att falla ihop eller drunkna. Det är hon som står för erfarenheten och glädjen i att vi inte behöver bli accepterade av världen, så länge vi kan ta vara på oss själva. Hon ger också en charm åt det som inte är som henne själv, ”Jag tycker om när det är annorlunda”. Dessutom får dessa två en gemenskap och samhörighet de delade utanförskap. Man vet att det kommer att ge dem krafter och förbindelser utöver det vanliga. Jag blir också glad över det faktum att de kommer att kunna skapa en frizon i och med varandra. Fler sådana zoner borde få lov att finnas för både troll och människor.

Historien om Bortbytingen påminner mig om att utanförskapet och rädslan för de andra forfarande är ett ämne som är aktuellt. Trots att vi människor vet att vi inte är stöpta i samma form, har vi svårt att respektera och förstå det som inte är som vi själva. Skuld och skam över att inte kunna rädda sig själv eller någon annan flyter upp till ytan när vi inser att mänskligheten kan vara så grym och tiden gör oss inte bättre med varandra.

När slutminuterna närmar sig i föreställningen så kryper sig en vacker räddning fram för Bortbytingen. Det är med stor fanfar inombords som jag ler åt det faktum att det faktiskt finns en räddning för honom, trots att han inte naturligt har något riktigt hem längre. Skulle inte det fungera välkomnas alla troll som han hem till mig.   

Medverkande på scen Rasmus Luthander (Bortbytingen), Maia Hansson Bergqvist (Mylingen), Rasmus Nyström (Människobarnet Johan), Mia Benson (Klok Gumma), Maria Salomaa (Bondhustru/Trollmor), Andreas Rothlin Svensson (Bonden/Trollfar), Marall Nasiri (Piga/Trollsyster)

Linje Lusta
Av Tennessee Williams
Översättning Einar Heckscher
Regi Stefan Larsson
Regiassistent Ellinor André
Filmfotograf Andrea Grettve
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Ann Bolander Looft
Ljus Torben Lendorph

Premiär 29 mars 2019
Dramatens Lilla scen

Kvällens premiär inleddes med en hel del oro i luften på Dramatens lilla scen. Spända käkar och flackande blickar. Kanske var det därför som föreställningen inte riktigt började i tid och inte heller slutade efter 2 timmar och 45 minuter som anvisats (inklusive paus). Det är dock sådant som kan hända, och varför skulle inte Dramaten i dagsläget få lov att dra över 15-20 minuter? Det kunde åtminstone jag bjuda på. Glöm inte att premiärnerver är spända nerver. 

Scenen var uppbyggd på ett sådant vis att man nästan trodde att de inte hade byggt färdigt kulisserna, eller att den skulle börja rotera vid spelstart och då skulle vi få se insidan. Det kändes som om målarfärgen/rekvisitan hade tagit slut och scenbilderna gick inte heller riktigt ihop. När föreställningen började insåg man att, teaterkonst och filmkonst skulle försöka agera i samklang. De ofullständiga lådorna i trä var utsidan av rum, men med hjälp av en filmkamera kom de att visa insida, på en stor skärm framme på scen. Det är i tanken en mycket underfundig, intressant och spännande ide. Jag tror att man utgått från att ”Linje Lusta” 1957 faktiskt var en film som fick fantastiska priser och att man gärna ville ha med något av den känslan. Fast tyvärr funkar det inte teatraliskt eller dramatiskt för mig att en filmkamera är mitt öga och väljer vad jag ska se. Dessutom vet jag inte var jag ska titta när vinklarna blir så många samtidigt. Ska jag mest se på filmduken? Eller ska man fokusera på skådespelet från sidan långt bak som jag kan ana? Filmfotografens utrustning var också så fantastisk i sig att min blick fastnade lika mycket på henne och jag ville veta mer vad hon gjorde än handlingen i sig. Dessutom blev spelrummet med små trälådor som står bredvid varandra inget scenrum som intresserade. Det är naket, opersonligt och avskiljer mig från hela handlingen. Känslan av att scenkost genom filmning blir fusk smyger sig på, eftersom vissa vinklar som ges inte ser likadana ut genom min egen lins. Jag misstänker att det var ett försök att ge mig någon typ av mervärde och inte få mig att känna mig avskild och utanför den klassiska röda tråden. Enda gången jag uppskattade att scener filmades och visades på scenduken, var i våldsamma scener. Då var det precis som hemma tv soffan, att jag kände ett bekvämt avstånd på den platta skärmen, och kunde tacka min lyckliga stjärna att jag hade ett skönt mellanrum till handlingen. Ett skyddsnät som befriade. 

Vissa saker går inte ur tiden med mänskligheten. Lust och åtrå är en lika stor drivkraft idag som de var i slutet av 40-talet, då pjäsen skrevs. Det är också en drivkraft som kan få människor att gå över alla gränser och finna sig i vansinnen. Fast åtrå och lust ger oss också viljan att ge andra tilltro och relationer hopp. Handlingen i ”Linje Lusta” är ett ämne som aldrig kommer att gå ur tiden, åtminstone inte förrän vi människor är ett hel nytt släkte. Tänk att människor är villiga att utstå så mycket förnedring och våld för att verka mer spännande och intressanta. Ibland är folk till och med nere på neandertalisk nivå och klarar inte av att sova ensamma om nätterna. Men det är otäckt att våld och maktstrukturer är en sådan stark faktor att ”slåss med” för att enbart då försöka rättfärdiga sig själv. Bara genom att knäcka en annan kan en del känna sig bättre.

Det är fascinerande att rollkaraktärer kan göra en genuint äcklad och provocerad, trots att man vet att de är skådespel. Både Blanche (svägerskan/systern) och Stanley (svågern/maken) befinner sig på varsin sida av missbrukande maktstrukturer. De vill båda vara i händelsernas centrum, ser sig själv som offer för sin situation och använder känslomässiga utpressningar för att få största möjliga lycka själva. Jag blir förbannad på dem båda, även om just Stanley är helt livsfarlig och en vidrigt osmaklig slusk. Blanche gör sig istället till ett oskyldigt barn, spelar på sin kvinnlighet och manipulerar med lögner. Trots att de båda berör mig mycket, så når de inte helt fram. Något hindrar dem från att spela karaktärernas alla möjliga känslouttryck i föreställningen. Något håller dem tillbaka. Kanske är det enbart premiärnerver? Blanche känns lite för kontrollerad och inåtvänd, vilket är tråkigt med tanke på att hennes förhistoria skulle kunna få lysa igenom mer. Tyvärr upplever jag också Stanley som allt för monoton i rösten och vredesutbrotten har lite för enkel stereotypisk fokusering. En nyansering av Stanley hade gjort att man hade kunnat förstå varför Stella (Maka/syster) över huvudtaget ville ta i honom med tång. Stella är inte tillräckligt korkad för att vara kvar hos honom annars.

Med tanke på hur våldsamt och förtryckande det har varit i skådespeleriet under kvällen, kan jag inte rå för att uppskatta att skådespelarna efteråt bjuder på sina egna personligheter. De är mycket noga med att se sina motspelare i ögonen, läsa av varandra och krama om varandra inkännande och kollegialt. Det tyder på omtanke och inlevelse, som man inte alltid ser eller uppfattar. Deras professionalism är stor och jag tackar för det. Ska man spela att man gör varandra illa kväll efter kväll, måste man ta hand om varandra.

Kvällens höjdpunkt är när flertalet kvinnor i föreställningen samarbetar med varandra. Utan ord och förklaringar börjar de med att städa, fixa, dona och organisera saker. Tillsammans finner de lösningar för hur en nedbruten Blanche ska kunna få professionell hjälp. De tar inte männens aggressivitet längre och nog får vara nog. Det finns en hemlig kraft i just det, att sätta ned foten och säga stopp när man fått nog. Jag förstår att de inte vill att deras känslor ska lekas med längre. När de funderat färdigt över om de ska äta eller ätas, är valet inte svårt för kvinnorna. När människor inte är villiga att leva upp till något finns det ingen som helst anledning att vara kvar. 

Medverkande: Livia Millhagen, Rebecka Hemse, Danilo Bejarano, Shanti Romney, Alexander Saltzberger, Rita Hjelm, Marcus Vögeli, Fabian Penje