Teater

Romeo och Julia
Av (dramatiker) William Shakespeare
Översättare Göran O Eriksson
Regi Gustav Deinoff
Dramaturgi Erik Uddenberg
Koreografi Mari Carrasco
Scenografi Annika Tosti
Kostymdesign Annika Tosti
Maskdesign Lillebell Höglund
Kompositör Mikael Karlsson
Ljusdesign Mira Svanberg
Skolföreställning premiär 12 oktober 2023 på Unga Klara Kulturhuset Stockholm
På scen Annika Kofoed, Myra Neander, Nina Rashid, Richard Sseruwagi, Karolina Mindell Kidanu, Klas Lagerlund, Sandra Medina, Mattias Lech, Lucas Carlsson (understudy), Viktor Carlsson (praktikant, Teaterhögskolan i Malmö)

Ett drama av Shakespeare skapat för 400 år sedan som aldrig blir gammalt. Så länge ungdomar och kärlek finns i världen och en stelnad vuxenvärld bestämmer villkoren är temat lika aktuellt nu som då.

Unga Klara spelar dramat på en scen omgiven av publiken på alla sidor om scenen.
Det skapar en känsla av delaktighet hos publiken. Mycket dans sker framför publikens fötter och koreografin är nyskapande. I högt tempo och med stor intensitet reciteras historien. Könsöverskridande rollsättning och burleska roller skapar känsla av ett skådespel framfört på en marknad under 1500-talet.

Shakespeares fantastiska texter får stor plats på scen och det fungerar i den här fysiska uppsättningen. Det ger fler bottnar till historien i frågor som är aktuella än i dag, till exempel krig mellan gäng eller föräldrar som vill styra sina barn och bestämma vilka de skall gifta sig med.

Ändå är det spelet mellan Romeo och Julia som griper tag. När alla starka uttryck från de andra skådespelarna tystnar då kommer den gripande historien fram. När texten får tala om kärlek. Både Nina Rashid och Myra Neander är så unga, renhjärtade och
passionerade att man aldrig tvivlar på historien. Deras insatser gör att det blir poetisk teater att minnas också i en pulserande mustig fartfylld föreställning.

Ett lyckat pjäsval av Unga Klara.

Förvandlingsleken
Av Inger Edelfeldt, Kia Berglund
Regi Kia Berglund
Scenografi, kostym Youlian Tabakov
Musik Rikard Borggård
Ljus Emil Olsson
Medverkande Andrea Edwards, Anneli Martini
Urpremiär Teater Giljotin 7 oktober 2023

Detta välskrivna kammardrama av Edelfeldt och Berglund skildrar en mor och dotter som levt ödesmättat och tajt hänvisade till varandra. Här finns inga pappor. Det är snålt med andra släktingar och om somrarna skickades dottern ofta på kollo för att ge mamman vuxentid. Som tillfälliga ljusa bloss om ett annat bättre liv sprakar mammans kärlekshistorier upp mot himlen och släcks. Ingen glans når dottern eller den lilla familjens egentliga verklighet.

Regin är avskalad och precis. På scenen finns endast en stol, en flaska, en bakre ridå med en liten brits. Dottern inleder med att älta oförätter inför sig själv men plötsligt blandar sig modern i, och kommer levande fram ur skuggorna. I första scenen till sista är dotter svartklädd. Hon är rufsig och sminket är ofta slarvigt o smetigt. Modern är död, och dåtiden spelas upp som minnen.

Klasstillhörighet och kulturella ideal anas tidigt i och med att mamman förmanar dottern att tro att livet ligger tillgängligt ”som en Chateaubriand”. Dialogen dem emellan byggs upp av talande krockar men också känsliga trevare för att trots allt nå varandra. I små plattformar – som i omfamningar, och som på picknick-filten en solig dag i dotterns barndom – finns ändå då och då en varm gemenskap.

En stor behållning – vilket premiärpublikens igenkännande skratt också vittnar om – är just textens tonsäkerhet i detaljer kring kulturella medelklassideal och miljöer. Tidsandan där modern passerar hemlig kvinnokunskap lite väl gränslöst till 13-åriga dottern, ger igenkännande skratt. Med små resurser kämpar mamman att upprätthålla en fasad intakt. Pinsamheter hörs om ”stilmöbler som måste bevaras” och satsningar på ”röstfrigörelsekurser” och drömresor till Frankrike. Hon verkar bo i en bostadsrätt men hyr samtidigt ut sin hyresrätt till en lämplig och betalande mer lyckad ”gay-person”. Egna dottern – som senare avslöjas vara bostadslös – kommer inte i fråga. Den klassmässiga skammen lurar i farstun. Modern drömde om att sjunga inför publik och är välutbildad, till och med speciallärare. Men i verkligheten arbetar hon hemma med dagbarn, som istället används som publik och lärs applådera.

Dottern agerar sanningssägare, och modern förnekar och förringar. Men känslomässiga utfall från mamman vrider också på perspektivet. Dottern har en gång i sena tonåren ”en storhetstid” – oklart hurdan – som uppfattas vara egentligen framdriven ur moderns drömmar. Efter misslyckanden senare har hon svårt att komma till rätta med livet. Faktiskt har hon till och med nyligen tänkt på att ta sitt eget liv.

En gång då en förvandlingslek nämns tydligt är när dottern säger att hon försökt förvandla sig till en älskad dotter, men inte tycker att hon lyckats. Kanske anspelar det på en moders narcissistiska krav om yttre framgång, som dottern haft att förhålla sig till. En annan förvandlingslek som nämns är då modern låtsas vara en svart gås – något som lilla dottern säger sig ha uppfattat som skrämmande. Mamman lekte gås-leken för att avvärja och få dotterns missnöje att rinna av henne. Lekandet blir ett sätt att skapa luft i deras instängda påtvingande samvaro.

Skådespelet är jämt och balanserar väl det bitvis tunga manuset kring ensambarn och ensamma föräldrar. Både Edwards och Martini blir levande och trovärdiga. Extra skönt är att känna det allvar och den autentiska vilja som ligger bakom manusarbetet och regin. Det här är en teaterpjäs som skulle fungera väl som grund för samtal.

Dansen
Av Ivan Vyrypajev
Regi Olof Hanson.
Översättning Nils Håkanson.
Ljus Tobias Hallgren.
Scenografi/kostym Matilda Hyttsten.
Mask Anna Olofson.
Musik, teknik och musiker Sole Gipp Ossler.
Koreografi Ossi Niskala.
Medverkande Frida Beckman, David Rangborg, Sandra Huldt, Ia Langhammer, Emil Hernried.
Premiär på Teater Galeasen 25 septemer 2023
Föreställning som recenseras 2 oktober 2023

Det är som om handlingen förs fram i en både magisk och absurd realism när de små betraktelserna tar vid i Vyrypajevs Dansen (skriven 2010). De sju separata scenerna utspelar sig alla i ett snarlikt väntrum – där någon alltid ligger för döden. Några anhöriga har kallats dit. Repliker återkommer men i andras munnar. Ridåer dras ner lite på låtsas, för att förvirra oss, mellan akterna. Gestalternas reaktioner glider och alterneras i de olika scenerna– samtidigt som döden är konstant. Lika konstant är också idén om den fantastiska, magnetiskt lockande dansen – ”Delhi”. Dansverket som kom till efter Katjas upplevelse av en myllrande, levande gata bland de mycket fattiga i Indiens huvudstad. Ett stort tema är dans som symbol – ställd mot döden som fond. Centralt är också Katjas gestalt som de andra gestalterna reagerar på.

Skådespeleriet är ofta rakt och övertydligt vilket blir absurt, farsartat och lockar till skratt. Men en ironisk syrlighet för också in allvar. Skådespelarnas stramhet och karaktärsfasthet imponerar. Det uppstår komiska karaktärer som präntar in replikerna, vilket nog är föreställningens stora behållning.

De stora livsfrågorna gestaltas. Kärlek, föräldraskap, medmänsklighet, ansvar, empati och skuld. Allt ställs i relation till karaktärernas acceptans av livets negativitet – smärta, ändlighet och död. ”Förintelsen? Nej, den accepterar vi – livet är snart slut!”, tycks någon säga. Ett rött ärr finns på Katjas bröst – efter ett glödgat spett – en smärta hon tillfogat sig själv i Indien. Att leva i ett flöde, nära både smärta och glädje, hålls fram som ett ideal.

I första scenen ställs Katjas mor inför sin död. Här ges också berättelsen om Katjas dans. Dansen har också den empatiska väninnan i väntrummet en gång sett uppförd – vid samma tillfälle då även den gifte mannen Andrej var med. Han är Katjas stora kärlek. Plötsligt kommer Andrej också själv in på scenen. Katja får tillfälle att förklara sin kärlek. Han avböjer, tyngd av skuld inför fru och barn. Men beslutet bryts i scenerna efter.

Företeelser och repliker upprepar sig i varje scen men vrids runt några varv . I centrum står olika förhållningssätt: Någon skriver om dansen fastän den borde istället upplevas, någon tycker att dansen är för lättjefull, någon blir ett med dansen , någon är förälskad men förlamas av skuld, en mamma är fylld av egen ångest och orkar inte ta in dotterns.

En överempatisk person vill desperat lindra smärta, en anhörig är avstängd och känner ingenting. En luttrad vårdperson förmedlar dödsbudskap och tjänar en slant på besväret. I slutet samlas de alla i en enkel, mycket mänsklig elementär dans. Några sanningar och förenande erkännanden blir spelets avslut.
En fin inramning är musiken – som framförs live med hjälp av piano och sång (Sole Gipp Ossler) och skapar närhet. Inkluderandet av sufflören i spelet för också föreställningen närmare publiken. Galeasens konstnärliga grepp kring hela uppsättningen är väl genomförd och poetisk.

Ivan Vyrypajev är den exil-ryska dramatikern som nu bor i Warszawa. Han är mannen som älskar Indien, men som inte längre kan resa dit för att han inte lyckas bli av med sitt ryska medborgarskap. Nu bedriver han teater i olika former för ukrainare och driver ett kulturhus som också försöker bota krigstrauma. Om detta skrev DN (25/9) nyligen inkluderat en intervju med honom. Galeasen sätter för tredje gången upp ett av hans verk. De två tidigare (som dock skrivits senare) hette Illusioner (uppfört 2014) och Omfamningar (uppfört 2017).