Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Dramaten ger galaföreställningen Tolvskillingsoperan

by

Tolvskillingsoperan Foto: Elisabeth Toll

Dramaten ger galaföreställningen Tolvskillingsoperan, berättar ett pressmeddelande:

Regissören Sofia Adrian Jupither tar sitt egna grepp om Tolvskillingsoperan – Brechts samtidssatir från 1928. Hon skapar, tillsammans med 14 skådespelare, en kör och en niomannaorkester en vindlande, musikalisk och mustig berättelse om människans förmåga att anpassa sig i en cynisk och orättvis värld. Premiär på Stora scenen 2 december.
–Det blir stort, härligt och bjussigt samtidigt som det sätter fingret på samtiden, säger Sofia.

Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan, som uruppfördes i Berlin 1928, blev en omedelbar succé och har sedan dess blivit en modern klassiker. I synnerhet Kurt Weills musik som har fått ett eget liv utanför teaterscenerna och tolkats av en lång rad kända artister.

Regissören Sofia Adrian Jupither har tidigare med stor framgång regisserat allt från operor till Lars Norén men det är första gången hon sätter upp en musikal. På Dramaten är hon även aktuell med Den stora skrivboken i dramatisering av Jon Fosse som hade premiär i maj i år.

Medverkande: Danilo Bejarano, Lina Englund, Nina Fex, Electra Hallman, Rita Hjelm, Steve Kratz, Marall Nasiri, Torkel Petersson, Rebecca Plymholt, Agnes Rase, Andreas Rothlin Svensson, Joel Valois och Pierre Wilkner.

Musiker: Sebastian Ring/kapellmästare och slagverk, Lisa Bodelius/trombon och kontrabas, Agnes Grahn/trumpet och slagverk, Karin Haglund/piano, Lisa Långbacka/accordion och tramporgel, Axel Mårdsjö/saxofoner, klarinetter och flöjt, Sara Niklasson/banjo, Hawaiigitarr, gitarr och viola, Tobias Wiklund/trumpet, Samuel Muntlin/saxofoner, klarinetter, följt och fagott.

Teaterkritik: Canasta med Hin Håle 1 – hisnande, mycket roande tragi-komik proffsigt framförd

by

Canasta med Hin Håle 1
Av Maria Montelius
Regi Maria Montelius
Medverkande Maria Sundbom, Maurits Elvingsson, Kalle Westerdahl
Scenografi Melda Törnqvist och Kristian Cavdarovski
Ljus Robin Auoja
Urpremiär 14 oktober 2023, recenserad föreställning 12 november på Teater Brunnsgatan Fyra

Under Maria Montelius konstnärliga ledning och regi har Teater Brunnsgatan Fyra fullföljt traditionen att spela tragi-komedier med rörande antihjältinnor och antihjältar. Vissa skrivna av hennes mor Kristina Lugn – som tidigare drev teatern efter Allan Edwall – men även av storheter som Staffan Westerberg. Denna pjäs har Montelius själv skrivit och en uppföljare kommer nästa år i form av del II. Tidigare i år (2023) belönades Montelius med Falstaffpriset, men då var inte den här pjäsen uppförd.

Programbladet presenterar föreställningen som ”ett rytande helvete i högsta hastighet”, ”en tragisk fars, en rolig sorgesång”. Vid urpremiären i oktober beskrev recensenter den som en hyllning till lek och kreativitet och en syn på teater som healing och ventil.

Vi följer paret Dias och Lutfi som driver ett hotell i förfall efter bästa förmåga. Mitt under spelet störs de plötsligt av inbrytande rollfigurer som lägger sig i själva föreställningen och vill ändra i manus. Flera pjäser pågår i pjäsen, enkelt uttryckt. En kamp förs av Dias/Sundbom för att lyckas ”vara lite kommersiellt gångbara nu när kulturen ska bära sig själv” för att ”undvika tvångskommendering till Norrköping”, med hennes egna ord. Det finns sex roller, säger Montelius i programbladet, men lilla teatern har bara råd till tre skådespelare. Vikten av woke gestaltas i form av objektumsexuelle Einar, som är kär i en brevlåda och en likasinnad ugn-älskande mormor. Att karaktärerna har problem med magen – och andra utmattningssjukt vill kliva av o vila från scenen – tas också upp i mänsklig anda. Empati väcks för utbrända skådespelare som arbetstränar. Ensamma barnet Einar som är hänvisad till instabil mor – skildras även – i bästa nedärvda bekännaranda a´ la mamma Kristina Lugn därtill.

Manuset – med meta-växelspel från tänkta skådespelaren inne i rollen och ut igen i nästan samma replik – kräver sina teaterarbetare, men det ros hem med bravur. Kalle Westerdal är en ren fröjd att se med sin mimik och komiska tajmade gester. Men hela spektaklet styrs med fast hand av Maria Sundbom – som med samma träffsäkra precision o feministiska allvar sjunger sånger om livmodertappar – såväl som hon uttalar andra fyndiga sex-anspelningar vid sidan om de myndiga vredesutbrotten och förtroliga blinkningarna till publiken.

Att den här trion skådespelare är skickliga och samstämda som få uppfattas snabbt. Parat med Montelius spirituella text – utan gränser för galna infall – och hennes moderna regi-grepp – blir detta underhållande virriga, buskisliknande spektakel mycket svårslaget. Sammantaget erbjuds en och en halv timme värme och skratt – helt säkrad från möjligheter att känna klimatångest, eller sörja politiska haverier och annat mörker. Komik hör inte till det lättaste att ro hem – men här sitter varje blinkning, varje överdriven gest rätt i sekunden. Utifrån allvar om småteatrarnas överlevnadspanik i kulturfientlig miljö med rådande regeringsmotstånd, blandat med äktenskapliga relationsproblem – igenkännbara för envar – roas gammal som ung.

Till och med min 16-årige son drog på smilbanden föreställningen igenom.
Mitt tips är att inte missa dessa utökade datum att njuta av något som nog får kallas för ett stycke utsökt postdramatisk teater. Begreppet introducerades redan 1999 av den tyske teaterforskaren Hans-Thies Lehman (född 1944). Här finns en strävan efter att frigöra det sceniska uttrycket från en dramatisk, linjär berättelse och istället utforska tillstånd, relationer och situationer i ett utvidgat nu. Manuset ses bara som ett teatralt element, jämbördigt med ljud, film, ljus scenerier – och saknar sin bärande roll som i klassisk dramatisk teater. Illusionen och identifikation med rollgestalterna bryts och är nästan obefintlig. Istället utforskar skådespelarna tillsammans med publiken de olika rollgestalternas möjligheter att handla inom en överenskommen fiktion – i en öppen process.

Teaterkritik: Skuggan över stenbänken – vackert, poetiskt, fantasifullt

by

Malin Karlsson i Skuggan över stenbänken. Foto: Sören Vilks

Skuggan över stenbänken
Bygger på Maria Gripes roman
Dramatisering Gustav Tegby
Regi Sara Cronberg
Konstnärligt koncept Sara Cronberg, Helle Damgaard och Bombina Bombast
Scenografi och kostym Helle Damgaard
Videodesign Stefan Bexell Stanisic
Ljus Johanna Svensson
Komposition och ljud Toni Martin Dobrzanski
Bildmanus Helle Damgaard, Emma Bexell Stanisic
Mask Nina Lagnefeldt
Urpremiär på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteater Stockholm 10 november 2023

En vacker, poetisk och fantasifull berättelse, en föreställning som är perfekt att gå på med hela hela familjen. Inte för de allra minsta barnen men för barn från tio-tolvårsåldern är det en varm, lagom spännande och hemlighetsfull handling som spelas upp. Där finns också samhällskritik i skildringen av klyftorna mellan de rika välbeställda och de fattiga, utanförskapet. Det var stora skillnader mellan fattiga och rika då men det finns fortfarande kvar. Maria Gripes mer esoteriska andliga budskap som är temat i flera av hennes mer kända romaner är något nedtonat i denna berättelse men det finns ändå där och är nog mer aktuellt än tidigare.

Handlingen utspelar sig i början av 1900-talet i en mindre svensk stad. Huvudpersonerna är 14-åriga Berta och familjens nya husa Carolin som är ung och lite mystisk, väldigt ovanlig och med skinn på näsan. För att vara tjänsteflicka är hon ovanligt självsäker och självständigt tänkande. Både Berta och hennes bror Roland dras till Carolin. Bertas familj är välbärgad och har råd att hålla sig med både husa och tjänsteflicka. I staden finns också Flora, en alkoholiserad kvinna med två små barn som far illa.

Malin Vispe i Skuggan över stenbänken.

Den nya tjänsteflickan, Carolin, är världigt annorlunda. Hon är en udda och snabbtänkt ung kvinna. Hon är väldigt nyfiken på familjens fotoalbum och ägnar mycket tid åt att dem. Samtidigt är hon tystlåten om sin egen bakgrund och familj. Alla i familjen har på något sätt en dragning till henne.

Skugganserien skiljer sig från Maria Gripes mest kända romaner. I Skugganserien är det mystiska nedtonat, men det finns ändå kvar på ett finstämt, subtilt sätt, framför allt genom Bertas far som ständigt stänger in sig i sitt arbetsrum där han forskar kring Emanuel Swedenborg för att skriva en bok om Swedenborgs tankar. Berta och Roland hade en storebror som dog som liten och Swedenborgs tankar om att de som dött fysiskt ändå finns kunde ge fadern tröst i sorgen.

Pierre Tafvelin och Leopold Lilja i Skuggan över stenbänken.

Skuggan över stenbänken är en magisk föreställning på flera sätt, med digitala effekter i svartvitt som involverar scenografi, ljud och ljus. Det är mycket välgjort scenografiskt, bildmässigt, ljudmässigt och med kostym. På scenen står flera stora skärmar där olika foton och miljöbilder projiceras. Allt i svartvitt vilket skapar en stark tidskänsla från 1900-talets början, en känsla av att titta in i ett fotoalbum från den tiden. Av och till rullas möblemanget in som pappkulisser. En bra symbol för det välbärgade borgerskapets tunna fernissa. Även kostymer följer den svartvita färgskalan. Det förstärker en känsla av mystik och tidlöshet, att vi förflyttas till den tiden och den tiden finns här.

Föreställningen är både rolig och berörande och har något både för de vuxna och barnen, alla kan känna igen sig i något eller någon. De digitala effekterna gör att föreställningen delvis är som en film men ändå är det fortfarande scenkonst med skådespelare på scen. Det fungerar väl och blir ett mycket bra sätt att få barn och ungdomar att uppskatta teater.

Religionshistorikern Per Faxneld skriver om Maria Gripe:
Maria Gripe tyckte om spökhistorier men ogillade vidskepelse. Hon menade att världen inte fullt ut kan omfattas av våra sinnen, men att det som framstår som gåtfullt idag kan vara fullt begripligt i framtiden.
Ordet ”ockult” hade en mycket negativ laddning. Det osade villfarelse och moraliskt fördärv.
Gripe själv invände i en intervju mot att hennes böcker kallades ockulta. Hon menade att Tordyveln och Agnes Cecilia är rena spökhistorier. I Agnes Cecilia finns dessutom en psykologisk förklaring. I skuggböckerna finns inga övernaturligheter alls och de innehåller inga ockulta budskap. Jag är mycket road av spökhistorier, men jag tycker illa om vidskepelse. Sedan är det en helt annan sak att våra fem sinnen inte räcker till för att uppfatta hela tillvaron och att mycket som i dag är fördolt för oss kanske i morgon får en naturlig förklaring. Men det betyder inte att det är ockult.

Vid tiden för då Maria Gripes böcker kom kunde motståndet gentemot hennes mystik vara starkt på sina håll men idag är nog tiden mer mogen. Många statistiska undersökningar visar att en stor andel som bor i Sverige eller i västvärlden idag är öppna för tanken att det finns saker som våra sinnen inte kan registrera eller uppfatta som vetenskapen kanske kan i framtiden.

Om Sara Cronberg och Bombina Bombast
Regissör Sara Cronberg har varit verksam sedan 1998 på Malmö Stadsteater, Uppsala stadsteater, Kulturhuset Stadsteatern samt flera teatrar i Danmark. Hon har i flera projekt samarbetat med scenkonstkompaniet Bombina Bombast som skapat över 30 originalverk för scen och film karaktäriserade av mötet mellan scenkonst och innovativa teknologier. För deras gemensamma föreställning Ögonvittnen tilldelades de Thaliapriset 2019.

Om Maria Gripe
Maria Gripe är en av Sveriges stora och kända barnboksförfattare. Hon skrev ett 30-tal böcker, däribland Hugo & Josefin, Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia. Böckerna har gjort succé över hela världen och översatts till över tjugo språk. Skuggan över stenbänken kom ut 1982 och är första delen i Skuggserien som innefattar totalt fyra böcker.

Regissören, Sara Cronberg säger:
– Maria Gripes litteratur är en kulturskatt som har fängslat otroligt många människor, både barn och vuxna. Nu får jag möjlighet att i ett nära samarbete med Helle Damgaard och Bombina Bombast, ge hennes unika berättelse ett nytt liv på scenen.

Skuggan över stenbänken är den första i den så kallade Skuggserien som består av fyra romaner. Kanske iscensätts också uppföljarna? Det skulle säkert välkomnas av många. I alla fall av mig och alla de som gav premiären stående ovationer.

På scen:
Malin Karlsson
Malin Vispe
Johan Marenius Nordahl
Ann-Sofie Rase
Bahador Foladi
Elisabeth Wernesjö
Pierre Tafvelin
Hedvig Sahlin
Billie Höper Edfeldt
Leopold Lilja
Malcolm Zerpe

Sofia Papadimitriou Ledarp som Hilma af Klint på Stadsteatern

by

Sofia Papadimitriou Ledarp som Hilma af Klint på Stadsteatern, berättar ett pressmeddelande:

Under en seans får konstnären Hilma af Klint uppdraget att måla för framtiden. I kretsen av sina närmaste växer kreativiteten och lusten men även konflikterna. Med bland andra skådespelaren Sofia Papadimitriou Ledarp i rollen som Hilma och Frida Hallgren och Tova Magnusson som hennes älskade och bästa vän. Pjäsen regisseras av Anna Ståhl och har urpremiär 9 december på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

– Jag lever min dröm, säger skådespelaren Sofia Papadimitriou Ledarp som spelar Hilma af KIint. Det finns så mycket i Hilmas konst, jag blev helt knockad när jag såg den första gången på Moderna Museets stora utställning. Jag älskar hur konsten och andligheten möts så tydligt i hennes bilder, speciellt i De tio största.
– Jag har alltid dragits till fysiska uttryck och Anna Ståhls sätt att jobba med rörelse och dans kompletterar orden i pjäsen och skapar en helhetsupplevelse som jag älskar att jobba med, säger Sofia Papadimitriou Ledarp.

Pjäsen utspelar sig under åren 1906-1908 i konstnären Hilma af Klints liv då hon målar några av sina mest kända verk: De tio största. Hon var en pionjär inom abstrakt måleri, starkt inspirerad av spiritsm och mysticism och menade att hennes ”stora uppdrag” – de andligt besjälade målningarna, inte var för allas ögon. Ju mer uppfylld hon blir av skapandet desto sämre blir relationen med omgivningen. Anna Cassel, hennes kärlek och livskamrat, känner sig förbigången när fokus flyttas till en ny musa och inspiration, kvinnorättskämpen Gusten. Till slut står Hilma inför valet – konsten eller livet.

– Eftersom jag är både regissör och koreograf tog jag mig an manuset med båda de ögonen. Jag inspirerades av Hilmas bilder och följde mönstren, säger dansaren, koreografen och regissören Anna Ståhl. Formerna blir rörelser i kroppen. Ibland översätts texten i manuset till rörelse, ibland blir det tvärtom; orden vinner. Jag har förmånen att jobba med en oerhört modig och dedikerad ensemble som ger allt. Och precis som Hilma i sin konst, hittar vi deras egna personliga uttryck i denna fysiska teater som vi gör, säger Anna Ståhl.

Anna Ståhl, har skrivit, regisserat, koreograferat och medverkat i Hedy geniet och skönheten (2022), regisserat och koreograferat Lisa Nilssons soloföreställning Kvinnan som är jag (2020) samt Elvira Madigan (2019) samt medverkat ibland annat Chicago (2014), De tre musketörerna (2009) samt koreograferat och medverkat i den prisbelönta Scalarevyn på Scalateatern (2020-2022).

Sofia Papadimitriou Ledarp tillhör Stadsteaterns fasta ensemble och har medverkat i en mängd produktioner som Tiden är vårt hem (2021), De Tre Musketörerna (2009) och Jösses flickor – återkomsten (2006). Hon har även medverkat i filmer och tv-produktioner som Fröken Frimans krig och Gåsmamman. Hon belönades med en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll i filmen Den man älskar.

Kretsen – om Hilma af Klint
Av Emy Stahl
Regi Anna Ståhl
Scenografi och ljus Tobias Hallgren
Scenografi och video Anders Granström
Musik och ljudproduktion Fredrik Meyer
Kostym Annsofi Nyberg
Mask Katrin Wahlberg

I rollerna:
Hilma af Klint: Sofia Papadimitriou Ledarp
Anna Cassel: Frida Hallgren
Sigrid Hedman: Tova Magnusson
Gusten Andersson: Beata Hedman
Mamman: Lena-Pia Bernhardsson
Urpremiär 9 december på Klarascenen

Nyskrivet och klassiker – bredd på Dramatens vårprogram

by

Yerma. Foto: Thomas Cooksey.

Våren bjuder på två nyskrivna pjäser av Sara Stridsberg respektive Alexander Salzberger, klassiker av Federico Garcia Lorca och Henrik Ibsen, den avslutande delen i Liv Strömquist-trilogin, klassrumsteater om inre demoner, en gotisk teaterlek med Frankenstein som inspiration och 77 meddelanden från unga människor till framtiden.

Ett pressmeddelande berättar om Dramatens vårprogram 2024:
Dramatens teaterchef och konstnärlige ledare Mattias Andersson och skådespelaren Sanna Sundqvist presenterade idag vårens repertoar vid en pressträff i Dramatenbaren.

– Konsten, kulturen och teatern är hotad och attackerad från många håll i dagens Europa – både politiskt och ekonomiskt – och vårt starkaste svar på detta är att fortsätta göra just konst och teater i dagens Europa. Nyskrivet och klassiker, komedier och tragedier, textdramatik och koreografier, världsomfattande helbilder och extrema närbilder, det minimalistiska och sköra, det expressiva och desperata, det lättsamt tillgängliga och det obekvämt provocerande – allihop samtidigt och parallellt i föreställningarna på Nationalscenens repertoar våren 2024, säger Mattias Andersson.

Dramaten öppnar Stora scenen den 1 februari med Federico Garcia Lorcas klassiska drama Yerma. Det belgiska stjärnskottet Lisaboa Houbrechts regisserar för första gången i Sverige och gör en vacker, kraftfull och nyskapade uppsättning där även författaren själv tar plats på scen. Lorcas pjäs handlar om Yerma som varit gift i två år och drömmer om att bli mamma, en dröm som hennes make Juan inte verkar dela. Yerma spelas av Nina Zanjani och övriga medverkande är Elle Kari Bergenrud, Ellen Jelinek, Elin Klinga, Christopher Lehmann, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Razmus Nyström och Christoffer Svensson.

På Lilla scenen sätter regissören Stefan Larsson upp Henrik Ibsens Lille Eyolf med premiär 25 januari. Livia Millhagen och Erik Ehn som föräldraparet i en drabbande pjäs om den största sorgen – att förlora ett barn. Övriga medverkade är Karin Franz Körlof, Irene Lindh och Hannes Meidal.

Säsongens andra premiär på Lilla scenen blir författaren och skådespelaren Alexander Salzbergers nyskrivna pjäs Son och far som får urpremiär den 2 mars. Ett självbiografiskt drömspel om relationer, missbruk och skapande. Det handlar om en son (David Fukamachi Regnfors) och en far (Isa Aouifia) som träffas för första gången. Alexander Salzberger står själv för regi och bland övriga medverkande syns Marie Richardson, Leonard Terfelt, Nemanja Stojanović, Peter Viitanen och Disa Östrand.

10 år efter succén med Liv Strömquist tänker på dig! och efterföljaren Liv Strömquist tänker på sig själv sammanstrålar de igen – radarparet Ada Berger och Liv Strömquist. Den 8 mars, på Stora scenen, sätter de upp den tredje och avslutande delen i triologen, Liv och Död Strömquist. Det handlar om småpåvar, nyfrälsta experter och sexiga föreläsare. Om längtan efter ett evigt liv, hjälplöshet och förvirring. Om hur bra vi mår av att få ge andra goda råd. Samma ensemble som i tidigare uppsättningar; David Book, Ana Gil de Melo Nascimento Eric Stern och Sanna Sundqvist med nykomlingarna Maia Hansson Bergqvist och Johan Ulveson.

Rebecka Hemse regisserar Sara Stridsbergs nyskrivna pjäs Svindel med premiär på Målarsalen 22 mars. Om kvinnan som blev dödad som ung av någon som skar hennes kropp i sju delar och stoppade henne i två resväskor. Nu är hon fast på något ödsligt Hadesställe där hon har hon åldrats. Hon betraktar de som blivit kvar i världen efter henne, hon återvänder till dödsögonblicket som aldrig tar slut. Pjäsen är baserad på romanen Kärlekens Antarktis. Medverkar gör Rakel Benér Gajdusek, Thomas Hanzon, Doreen Ndagire, Ingela Olsson, Erik Svedberg-Zelman, Kristina Törnqvist och Marcus Vögeli.

77 meddelanden till framtiden bygger på berättelser från 77 unga människor från hela världen som berättar om sina erfarenheter av klimatförändringar. Pjäsen är skriven av Jacob Hirdwall, som även ska regissera, och är resultatet av ett långvarigt samarbete kring miljö med bland annat Svenska ambassaden i Washington och Georgetown University. Urpremiär på Lilla scenen den 25 april.

Från Unga Dramaten har två nya pjäser premiär i vår, först ut är Tween Spirit, av Lisa Färnström som handlar om vidunderlig vänskap och inre demoner. Teddy ska sjunga sitt livs viktigaste solo. Men när hon ställer sig på scenen spricker rösten och hon låter som… en demon? Samtidigt, i en annan del av skolan, har datanörden Ellis gjort en fruktansvärd upptäckt. Något har väckts till liv. Urpremiär den 23 februari och i rollerna syns Rebecca Kaneld och Nancy Ofori. Spelas i klassrum för mellanstadiet och på Tornrummet för allmänheten på helger och lov. För regi står Lisa Färnström.

Frankas monster av Emelie Östergren är en maximalistisk och gotisk teaterlek om ensamhet och längtan efter gemenskap, löst baserad på Mary Shelleys Frankenstein. För regi står Unga Dramatens konstnärlige ledare Carl Johan Karlson och medverkar gör Elle Kari Bergenrud, Melinda Kinnaman och Tanja Lorentzon. Urpremiär den 26 april på Lejonkulan. Spelas dagtid för lågstadieklasser och helger för allmänheten.

Av höstens uppsättningar fortsätter Tolvskillingsoperan, Konspiration, Flickor som försvinner, Perserna Trojanskorna och Pappas födelsedag att spela även under våren.