Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Den vilda bebin och mamman – dockteater av teater Tittut

by

bebin

Idag, lördag den 6 februari, hade dockteatern Tittut premiär på föreställningen Den vilda bebin och mamman efter Barbro Lindgrens böcker. Det är en dockteater från två år om en vild liten bäbis, vars docka spelas av Johnny Söderberg och hans mamma som spelas av Ingalill Ellung.

Det är en suggestiv stämning över föreställningen. Den sparsmakade men ändå färgglada scenografin, de överdrivet stora huvudena och musikens improviserande och klinganden för mina tankar mot förs mot kinesisk dockteater och dans. Det är skickligt samspel mellan skådespelarna och de använder scenografin tillsammans med musiken på ett snillrikt sätt och följsamt sätt. Här är det njutning att se koreografin, regin och scenografin samspela.

Däremot går det ibland lite snabbt i svängarna. Som åskådare hänger man inte riktigt med i de tvära känslokasten emellanåt. Barnen tillåts inte riktigt skratta färdigt innan det är dags att trösta mamman som gråter. Vissa scener tycker jag slarvas över, kunde ha tagits lugnare som när bebin och mamman försvinner från varandra. Är de oroliga eller leker de kurragömma? Kanske var det premiärnerverna som spökade.

Trots det är det en fin och konstnärlig föreställning och hela utförandet känns rutinerat. Föreställningen spelas hela februari, onsdagar och söndagar. Se hela spelschemat på http://www.dockteatern-tittut.com/

Eter boken av Barbro Lindgren & Eva Eriksson
Manus: Christer Dahl
Regi: Sophia Segrell
Scenografi, dockor & kostym: Gunilla Pantzar
Musik: Leif Hultquist
Dockspelare: Johnny Söderberg & Ingalill Ellung
Dockteater Tittuts hemsida

av Petra Jankov Picha
Som också bloggar på En annan sida.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Silverfisken – teater av poesi och om övergrepp

by

silverfisken
Män och till saluskyltar Snablar som tutar Jorden som lutar Smekningar som aldrig slutar Svettiga kroppar som knäcker mina småstrips till revben Men det är lugnt För jag har lärt mig att hålla andan precis när dem bryts av Peppar pappa ta i te Varför slår du min tillknäppta aura som en badmintongboll över jorden Ping pong Du tvingar mig att svälja orden.
(ur pjäsen och boken Silverfisken)

Att göra teater av poesi och framför allt poesi som handlar om de övergrepp någon utsatts för som barn, kan lätt bli patetiskt eller fyllt av känslopjunk. Men Åsa Wideéns dramatisering av Sofia Rapps självbiografiska bok, Silverfisken, är en stark och avskalad skildring av ett barns dysfunktionella och tragiska uppväxt och ett barns rop på hjälp som alla hörde men ingen gjorde något åt.

Pjäsen hade preimär på Teater Giljotin fredagkväll (fd Pistolteatern Torsgatan 41) och det var ett klart lyckokast. Det kala och avskalade scenutrymmet är en, faktiskt, vacker illustration till ett skakande nutidsdokument om incest och ett barns överlevnad.

Åsa Wideén som arbetat på Statsteatern i Malmö provade först att få någon av de större scenerna att nappa på hennes förslag om att göra teater av boken Silverfisken.

Det finns mycket skam och skuld, tror Åsa, kring begreppet incest även om man själv inte upplevt det. Ja vi läser gärna om det i nyhetsspalten för där berör det oss inte mer än att vi kan säga usch o fy. Andra ropar kastrera pedofilen. Men att uppleva det på en scen är som att vara med i händelsen.

Åsa gör en stark tolkning av barnet som ibland blir en silverfisk, för att avskärma sig från det som hon tvingas delta i. Barnet slits till kärleken till fadern, förövaren, hon ropar efter en ofta frånvarande moder som inte orkar skydda barnet. Barnet älskar sin mor där hon ibland får sitta i knäet och vara ett alldeles vanligt barn.

Åsa Wideén har varsamt varvat mellan bokens dikter och egna inslag. Allt accompanjerat av ljud/musikmattor som har både en dämpande och dramaturgisk effekt, Vi behöver andrummet som ljuden ger när ångestropen från barnet blir allt för närgånget.

Sofia Rapp skrev boken under tiden som hon var på behandlingshem. Det som från början var ett sätt att bearbeta sina upplevelser hamnade hos Bonniers som inte tvekade att ge ut boken. Att beskriva sin barndom och de övergrepp man utsätts för görs mest i skönlitterärt format, men helt klart är att de upplevelser och trauman som Sofia tar upp skulle aldrig ha kunnat skrivas på något annat sätt än i diktform. Det är avskalat och naket, träffande och anklagande. Det finns stunder av kärlek och normalitet, men som snabbt förbyts till en verklighet som överträffar dikten.

Incest är trots all debatt fortfarande oerhört tabubelagt. Pappor knullar inte sina små flickor och han säljer dem inte till andra män. Men pappor kan göra så, liksom mammor kan begå övergrepp på sina pojkar. Men vi värjer oss, skulden ligger i att alla vet något är fel men ingen ingriper. Alla visste vad som hände Sofia men omvärlden blundade till och med läkaren som undersökte hennes såriga underliv lät sig övertygas om att barnet tyckte om att pilla på sig själv. Åsa Wideén säger att hon efter att ha läst boken bara kände att hon måste göra något vidare med den.

Det som får mig att se Sofia som en hjältinna och som gör att hon hamnar så nära mitt hjärta är att hon är så totalt oförstörd. Vi som läser om kvinnor som när de blivit äldre anmäler sina fäder för övergrepp som gjordes när de var barn, vi som läser om hatet avskyn till de män som skadat sina barn kommer att bli förvånade över Sofia Rapps enkla förklaringar till varför hon förlåtit och valt att gå vidare, utan rättsprocess.

– De kunde aldrig kränka mitt innersta, det som var jag, säger Sofia när vi träffas efter premiären. Det var min kropp de tog, min uppväxt men inte mitt innersta.

Medverkande: Åsa Widéen
Regi: Andreas Nilsson
Teater Giljotins hemsida

Relaterat:
Recension i Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Scener ur ett äktenskap flyttar till Dramatens Stora scen

by

scenerurettaktenskap300

Efter 60 slutsålda föreställningar på Lilla scen och ett fortsatt stort publiktryck flyttar succén Scener ur ett äktenskap till Stora scenen. Sista föreställningen på Lilla scen är 5 februari. Nypremiär 13 april. Till och med 30 maj spelas 14 föreställningar på Stora scen. Biljetter har släppts till försäljning.

Ingmar Bergmans tv-succé från 1973 spelas för första gången som teater i Sverige. I rollerna Livia Millhagen, Jonas Karlsson och Kristina Törnqvist. Regi Stefan Larsson.

Här är förresten vår recension av föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Rapport från premiären av Françoise Sagans "Slott i Sverige" på Dramaten

by

slottisverige
På ytan: två syskon: Sebastian och Eleonor, bortskämda, ytliga, vackra och cyniska, har hamnat på ett slott i Sverige. Under några insnöade månader, där snön ligger som driver kring slottet, driver syskonen ett elakt intrigspel med slottets övriga invånare och gäster, för att förfylla tristessen och ha något att göra under isoleringen. Det är nutid, men slottets ägare vill hylla traditionella ideal och tvingar alla att gå klädda i 1700-talskläder och peruker. Det blir verkligen absurt med krocken mellan nutidsmänniskor och gammal stil. Françoise Sagans ”Slott i Sverige” på Dramaten är en mycket speciell föreställning. Den är rolig men under allt bubblar det av dramatik och skräck – föreställningen grep tag om mig och jag kunde inte sätta mig och skriva om den direkt. Jag behövde sova på saken.

Det är en stark föreställning och jag tänker se den minst en gång till. Den går att analysera och diskutera utifrån många olika infallsvinklar. Bland annat handlar den om:
Människor som är så uttråkade att det enda som kan lindra tristessen är att driva med människor, utnyttja deras känslor och förhoppningar.
Människor som är så ensamma innerst inne, det enda som för tillfället kan ge lindring är att driva ett spel med med andra.
Människor som inte vill bli vuxna, ständigt omogna, jagcentrerade utan att kunna ta ansvar för annat än det egna nöjet.

Publiken skrattade en del, på ytan är ”Slott i Sverige” humoristisk. Men skrattet sätter sig i halsen, allt som oftast, det är mycket svärta i pjäsen, människorna säger något roligt och underhållande, men undertexten vibrerar av rop av förtvivlan.

Det finns flera djup i pjäsen och flera sätt att se den på. Jag tycker att den absolut också har en politisk dimension. Det är så tydligt hur de med makt håller varandra bakom ryggen. Internt kan överklassen eller den grupp som har makt bråka så tänderna ryker, men utåt sett och när det kommer till kritan, håller de ändå tätt ihop.

Françoise Sagan, som skrivit pjäsen, var en fascinerande person, en pojkflicka som brände ut sig på alla håll. Hon var fransyska och pjäsen ”Slott i Sverige” har en rolig förhistoria. När hon var 22 år och redan hade slagit igenom som författare hyrde hon vintern 1957 ett hus i närheten av Fontainebleau och hon hade förstås en massa vänner med sig. För att muntra upp stämningen fantiserar hon ihop en berättelse om ett syskonpar, en bror och en syster som är enormt depraverade och som bor på ett slott någonstans långt bort, där det är kallt och mörkt och snön ligger i drivor. Platsen för slottet blev då Sverige.
Några år senare fick en teaterchef se anteckningarna och han bad då Sagan att skriva en pjäs utifrån dessa anteckningar och dessa personer. Då reste Françoise Sagan till Schweiz och skrev pjäsen.

Som alltid på premiärer är det en hel del kändisar i publiken. Johan Rabaeus, som är aktuell i huvudrollen i ”Den girige” på Dramaten satt några rader framför oss. Carl Tham, politikern som haft fina uppdrag först för Folkpartiet och sedan för Socialdemokraterna, satt på raden bakom oss. Han verkade vara lite förkyld.
Marie-Louise Ekman, Dramaten-chefen, såg jag också där i vimlet. Det hör nog till hennes jobb att synas på alla premiärer.

Skådespelarna i föreställningen är som oftast på Dramaten mycket duktiga. Jag blev extra nyfiken på David Mjönes, som spelar Sebastian. Jag tror inte jag sett honom i någon roll tidigare, men nu ska jag hålla utkik efter honom.

Françoise Sagans ”Slott i Sverige” på Dramaten

I rollerna Malin Ek, Magnus Ehrner, Rebecka Hemse, David Mjönes, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Omid Khansari, Nils Eklund m.fl.
Översättning Birgitta Hammar
Regi Jenny Andreasson
Scenografi och kostym Marika Feinsilber
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Rebecka Andersson
Speltid: 2 timmar och 40 timmar, inklusive paus.

Här har förresten Dramatenbloggen ett inlägg med filmklipp från repetitionerna till ”Slott i Sverige”.

Dramatens hemsida och ”Slott i Sverige”.

Fakta om Sagan från Wikipedia:

Françoise Sagan, egentligen Françoise Quoirez, född 21 juni 1935, död 24 september 2004, fransk författare.
Sagan växte upp i en välbärgad familj. Hon skrev över 40 romaner, novellsamlingar, pjäser och filmmanus. Mest känd är hon för sin skandalomsusade debutroman ”Bonjour tristesse” (Ett moln på min himmel), 1954, som hon skrev som 19-åring. Sitt författarnamn valde hon efter en karaktär i Marcel Prousts verk ”På spaning efter den tid som flytt”. ”Bonjour tristesse” är översatt till 22 språk och har sålts i över 5 miljoner exemplar.
Sagan dog på ett sjukhus i Honfleur i Frankrike av en blodpropp i lungan.
2008 hade filmen Bonjour Sagan, som skildrar Sagans liv, premiär.

Relaterat: Artikel om Sagan i Fokus.

Fotograf Roger Stenberg:

slottisverige1

slottisverige2

slottisverige3

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Riksteatern: Hjärta och smärta när Balkans stora stjärna sjunger Sevdah

by

hankapalum

Superstjärnan och sångerskan Hanka Paldum åker under våren för första gången någonsin på turné i Sverige. Ackompanjerad av en handplockad orkester, med flera medlemmar från det svenska Balkanbandet Orientexpressen och tre musiker från Bosnien, sjunger hon älskad folkmusik ur genren Sevdalinka. Sverigepremiär i Skövde den 12 februari.
Sevdalinka är benämningen på en folkmusikgenre med lång tradition i Bosnien-Hercegovina, som också är mycket populär i Montenegro, Serbien, Kroatien och Makedonien. Ursprungligen kommer ordet från turkiskans Sevdah, som betyder kärlek. Sevdalinka har en del gemensamt med blues och texterna handlar ofta om hjärta och smärta.

Sångerskan Hanka Paldum slog igenom redan 1975 i dåvarande Jugoslavien och anses vara en förnyare inom genren. Redan under 1980-talet introducerade hon elgitarrer och trumset och gjorde musiken tillgänglig och populär för nya generationer. Nu kommer hon till Sverige för en turné med Riksteatern.

– Publiken kommer förhoppningsvis att känna en djup äkta känsla av det som i flamenco kallas duende, det som i fado kallas saudade eller – helt enkelt – the blues. En längtan efter någon ouppnåelig musikalisk-poetisk magi, i kombination med ett rejält balkanös, för att sammanfatta det, säger sångaren och musikern Dan Engman, som följer med på turnén och som är en av anledningarna till att den genomförs.

2007 reste han till Makedonien tillsammans med bandet Framnäs Folklore Ensemble bestående av studenter från Framnäs folkhögskola. Målet för resan var en studentmusikfestival, men ödet ville annorlunda.

På hotellet i Skopje bodde också den kända sångerskan Hanka Paldum. Som av en händelse råkade hon gå förbi konferensrummet där Framnäs Folklore Ensemble repade, och beslutade sig för att ansluta och sjunga med dem. Allt slutade med att sångerskan, som under samma vecka stått på scen framför en publik på 20 000 och som just då höll på att marknadsföra sin nya skiva, bjöd in bandet att spela med henne på en presskonferens inför 300 journalister i stället.

Hanka Paldum bad efter en tid Dan Engman om hjälp att sätta ihop ett band för en serie konserter i Sverige. Engman kände sedan tidigare Danne Lundberg och Bosse Nordenfelt från det svenska Balkanbandet Orientexpressen, där även Ismet Loliã och Owe Ronström ingår. Musikerna nappade på idén och föreslog att även den danske slagverkaren Lars Bo Kujahn borde hänga med.

I maj 2009 träffades bandet i Stockholm för att repa ihop med stjärnan och ett par musiker som hon tog med sig från Bosnien. I samband med detta genomfördes en informell konsert på Café Multi-Kulti på St Paulsgatan på Södermalm. Lokalen fylldes snabbt av musik- och danssugna som gjorde sitt bästa för att dansa omkull huset, enligt Dan Engman.

Hanka Paldum sjunger Sevdalinka
Hanka Paldum: sång
Anes Beglerbegoviã: slagverk
Dan Engman: gitarrer
Samir Hodzic: dragspel
Lars Bo Kujahn: slagverk
Vernes Ljuðtaku: saz/gitarr
Ismet Loliã: dragspel
Danne Lundberg: klarinett, flöjter
Bosse Nordenfelt: bas och gitarr
Owe Ronström: fiol

Turnéplan: Skövde (12/2) Göteborg (13/2) Växjö (15/2) Västerås (17/2) Södertälje (18/2) Stockholm (20/2) Oskarshamn (23/2) Umeå (27/2)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,