Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Mor Courage i en blå husbil – på Orionteatern

by


Orionteatern spelar Bertold Brechts Mor Courage och hennes barn i regi av Lars Rudolfsson.

Marketenterskan Anna, eller Mor Courage, reser genom ett krigshärjat Europa för att sälja mat och kläder. Med sig har hon sina tre vuxna barn, som hon försöker hålla utanför kriget. Ändå mister hon dem ett efter ett, såväl den kloke och modige Eilif som de försiktiga och skötsamma Kattrin och Scweizerosten. Genom sitt krassa köpslående och sin fixering vid att göra affärer bidrar hon tvärtom själv till deras öden.

Brecht ställer frågan om man kan sko sig på kriget och samtidigt klara sig oskadd som människa. Svaret är tydligt – ingen är vinnare i ett krig.

Pjäsen utspelar sig under 1600-talets trettioåriga krig. Uppsättningens moderna kläder, vapen och Mor Courages husbil visar på att ämnet är lika aktuellt i dag.

Trettioåriga kriget sägs vara ett religionskrig, mellan katoliker och protestanter. Mor Courages följeslagare, den protestantiska fältprästen, tar utan att blinka av sig sina prästkläder och byter från en protestantisk flagga till en katolsk för att klara sig helskinnad. Det blir en symbol för hur meningslöst detta och alla andra krig är.

Medverkande:
Mor Courage: Lena Strömdahl
Dottern Kattrin: Lydia Flores Garcia
Sonen Eilif: Richard Ahlmen
Sonen Scweizerosten: Martin Hasselgren
Kocken: Per Sörberg
Fältprästen: Thomas Ross
Yvette Pottier: Malin From
Officeren: Bjarne Löwdin
Värvaren: Niklas Lindgren

Mor Courage och hennes barn spelas till och med den 24 april, förutom på tisdagar. Fredags- och lördagsföreställningarna avslutas med Bertold Brechts ballad Barnkorståget, som visar kriget ur de utsatta barnens perspektiv.

Se vidare på www.orionteatern.se

Kulturtestaren har också bloggar om Mor Courage på Orionteatern.

Fler recensioner:
Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Lil Terselius spelar Hillary Clinton i Jerusalem 2010

by

En föreställning jag ser fram emot:

Eva Bergman har skrivit och regisserar Jerusalem 2010, med Lil Terselius som Hillary Clionton. Pjäsen skildrar en fiktiv situation, men med bakgrund av verklighetens Mellanöstern. Verkligt existerande personer blandas med för just denna historia påhittade. Scener, bilder, impressioner blandas och flyter in i varandra. Föreställningen kommer att påverkas och förändras i relation till den pågående händelseutvecklingen i världen.

Det är kväll i slutet av mars 2010. USA:s utrikesminister Hillary Clinton kommer till Jerusalem på ett brådskande besök för att lösa en tillspetsad politisk situation. Ett fredsavtal mellan Israel och Palestina står på spel. Hennes tillfälliga sekreterare Sara Goldblum och ständige assistent Martin Austin hjälper till att i all hast förbereda ett avgörande uttalande. USA:s sändebud i Mellanöstern, George Mitchell, ansluter. Det gör oväntat nog även Markus Smith från Lockheed Martin, världens största vapentillverkare. Kvällen är fylld av ovisshet och spänd väntan på information. Ett flertal betydande personer vill träffa Hillary Clinton, däribland Avigdor Lieberman, Tzipi Livni, Buthaina Shaaban och Khaled Meshaal. Men säkerhetsvakten Benjamin Gazzara inser snart att det är något i utrikesministerns närhet som inte stämmer.

I rollerna Lil Terselius, Melinda Kinnaman, Per Graffman, Björn Granath, Nina Fex, Nadja Weiss, Magnus Ehrner, Peter Perski, Per Burell, Per Mattsson, Omid Khansari
Regi Eva Bergman
Scenografi Sören Brunes
Kostym Ann-Margret Fyregård
Ljus Rudi Schuster
Peruk och mask Lena Bouic Wrange
Urpremiär på Målarsalen 26 mars 2010

Av: Eva Bergman
Urpremiär: 26 mars, Målarsalen, Dramaten
Regi: Eva Bergman

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Meja i Spökjägarnas sal – underbar dockteater och manga samtidigt

by

Tycker du om dockteater? Tycker du om manga? Tycker du om bra teater? Då ska du inte missa ”Meja i Spökjägarnas sal” som går på Stockholms Stadsteater.

Från Stockholms Stadsteaters hemsida:

Meja bara måste klara sin spökjägarexamen. Alla i hennes släkt är berömda spökjägare. Själv
kan hon inte ens se spöken ännu – hon måste ha sin hamster Chiko till hjälp. Och sin »Spökjakt för dummies«. Där står att spöken är aggressiva, farliga och måste förintas – annars kan de ta över en människa så att den blir besatt, berättar Meja för sin bästis Jenny.
Och verkar inte Krille i deras klass väldigt konstig plötsligt? Varför fräser Chiko så fort han är i närheten?

Jag såg föreställningen på premiären och då var den japanska ambassadören på plats i publiken. Jag tror han måste ha varit stolt över att komma från ett land som skapat manga, ja ni vet: tecknade japanska serier. Manga har något speciellt som gör att också jag som inte annars är så intresserad av tecknade serier kan sluka en och annan manga. Den här föreställningen bygger på en manga och dockorna är som mangafigurer som klivit ur pappret och blivit 3-dimensionella.

Trots att skådespelarna som skötte dockorna syntes glömde vi som åskådare att de stod där, i svarta kläder och styrde sin docka. Då är berättelsen fascinerande.

Föreställningen varade ungefär en timme, så tänkte du ta med dig barn är den lagom lång. Berättelsen är dock lite läskig, det handlar trots allt om spökjägare och ett och annat spöke finns med i handlingen. Barnen kanske ska vara minst åtta år, gärna upp mot tio år, tror jag.

Föreställningen jobbar med olika effekter och har en stark japansk touch över scenografi, och till och med dockspelarna hade japansk stil på sina kläder.

Expressens recensent var lika fascinerad som jag av föreställningen:

Det är samma känsla som när min bästa vän och mitt tioåriga jag byggde upp världar av hembyggda periskop och kassettbandsljud under mitt skrivbord och spelade upp för föräldrarna. Jag minns att jag tänkte: så här roligt blir det nog aldrig mer.
Men det blev det. Dockteater har jag inte sett sedan jag var liten. Det här känns som första gången.

Betyg 5 i Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kulturförvaltningen: Ni behöver väl inget stöd, ni fick ju så fina recensioner i SVD

by

silverfisken
Ni fick ju så fin marknadsföring genom SVDs recension, säger tjänstemannakvinnan på Kulturförvaltningen i Stockholm när Åsa Wideen ringde om ev stöd för uppsättningen av pjäsen Silverfisken.

Med andra ord behöver små teateruppsättningar med angeläget tema inte stöd av kommunen för att recensionerna är bra.

Sista föreställningen av Silverfisken genomfördes i måndagskväll, av de 50 platserna var ungefär 35 sålda. Söndagens föreställning var slutsåld, då det var tänkt att Sofia Rapp och jag skulle ha samtalat efter föreställningen. Men tågen från Hudiksvall frös inne och Sofia kunde inte medverka.

Pjäsen Silverfisken bygger på boken med samma namn skriven av Sofia Rapp Johansson, och är som jag tidigare skrivit på kulturbloggen en otroligt stark och väl framförd pjäs. Och den förtjänar ett bättre öde än att läggas i byrålådan när ridån gick ner i måndagskväll.

Incest och sexuella övergrepp är svårt, vi värjer oss och förfasar oss. Men att ställas inför verkligheten och bli en del av det är svårt. Silverfisken är inte en teater om offer utan om en person som behåller sin integritet trots att förövarna står på kö. Som gömmer sig i Silvfisken som krossas om och om igen, medan barnet står bredvid,

Jag vet inte vad Kulturförvaltningen i Stockholm satsar på, men inte är det teater som behöver visas, inte bara för publik på Giljotin, utan också för socialarbetare, politiker, vuxenpsykiatrin, ja för alla som arbetar med människor som varit utsatta. Men Kulturförvaltningen som lite enkelt fösts ihop med idrotten blir till ett skämt när man pekar på att en recension i SVD skulle vara detsamma som ekonomisk överlevnad.

För sanningen är den att biljettintäkterna täcker kostnaderna för hyra och ytterst lite till lönen för Åsa Widéen och Andreas.

Nu är inte pengarna allt, sa Åsa i söndags, trots allt att göra en lyckad teater är i sig en lön, men man blir kanske inte så mätt.

Nu står förhoppningen till att Åsa och Andreas kan sälja föreställningar till olika arrangemang. Kanske skulle Stockholms Socialförvaltning köpa en föreställning och bjuda in sina anställda med en uppföljande debatt. Kanske skulle de möta Sofia Rapp och höra hennes tankar och märkligt nog befriande lite kritik mot sin familj, men dessto större kritik mot sociala myndigheter etc som stod bredvid och inget gjorde. Trots att man visste.

Här är Kulturbloggens recension av föreställningen.

Relaterat: Teater Giljotin
Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Nattamat på Odenteatern

by

nattamat
Odenteatern har haft årets första premiär med Nattamat, en tragikomisk föreställning av Fredrik Ekelund i regi av Börje Ahlstedt.

Överklassparet Mie, Inger Nilsson, och Niklas, Klas Ahlstedt, kommer hem efter en fest och överraskar en ung inbrottstjuv.

Pjäsen uppvisar ett klassiskt relationstema, där det gifta paret inte ser eller når varandra. Båda vill bli bekräftade och försöker förgäves upphöja sig själva genom att förminska varandra, sina vänner och tjuven, som blir ett tacksamt tillskott till den dysfunktionella tvåsamheten.

Erica Lernehav spelar inbrottstjuven Antonio, som trots drogmissbruk och tragedier i familjen framstår som den sundaste i trion.

Nattamat är en underhållande, men ganska obehaglig berättelse. Varken Mie eller Niklas berättar egentligen något om sig själva. Däremot talar de i nedsättande ordalag om varandras yrken och drömmar. Det är så vi anar att det finns något mer bakom de roller paret spelar.

Stämningen är uppgiven. ”Vi måste prata”, säger Mie.”Vi gör ju inget annat än att prata”, säger Niklas, som också säger sig vara den tröttaste människan på planeten.

Nattamat spelas 20/2, 21/2,26/2, 27/2, 28/2, 25/3, 26/3, 27/3, 28/3, 22/4,23/4, 24/4 och 7/5. För mer information, se www.odenteatern.se

Medverkande:

Inger Nilsson spelar rollen som Mie.
Inger spelade redan som nioåring rollen som “Pippi Långstrump”. Inger har sedan Teaterhögskolan i Göteborg medverkat i flertalet film, tv & scenproduktioner. Så som: Din stund på jorden”, ”Lida”, “Änkeman Jarl”. Hon har också arbetat mycket med Hagge Geigert på Lisebergsteatern.
Senaste åren har hon filmat mycket i Tyskland, bl a långfilmen “Gripsholm”, man kan även se henne som rättsläkaren Ewa i “Kommisarien och havet”.

Erica Lernehav spelar rollen som tjuven. Erica hör till den fasta ensemblen på Odenteatern och medverkat i uppsättningar så som: ”Jeppe på berget”, ”Hur mår du Sverige”, ”Dagen är nattens mormor”, “Den sista cigarren”, “Marknadsafton”, “Hallå Pappsi” m.m.

Klas Ahlstedt spelar rollen som Niklas. Klas driver sedan 2004 Odenteatern och har medverkat i flertalet film, tv & scenproduktioner, som till exempel: “Morsarvet”, “En sång för Martin” (i regi av Bille August), Titelrollen i “Jeppe på berget”, “Hur mår du sverige”, “Dagen är nattens mormor” (huvudroll & regi), “Hallå Pappsi!” m.m.

Fredrik Ekelund, manus.
1984 debuterade han med romanen “Stuv Malmö, kom!” Fredrik Ekelund har sedan dess publicerat diktsamlingar, romaner & skrivit pjäser som: “Fredag, klockan fyra”, “Garrincha har en son i Stockholm” “Peep”, “Överläkaren som drömde om att göra birdie”, samt “Nattamat” vars orginaltitel är “Den tröttaste människan på planeten”, med flera.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,