Av: Hanna Nygren och Helle Rossing
Regi: Helle Rossing
Scenografi och kostym: Marie Moberg
Mask: Josefin Ekerås
Ljus: Isabelle Bella Odenqvist
Ljud: Jesper Lindell
Kompositör: Kristina Issa
Musiker: Emil Blommé, Daniel Ekborg, Hilda Ekstedt (vikarie Sofia Andersson) och Kristina Issa
Medverkande: Adel Darwish, Emelie Strömberg, Eleftheria Gerofoka, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Rasmus Lindgren, Ulf Rönnerstrand, Ylva Gallon, Ove Wolf, Kjell Wilhelmsen
Premiär 20/9 2024 på Backa Teater på Lindholmen i Göteborg
Spelas till och med 30/11
Senaste tidens många scenkonstupplevelser har krävt sin tribut. Ibland blir det helt enkelt stopp i det processande som ska leda till en vederhäftig recension. Så var fallet i helgen. Och de intryck vilka fick stryka på foten fram tills nu, härrör från en både maffig och märklig premiär vid lunchtid på Hisingen. På scen befinner sig en stor ensemble på nio skådespelare och ovanför dem huserar en kvartett musiker vilka framför nyskrivna sånger och musik av Kristina Issa.
Inklusive paus pågick premiären av Vansinnet orimligt länge med tanke på vem den vänder sig till. Efter två och ½ timme (inklusive paus) hade trådarna sytts samman till ett slags slut. Fanns förstås en enorm mängd stoff i denna historiska exposé över dels avvikare/ oppositionella som skoningslös maktapparat straffar, dels hur synen på människor med psykisk nedsättning skiftat sedan medeltiden. Centralt för om Hanna Nygren och Helle Rossings pjäs om eleven Elvira och hennes problem ska ses som en framgång, är ju om berättelsen är begriplig, om den når fram. Att ett par av mina kollegor jublar över uppsättningen framstår som väldigt förutsägbart. Saknar egentligen belägg för att uttala mig och man har garanterat haft provpublik under repetitioner. Ställer mig ändå frågande till projektets minst sagt ambitiösa utformning, skulle velat lyssna på eftersamtal hos klasser i mellanstadiet. Min skepsis fick vatten på sin kvarn i helgen. Träffade en musiker vars son hade besökt Backa Teater. Grabben avslöjade frankt att det inte var mycket han fattade.
Pjäsen sattes upp på Stockholms Stadsteater 2020 av samma team vars teman (åtminstone Nygrens) sägs vara bland annat outsiderperspektiv, ofta normbrytande sådant. Här recenserades BOBHUNDMUSIKAL, ett gästspel från Helsingborg med absurdistiskt manus av just 80-talisten Hanna Nygren vars omdöme färgades av att favoriterna Bob Hund lirade live. Att en scenisk text parallellt fungerar på flera nivåer har sällan varit lika slående som i Backa Teaters uppsättning av Vansinnet, även om barnen förmodliga långa stunder blir konfysa inför vad som utspelas.
En till synes olöslig konflikt är den mellan studiero, hänsyn och trygghet kontra självständigt kreativt tänkande när det innefattar koncentrationssvårigheter, riskerar att resultera i kaos. Utagerande Elvira (Emelie Strömberg) har sönder en fantasipryl, en antenn som sägs symbolisera en rymdstation, något hon tagit fram med sin bästis. Pappa och skolpersonal försöker övertyga henne om fördelarna med att få sig tilldelad en resursperson vilket de så klart misslyckas med. I sitt till synes maktlösa motstånd möter hon, uppseendeväckande nog, filosofen och marxisten Michel Foucault (1926-1984), vars idéhistoriska inriktning på sociologi och psykologi tidvis gjorde honom till en guru för vänstern. Porträttlike Ove Wolf excellerar med tonfall och gestik i en tacksamt docerande rolltolkning. Återkommer frekvent till att historien inte kan ändras, endast studeras för att förhoppningsvis kunna ta lärdom.
I skrivande stund ett antal dagar efter premiären funderar jag över budskapet i kombination med vad jag vill kalla fokusförflyttning. Eftersom Backa Teater som erkänd kritiker påpekat är osvikligt lojal med flickan och hennes öde, problematiseras inte våld och stök i skolan, inte heller mobbing, hot och så kallad bötning. Tanken är ändå att Elviras beteende ska utredas för att se om det är något som behöver korrigeras, något som inte stämmer. Ryggsäcken, hennes trygghet i tillvaron, går sönder och en lärare (Ulf Rönnerstrand) blir samtidigt hög på möjligheten att få mandat att verkställa kvarsittning. Ha i minnet att dramatikerna intresserar sig för outsiders, verkar vilja återupprätta negligerade varelsers status. Flickan i fokus som förmodligen lider av någon bokstavsdiagnos, drömmer trots allt om att uppnå normalitet.
Ska poängteras att de första scenerna spelas framför den höga vitfärgade ridån. Skådespelarna befinner sig alldeles intill och bland mitt ibland publiken. Metoden att vara i ögonhöjd med sina betraktare återkommer föga oväntat när den spretande storyn knyts ihop. Scenografin med högt i tak och tre omgivande väggar i vitt vilka fiffigt öppnas av rollfigurer ger ett kalt inneslutande intryck. Ageras ett par gånger från ramperna ovanpå där också musikerna huserar.
Vi guidas således från Medeltiden och framåt med nedslag i förklarande förlopp om maktens behandling av dels avvikare, dels individer vilka inte är kapabla att klara sig själva. På gott och ont lades landets största mentalsjukhus ner efter en reform på 90-talet. Vår och Elviras ciceron är som framgått den berömde filosofen, vars exposé visar hur styrande ägnar sig oftare åt att kuva än att hjälpa. Exemplifieras med häxprocesser, motståndet mot geniet Kopernikus, kyrkans hyckleri samt hur människor som tidigare århundraden etiketterades som ”dårar” eller sinnesslöa behandlats. Mellanstadiets elever kanske är avtrubbade. Annars torde elchocker och fastkedjade varelser utgöra en skrämmande syn.
Ur de många skikten kan åtminstone vuxna identifiera viktiga frågeställningar vilka utgår från frihet i ena vågskålen och förtryck i den andra. Förvisso en alltför schematisk bedömning. Samhällets normer och förväntningar tycks enligt pjäsens författare, oförenliga med medborgares behov av extas och eufori. Med andra ord vägs kravet på anpassning mot lusten att göra uppror. Stackars Elvira vägrar övermannas, ser sig definitivt inte som svag trots sin utsatthet. Vädjar dock till den ivrigt viftande fransmannen (komiskt hur Wolf bryter och använder franska glosor) att han ska kunna ordna att hon blir någon annan. ”Ta mig till en plats där alla tycker om mig!” Och hon är medveten om att hon gjort människor illa.
Musikerna fungerar växelvis som ett tajt eller luftigt band, lättar upp anslaget genom att inte spegla pjäsens substans. Genomgående liras istället klämmiga up tempo-låtar framförda vokalt av låtskrivaren Kristina Issa. Till låtarna adderas omsorgsfullt stämningsförstärkande soundscape, något Issa ska ha särskild kredd för. På slutet släpps loss totalt i orgiastiskt rock and roll-ös.
Hög tid att uttala sig om valda delar av ensemblen. Emelie Strömberg imponerar i huvudrollen, tömmer sig på ett sätt man undrar hur hon orkar. Har gjort det förr och kommer antagligen gör det igen, vilket indikerar att det är en beundransvärd teknik hon tillägnat sig. Ove Wolf förvaltar alldeles ypperligt sin tacksamma roll som han lämpar sig synnerligen väl för. Den i historiska epoker ofta maskerade ensemblen tar sig lustfyllt an fragmentariska roller. Ulf Rönnerstrand får lov att nutidens skolsituation komiskt upprepa sig. Kjell Wilhelmsen levererar trovärdigt dominant beteende i flera upplagor medan Rasmus Lindgren skiftar från famlande pappa till helt andra typer. Adel Darwish med rötter i Syrien bottnar i de roller han har på sin lott, agerar med en större säkerhet och pondus än jag tidigare skådat. Men jag har svårt att slita mig från föreställningen om att merparten av det vindlande tankegodset går över huvudena på den yngsta målgruppen.
Foton Ola kjelbye
En stor del av berättelsen framförs genom att Alice och Diana växelvis berättar om olika händelser, ibland ur olika perspektiv. De berättar för publiken eller som om det vore en bok vänder de sig till läsaren. När det började tänkte jag att det skulle bli tråkigt att höra något berättas istället för att se det dramatiseras. Oj vad bedrog mig. Det blev en annan form av dramatisering och Annika Olssons och Angela Kovács sätt att berätta ger djup åt händelserna. Jag sögs in i deras berättelse och glömde tid och rum, jag var där sommaren 1976, kändes det som. Jag var där och var en fluga på väggen som registrerade allt. Det är minst lika mycket det som inte sägs eller som bubblar under ytan som berättar om människorna som det som uttalas. Så som det ofta är i livet.
