Teaterkritik: Kärlek på svenska – Sevärt kollage om kärlekens väsen

Kärlek på svenska
Av Nadja Weiss och Irena Kraus
Fritt efter Staffan Juléns dokumentär
Regi Nadja Weiss
Scenograf Mikael Varhelyi
Ljusdesign Ellen Ruge
Kostym Matilda Hyttsten
Musik Philippe Boix-Vives
Koreografi Nadja Weiss och Julia Kraus
Peruk och mask Moa Hedberg och Melanie Åberg
Medverkande Christoffer Svensson, Danilo Bejarano, Gunilla Larsson, Melinda Kinnaman, Nina Fex, Shanti Roney, César Sarachu, Alexander de Sousa och Tanja Lorentzon
Urpremiär på Dramaten Lilla scenen 14 september, 2024

Kärlek på svenska är en knivig föreställning att genrebestämma. Den är mer ett kollage, eller en mosaik av känslor, än en traditionell pjäs. Insiktsfull, ömsint, humoristisk och arg i en bjärt mix. Istället för att karaktärerna utvecklas är det begreppet kärlek som vidgas och blir alltmer laddat för karaktärerna. I den andra akten – som fungerar bäst – börjar flera skrika, bråka eller dansa vilt för att få ur sig svåra och tidigare outtalade kärleksbekännelser.
Dramatens föreställning har också en lite ovanlig bakgrund. Den baseras på en prisad dokumentärfilm av Staffan Julén med samma namn där människor i olika åldrar, kvinnor och män, svenskar såväl som utlandsfödda berättar om vad kärlek är för dem. Bästa sättet att ta till sig denna ”korsklippta” version är nog att bara flyta med på vågen av väsensskilda tankar och upplevelser av kärlek som den alltmer sammanflätade och talföra gruppen förmedlar.

Att ämnet kärlek kan beskrivas på högst olika sätt betonas samt att det bara är den ena partnern i en relation som här kommer till tals. På så vis blir det klart subjektiva och ibland egofixerade berättelser. Det understryks att kärlek till ett barn är speciell efter som den är så förbehållslös och livslång. Samt att jakten på kärlek kan vara både eggande och tröttsam och givetvis att avsaknad av kärlek skär djupt i människors inre.

Ett smart grepp av regissören Nadja Weiss som knyter samman de vitt åtskilda berättelserna är att förlägga handlingen till något som liknar ett stödmöte av AA-typ eller en kyrklig gemenskap. Här kan på ett naturligt sätt samlas ett antal kärleksvittnen för att dela med sig. Scenografin visar ett församlingsrum av lite äldre modell med stolar i ring och det obligatoriska kaffebordet. Samtalsledaren – en idealistisk ung präst – är den karaktär som berör mest. Den komplexa rollen gestaltas snillrikt med värme och stringens av Christoffer Svensson.

I början lyssnar prästen uppmärksamt och med empati på alla mötesdeltagare. Till slut vill han dock inte bara höra andras skildringar av kärlek utan också själv få berätta. Hur han så totalt uppfylls av och känner trygghet i kärleken till Gud och även den jordiska kärleken till Annika.
Ensemblen är väl sammansvetsad och alla lyckas trovärdigt mejsla ut sina roller. En mötesdeltagare som gör extra avtryck är den grovhuggne mannen i arbetskläder som egentligen inte vill vara med på sammankomsten. Efter ett tag pratar han dock kärleksfullt om djuren på sin gård. Omsider vågar han också bekänna hur tokkär han är i kvinnan han lever med. Denne lantis spelas inkännande och charmigt av Danilo Bejarano.

Föreställningen känns ibland lite seg kanske för att inte så mycket egentligen händer. Att regissören adderat lite rörelse och dans känns mest som onödig utfyllnad. Speciellt gäller det de maskförsedda statisterna/dansarna som stumma inleder och bryter av mötet.
Mer driv åt berättandet ger de musikaliska inslagen. Ibland greppar någon karaktär en mikrofon och den elgitarr som frestande står på lut kanske för att understryka att det kan vara lättare att sjunga ut sina känslor.

Kärlek på svenska lever upp till projektet att berätta om denna allvarsamma lek och slutscenen som visar kärlekens mirakel är vacker. Föreställningen är klart sevärd men ojämn och den bränner aldrig riktigt till. En avgörande orsak är nog att karaktärerna inte talar med varandra utan i korta monologer riktade ut mot publiken.