• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Teaterkritik: You’re the Color of Love – Om konsten att leva – En personlig, musikalisk och livsbejakande föreställning – med passion, humor och hjärta

2 oktober, 2026 by Marja Koivisto

Första blatten på månen

You’re the Color of Love – Om konsten att leva
En musikalisk scenföreställning av och med Therése Neaimé
Scalateatern, 1 oktober 2026

En personlig, musikalisk och livsbejakande föreställning – med passion, humor och hjärta
Det finns föreställningar som främst vill underhålla. Och så finns det föreställningar som vill något mer – som vill få publiken att känna, minnas och kanske till och med se på sitt eget liv med nya ögon. You’re the Color of Love – Om konsten att leva, med Therése Neaimé, hör definitivt till den senare kategorin.

Föreställningen är en musikalisk teaterberättelse om Neaimés livsresa – en sorts musikalisk memoar där erfarenheter, musik och personliga berättelser vävs samman. Det är en berättelse om ett liv som inte alltid följt den rakaste vägen, utan tagit flera oväntade u-svängar. Men just där finns också föreställningens kanske viktigaste budskap: en krokig väg behöver inte innebära att drömmarna går förlorade.

På Scalateaterns scen möts musik, humor och personliga berättelser i en föreställning som rör sig mellan det nära och det stora. Neaimé använder sitt eget liv som utgångspunkt, men berättelsen stannar inte hos henne. Teman som kärlek, sorg, identitet, mod och drömmar är universella, och det är lätt att känna igen delar av sig själv i det som berättas.

En tydlig röd tråd är betydelsen av att fortsätta drömma – att tro på sig själv och sina drömmar även när livet tar oväntade vägar. Att fortsätta ta stegen framåt också när man inte riktigt vet vart nästa steg leder. Men också att våga stå kvar i sin egen berättelse och inte låta andra människors åsikter, förväntningar eller reaktioner bestämma riktningen på ens liv.

Det är ett budskap som lätt hade kunnat bli övertydligt eller tillrättalagt. Här får det däremot sin förankring i Neaimés egna erfarenheter. Hennes livsresa blir ett slags bevis på att vägen framåt sällan är spikrak – och att det ändå går att nå sina mål och förverkliga sina drömmar, ibland på sätt som går på tvärs mot det förväntade.

Neaimé är dessutom en begåvad scenartist med en påtaglig mångsidighet. Hon rör sig obehindrat mellan musik, sång, berättande och humor och låter uttrycksformerna mötas på ett genreöverskridande sätt. Musiken är central och fungerar inte enbart som illustration till berättelsen, utan som ett eget känslomässigt språk. De egenskrivna låtarna tillför både energi och djup och blir en viktig del av föreställningens identitet.

Den första akten känns däremot stundtals något stel och prövande. Det tar tid innan föreställningen riktigt hittar sin rytm och sceniska självklarhet. I den andra akten händer något. Neaimé blommar ut, närvaron blir starkare och passionen tar större plats. Samtidigt tappar föreställningen något av sin stringens, men det vägs till stor del upp av en större lekfullhet, energi och känslomässig intensitet.

Just växlingen mellan allvar och humor är också en av föreställningens styrkor. Humorn skapar välbehövliga pauser i de mer sårbara partierna och gör att berättelsen aldrig blir enbart tung. När det fungerar som bäst uppstår en fin närhet mellan scen och salong – som om föreställningen för en stund förvandlas från teater till ett samtal om livet.

Titeln You’re the Color of Love pekar mot en av föreställningens centrala tankar: att livet rymmer många färger och inte alltid är enkelt, självklart eller smärtfritt. Att leva handlar också om att våga känna hela registret – glädje, sorg, rädsla, mod, hopp och längtan.

Det är en föreställning som inte ger alla svar, men som ställer frågor som är svåra att värja sig mot. Vad innebär det egentligen att leva fullt ut? Hur hittar man modet efter en förlust? Hur fortsätter man drömma när livet tar en annan riktning än den man tänkt sig? Och hur mycket av sig själv vågar man visa för andra?

När jag lämnar Scalateatern är det därför inte bara musiken jag tar med mig. Jag går hem upplyft, inspirerad och road – men också med tankar om livet. Om drömmar, mod och vikten av att fortsätta ta stegen framåt även när vägen svänger. Om att våga stå för sitt liv och inte låta andras åsikter stympa det vi själva drömmer om.

You’re the Color of Love – Om konsten att leva är en musikalisk och personlig scenberättelse om en livsresa fylld av både motgångar och möjligheter. Therése Neaimé visar att vägen sällan blir exakt som man tänkt sig – men också att en u-sväng inte behöver vara slutet på resan.

Ibland är den bara början på en ny riktning.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Scalateatern

Teaterkritik: Antikrist – ger nog ingenting för den som inte sett filmen

27 september, 2026 by Rosemari Södergren

Antikrist

Antikrist
Av Lars von Trier
Dramatisering Annika Silkeberg
Regi och bearbetning Ada Berger
Scenografi och kostym Daniel Åkerström Steen
Ljus Jesper Larsson
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen
Ljud Evelina Kyrk
Dramaturg Claes Peter Hellwig
Premiär 26 september på Målarsalen på Dramaten

Lars von Triers film Antichrist sätts upp på scen på Dramaten. Det blir egentligen inte Antichrist, eller Antikrist som titeln stavas hos Dramaten. Det blir Sanna Sundqvist och David Book som spelar Antikrist. Inte helt lyckat. Ingen skugga må falla på skådespelarna Sanna Sundqvist och David Book. De är duktiga och gör vad de kan med det manus och de regianvisningar som finns, likaså alla som jobbat med scenografi, kostym, ljud och ljus. Inget minus på deras arbete. De får alla mina applåder. Men föreställningen i sin helhet ger nog inte mycket för den som inte sett filmen. Det är alldeles för mycket som hänger på att man sett filmen och har den i uppdaterat minne.

Det som gör att premiär-föreställningen inte känns bra beror dels på meta-aspekten som inte tillför något och att själva temat om sorg kring ett förlorat barn är värd att tas mycket mer på allvar och inte springas ifrån och försöka göra något annat av det. En film som berört så många skulle mycket väl fungera utan att tillföras metateater. Att berätta om en av de djupaste och svåraste sorgerna ett par kan drabbas av behöver inte lättas upp och göras komiskt genom att skådespelarna berättar om sig själva och hur nära varandra de står. Det tillför inget till berättelsen alls.

Handlingen i korthet: Ett gift par försöker bearbeta smärtan efter ett barns död. Hon bryter ihop totalt och han, som är psykolog, bestämmer sig för att själv sköta hennes terapi. Men i stället för att möta och besegra sina demoner faller hon allt djupare in i mörkret.

Sanna Sundqvist och David Book leker med rollerna de spelar och allvaret görs till något att skratta åt. Det är inte deras spel som är fel, de gör vad som står i manus och vad de ska göra. Men det tillför inget till ett drama som i sig är starkt nog att bära sig själv. Föreställningen börjar med att Sanna Sundqvist står nära publiken och berättar att hon har rollen som Hon och hon berättar om sig själv och om sitt samarbete med David Book. Senare i föreställningens gång återkommer skådespelarna som sig själva flera gånger och vid flera tillfällen berättar de kort vilka scener från filmen som teateruppsättningen nu valt bort och inte har med. Vi får också höra ett förinspelat tal av Sanna Sundqvist där hon berättar att hon suttit vid sitt barn kuvös. Jag har ingen aning om det är sant eller något som tillförts i manus för att vi ska tro på att hon liksom övriga i ensemblen förstår hur det är att förlora ett barn. Jag vet inte om det behövs att den som sätter upp ett teaterföreställning eller skapar en film eller skriver en roman om sorgen efter att ha förlorat ett barn själv upplevt det för att de ska bli äkta. Det är en helt annan diskussion. Men oavsett det så känns inte denna premiärföreställning engagerande eller äkta.

Tyvärr är det nog näst intill meningslöst att se denna uppsättning om man inte sett filmen. Lars von Triers film Antichrist hade premiär 2009 med Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe i huvudrollerna. Filmen liksom teateruppsättningen på Dramaten nu handlar om en man och en kvinna som förlorat ett barn, om sorgen efter att ha förlorat ett barn. Det finns inga regler för hur en sorg ser ut men ändå slarvas det i denna scenföreställning som inte lyckas visa en smärta som känns trovärdig. Vissa dialoger och scener lockar mest till skratt och verkar vilja framställa det absurda och löjeväckande i sorg. Ja det är tillåtet att skämta om allt och också om sorg efter ett barns död. Men det är lite trist att Dramaten, den svenska nationalscenen, inte vågar låta sorg och smärta bära en föreställning.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Ada Berger, Antikrist, Dramaten, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Avgrunden – svårt att lämna föreställningen oberörd

25 september, 2026 by Ulf Olsson

Avgrunden

Avgrunden
Författare Davide Enia
Översättning från italienska Peter Cottino
Regi Johannes Schmid
Musik och ljud Rikard Borggård
Scenografi Alexander Marek
Kostym Annika Bromberg
Ljusdesign Emil Olsson
Skådespelare Daniel Goldmann
Spelas från 23 september till 4 oktober 2026 på Teater Giljotin, Stockholm

Avgrunden är en intensiv självbiografisk och monologisk pjäs av författaren Davide Enias, en pjäs som han dessutom som skådespelare har spelat vid ett stort antal tillfällen. Pjäsen handlar om möten mellan författaren, på scenen skådespelaren Daniel Goldman, och ett stort antal båtflyktingar som försöker fly till den italienska ön Lampedusa. Ön som ligger mellan Sicilien och Nordafrika (Tunisien) har en befolkning på cirka 7000 invånare och en yta på cirka 20 kvadratkilometer. Den har under lång tid varit den främst landstigningsplatsen för människor som i mer eller mindre osäkra båtar försöker ta sig från Nordafrika till Europa. Det är en livsfarlig resa eftersom många av båtarna förliser vilket innebär att ett stort antal människor drunknar i det ofta stormiga havet med sina höga vågor. Vid ett tillfälle, under september månad 2023, kom 7000 flyktingar till ön under loppet av 2 dagar. Det var mer än vad ön mäktade med på en gång.

Pjäsen handlar om att författaren reser till Lampedusa för att skapa sig en bild av vad som pågår och för att i ord försöka beskriva sina erfarenheter och upplevelser. I fokus är författarens möten med boende, räddningsarbetare och vårdpersonal men också författarens möte med sig själv, de egna reaktionerna och upplevelserna. Ett betydelsefullt möte är med en räddningsdykare som beskriver de fruktansvärda förhållanden som drabbar båtflyktingarna och de i det närmaste omöjliga situationer och svåra moraliska överväganden som räddningsarbetarna ställs inför när det tvingas välja mellan vilka de ska rädda och vilka de därmed måste överge. Beslut som avgör vilka som ska få leva och vilka som slukas av havet. Även om båtflyktingarnas fruktansvärda situation hela tiden är närvarande är pjäsens fokus författarens och räddningsarbetarnas upplevelser av det som händer, alltså inte båtflyktingarnas upplevelser. Det är en styrka i pjäsen. Båtflyktingarnas upplevelser och berättelse kan enbart skildras av dem själva, inte av en författare på tillfälligt besök.

Alla möten med människor och med egna upplevelser vävs samman med och får betydelse för författarens privata och sociala liv. När han vid ett tillfälle inte orkar med allt elände ägnar han tre dagar åt att koka apelsinmarmelad på de 40 kilo apelsiner som han har fått av sin mamma. Eftersom han har bjudit med sin fåordiga pappa till Lampedusa så leder de gemensamma upplevelserna till att de närmar sig varandra på ett helt nytt sätt. Vidare bidrar telefonsamtalen med den döende farbror till en fördjupad förståelse för vad de dödliga landstigningarna kring Europas kuster betyder för förtvivlade människor och familjer. De som ger sig ut på livsfarliga resor med förhoppningen att kunna skapa sig och sina familjer ett nytt och värdigare liv i Europa.

Pjäsens författare Davide Enia har skapat ett betydelsefullt, påträngande och perspektivförskjutande verk om den fasansfulla verklighet som han konfronteras med på Lampedusa. Daniel Goldmanns rollprestation är lysande i sin närvaro, intensitet och nyanserade känslorepertoar. Det gör att man som åskådare tvingas förhålla sig till de egna föreställningarna om en ständigt pågående europeisk och global politisk problematik. Det är svårt att lämna föreställningen oberörd. En visserligen naiv, men ändå tanke, att alla borde se ligger nära till hands.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Spår på Playhouse Teater – imponerande och tankeväckande

24 september, 2026 by Rosemari Södergren

Spår på Playhouse Teater
Ester Claesson, Oliver Hagenfeldt-Eek och Lina Young Forsberg i Spår av Jordan Harrison på Playhouse Teater Foto: Viktor Kjellberg

Spår
Titel En rundtur genom den permanenta utställningen i muséet för sentida spår av mänskligheten eller SPÅR (The Antiquities)
Av Jordan Harrison
Översättning Bengt Ohlsson
Regi Adam Greenfield
Scenografi Pia Wiik
Kostym: Maria Felldin
Ljus Kevin Wyn Jones
Komposition & ljud Mikael Svanevik
Mask Catharina Lundin
På scen Ester Claesson, Lina Young Forsberg, Nancy Ofori, Pierina Rizzo, Björn Lönner, Linus Nilsson, Måns Clausen, Robert Hannouch samt Henry Dymmel/Oliver Hagenfeldt Eek
Premiär 23 september 2026 kl 19.00, Playhouse Teater, Stockholm

En imponerande och tankeväckande vandring i vad det är att vara människa och vart mänskligheten kan vara på väg. Spår är den hittills största uppsättningen för den Stockholmsbaserade Playhouse Teater som gör en viktig insats för svensk teater genom att översätta och sätta upp ny dramatik från Broadway. Nio skådespelare spelar närmare femtio roller och för regin står Adam Greenfield för, Tony-belönad konstnärlig ledare för Playwrights Horizons i New York, USA:s ledande scen för nyskriven dramatik.

Vad var människorna för varelser? Icke-mänskliga varelser, kanske AI? – är nyfikna på vad människor var. Vi bjuds in på en rundtur i museet som har samlat olika saker efter människor. Genom att betrakta dessa föremål försöker dessa icke-mänskliga varelser förstå hur människor fungerade.

Vi får följa olika kortare scener från 1800-talet då Mary Shelleys roman Frankenstein publicerades och förs genom tid till några hundra år i vår framtid och sedan följer vi spåret tillbaka till Mary Shelley. Vi får se en farfar lära sig att läsa in ett meddelande på sin mobiltelefon, vi får se en man som dör i AIDS men som först skapat en robot som verkar ha förmåga att tänka eller dra slutsatser. Vi får se en familj nyfiken samlas kring sin ny-inköpta dator, ett sådant där stort schabrak som de såg ut de första året inom Mac och laptop tog över allt mer. Scenerna får oss betraktare att hitta våra egna minnen kring dessa föremål. På det sättet får föreställningen ett extra djup. Vi upplever inte bara händelserna som framställs på scen, i vårt inre spelas känslor och tankar kring våra egna minnen upp. Skickligt berättat och skickligt framställt.

Vandringen genom tiden visar oss olika små saker från det mänskliga livet: kärlek, känslor, gräl, död, sorg, sex, gråt, svek och förhoppningar och stunder då vi kan bara vara och leva i nuet.
skärvor av mänskligt liv inför publikens ögon – hoppet, kärleken, den sårade känslan, den

Jordan Harrison som skrivit manus är en uppmärksammad amerikansk dramatiker och manusförfattare. Spår är hans uppföljare till Prima Liv (Marjorie Prime), som var finalist till Pulitzerpriset och nyligen sattes upp på Broadway. Spår hade urpremiär på Playwrights Horizons i New York våren 2025.

Regissören säger:
-Det jag uppskattar med Harrisons pjäs är att den inte pekar finger åt teknologi – den vänder istället blicken mot oss själva, lockar fram det mänskliga i oss och frågar: är mänskligheten på väg att gå förlorad, eller är vi på väg att förlora vår mänsklighet?

Uppsättningen har både djup och värme har en fin blandning av komedi och allvar. Det är en förställning på omkring en timme och 45 minuter som går oerhört fort. Tiden bara flyger iväg med alla dessa duktiga skådespelare på scen som växlar mellan så många olika karaktärer. Imponerande, tankeväckande, underhållande men med ett seriöst förhållningssätt utan att ta bort hopp och utan att peka finger. En föreställning som får oss att fundera på vad det är som gör oss till människor och den väcker tankar och minnen och reflektioner kring vart vi är på väg. En perfekt föreställning att se tillsammans med någon eller några och prata om efteråt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Playhouse Teater, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Ada Berger tolkar Lars von Triers Antikrist på Dramaten

19 september, 2026 by Redaktionen

Ada Berger tolkar Lars von Triers Antikrist på Dramaten

Ada Berger tolkar Lars von Triers Antikrist på Dramaten med Sanna Sundqvist och David Book i rollerna när Lars von Triers film blir teater – med både mörker och humor. Premiär 26 september 2026 i Målarsalen på Dramaten.

Ett gift par försöker bearbeta smärtan efter en svår tragedi. Hon bryter ihop totalt och han, som är psykolog, bestämmer sig för att själv sköta hennes terapi. Men i stället för att möta och besegra sina demoner faller hon allt djupare in i mörkret.

Ett pressmeddelande berättar:
Sanna Sundqvist och David Book har tidigare spelat mot varandra i Ada Bergers tre hyllade Liv Strömquist-uppsättningar på Dramaten. Nu vänder och vrider de på Lars von Triers omtalade skräckfilm tillsammans där Ada Berger regisserar. Det blir en berättelse om sorg, begär och mörker, men också en lek med rollerna de spelar och allvaret de gestaltar.

I rollerna: David Book, Sanna Sundqvist
Regi: Ada Berger

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 434
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Mysig magi och eskapism i Elsa Beskows Puttes äventyr i blåbärsskogen

Titel: Puttes äventyr i … Läs mer om Mysig magi och eskapism i Elsa Beskows Puttes äventyr i blåbärsskogen

Teaterkritik: Doktor Glas med Jens Hultén – bjuder in oss till en tidlös inre värld

Foto Robert Jadenfelt Wereckipr Doktor … Läs mer om Teaterkritik: Doktor Glas med Jens Hultén – bjuder in oss till en tidlös inre värld

U2 till Stockholm i april – här är alla tolv Europadatum och fem chanser till förköp

U2 återvänder till Europas arenor våren … Läs mer om U2 till Stockholm i april – här är alla tolv Europadatum och fem chanser till förköp

Ojämnt utfall för låtar av sammansvetsad enhet – Ritornate av Enzo Favata

Enzo Favata Ritornate 3Inspelad … Läs mer om Ojämnt utfall för låtar av sammansvetsad enhet – Ritornate av Enzo Favata

Filmrecension: Everest: The Other Side – vilket äventyr vi får följa med på

Everest: The Other Side Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Everest: The Other Side – vilket äventyr vi får följa med på

Genomgående kontemplativ fullträff – Salt Catchers av Andy Sheppard/ Rita Marcotulli/ Michel Benita

Andy Sheppard/ Rita Marcotulli/ Michael … Läs mer om Genomgående kontemplativ fullträff – Salt Catchers av Andy Sheppard/ Rita Marcotulli/ Michel Benita

Lars Winnerbäck gör klubbgig på Saab Arena i hemstaden och delar ut Nyponpriset

För andra året: Lars Winnerbäck gör … Läs mer om Lars Winnerbäck gör klubbgig på Saab Arena i hemstaden och delar ut Nyponpriset

Unrecognized – Europeisk samproduktion med premiär i Skopje på väg till Dramaten

Kateryna Kisten och Ellen Jelinek Foto: … Läs mer om Unrecognized – Europeisk samproduktion med premiär i Skopje på väg till Dramaten

Bokförsäljningen ökar under det tredje kvartalet

Under det tredje kvartalet 2026 uppgick … Läs mer om Bokförsäljningen ökar under det tredje kvartalet

Filmrecension: De Gaulle: Frihetens röst – äntligen en fransk syn på den amerikanska insatsen under andra världskriget

De Gaulle: Frihetens röst Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: De Gaulle: Frihetens röst – äntligen en fransk syn på den amerikanska insatsen under andra världskriget

Filmrecension: Flyktdjur – mörkt och jämngrått

Flyktdjur Betyg 2 Svensk biopremiär 29 … Läs mer om Filmrecension: Flyktdjur – mörkt och jämngrått

Filmrecension: Sense and Sensibility – förförande vacker, helt enkelt oemotståndlig

Sense and Sensibility Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sense and Sensibility – förförande vacker, helt enkelt oemotståndlig

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in