Teater

pressfoto Martin Bröns

Text: Tinna Ingelstam

Regiöga: Emilie Strandberg

Kompositör/ musiker: Mikael Backegårdh

Medverkande: Åsa Gustafsson och Tinna Ingelstam

Premiär 12/10 2025 i Pusterviks matsal i Göteborg

Spelas till och med 21/10

I vilken utsträckning man tar till sig ett scenkonstverk handlar till viss del om förväntningar, eventuell förkunskap. För mig handlar det nog ändå allra mest om tonträff. Denna sinnrika anrättning med underrubriken ”Teater, mat & prat” bärs fram av existentiella bråddjup, psykologiska spänningar och funderingar kring konst. Beståndsdelar som träffar mitt i prick, gör att jag efter cirka sjuttio minuters raffinerad scenkonst vill utnämna Förlåt. Förlåt till höstens scenkonsthändelse i Göteborg. Fick anledning att både skratta och haja till i ett stort antal intelligenta och roande scener. Apropå förväntningar baserat på att jag sett och recenserat Åsa Gustafsson i liknande sammanhang, kan sägas att detta performance/ scenkonstverk spetsade med brottstycken ur dramatisering av Lars Ahlin-novell; blev just den uppsättning jag längtat efter.

Premiären förlagd till något sen söndagsmiddagtid – mat och dryck verkade ingå i själva konceptet – var sprängfylld av fyndigheter, rimlig absurdism, tacksamma konflikter och inte minst massvis med tänkvärdheter. Jämförelsen haltar förstås. Men upplägget och delar av konfliktfyllda innehållet fick mig ändå att tänka på Folkteaterns samarbete med lyxkrog i Noréns uppslitande familjedrama Bobby Fischer bor i Passadena med publiken på ett par meters avstånd i fjol. Scenen i matsalen i Pustervik används i omgångar. Men minst lika mycket av denna synnerligen intrikata konstruktion äger rum i gångarna mellan bord och pelare och i andra delar av den inte jätterymliga lokalen, där jag under årens lopp stått och lyssnat på vital livemusik. Just hur samarbeten går till i trånga köksutrymmen exemplifieras som viktig lärdom. Överhuvudtaget fascinerande att komma så nära skådespelarna vars göranden och låtanden stundtals ackompanjerades diskret på keyboard av kompositören Mikael Backgårdh. Avigsidan med att sitta längs den vägg jag gör, är att i ett antal scener kan inte skådespelarna och deras miner beskådas, vilket är det enda förtretliga med föreställningens format.

För att kunna hantera alla infall och få trådar att hänga ihop har Emilie Strandberg (Göteborgs Stadsteater, Scenkonstkollektivet Snö) anlitats som regiöga. Hon är under premiären dessutom verksam som sufflös. Utan att veta hur grovmanuset med dess lager av fiktion såg ut, måste poängteras hur väl hon och teamet lyckats. Förtjänar följaktligen en stor portion beröm!

Publiken som läst på vet att två kvinnliga kockar ska förbereda maten för en teaterpublik, meta så att det förslår redan här. En i länet turnerande frigrupp är på ingång med ”vardagsrumsteater”. En duo med samarbetsproblem ska göra maken och makan i dramatisering av Lars Ahlins novell Kommer hem och är snäll publicerad i samlingen ögon väntar mig från 1944. (läst novellen och hört den som radioteater). Avslöjas i marknadsföringen att dilemman kommer uppstå, rent av krascher. Åtskilliga problem tillstöter vilket resulterat i minst sagt komiska förvecklingar. Friktion emellan olika personligheter skaver på vänskap respektive samarbetet emellan kolleger, till den grad att det får avgörande konsekvenser. Kontentan av mitt försök till beskrivning av intrigen är att Tinna Ingelstam & Åsa Gustafsson kunde ha tagit sig vatten över huvudet. Istället briljerar de i tre roller vardera. Lite Göteborgsvitsigt vill jag hävda att duon är makalös, ikläder sig sina skiftande roller och halsbrytande övergångar med strålande tajming.

Anki (Åsa Gustafsson) vill med begränsade resurser och en borttappad elvisp erbjuda ett gourmet-minne, bidra till att sätta guldkant på tillvaron. Men är under tidspress en social katastrof, vilket äventyrar relationen med väninnan Ulla när gamla oförrätter dras upp under bestyren i köket. I egenskap av rollen som skådespelare i färd med sina sista förberedelser levererar Gustafsson intressanta synpunkter och en brutal manöver, samma person ”som är trött på teater som låtsas”. Inte sällan levereras tongue-in-cheek repliker varvade med kul situationer. Har inget annat val än att höja såväl skådespeleri och mångbottnat manus till skyarna.

Det är en av drivkrafterna bakom Teater Kolibri, vars estetik ofta varit svårtillgänglig för mig, som totat ihop en genial text där crazy-inslag aldrig står i vägen för gestaltandet av skillnader i personlighet, exponeringen av hur kemin i mänskliga möten styr mycket av våra beteenden. Samtidigt med skratten noteras psykologisk skärpa. Vi utsätts för en rad kontroverser, misshälligheter och problemlösning. En av rollfigurerna har som mål att vara ”ett mjukt hjärta i en hård värld”. Som framgår präglas uppsättningen av en sanslös variation vad gäller stämning. Svärtan i scenerna ur Kommer hem och är snäll står i bjärt kontrast till prosaiska bekymmer. Ska inte analysera sönder en fenomenalt iscensatt premiär. Moral och värdet av konst diskuteras. Ges stimulerande inblickar i hur skådespelare kan resonera. I rollerna ventileras frågor som när borde man nöja sig, vilket ansvar har en person för sina handlingar och är det bra att försöka vara andra till lags?

En konst i sig, att i denna förödande tid då jag för min mentala hälsas skull behöver pausa eller plocka bort facebook-vänner för att inte tappa livsgnistan, kunna skapa ett självständigt smart stoff och skjuta ut det i ett eget universum. Det skojas med småländska och andra dialekter, går till och med loss i dansk ordväxling som en sorts kulmen. Båda agerar i suverän samklang. Komikern Åsa Gustafsson tar bitskt pådrivande ut svängarna. Med sina festliga på pricken- tonfall är hon i sitt esse medan texttillverkaren Tinna Ingelstam pendlar mellan att gestalta en diva och porträttera hunsade varelser vilka antingen kämpar mot sin omgivning eller visar sig medgörliga, till lags för att tillsammans kunna åstadkomma resultat. Ni kan skatta er lyckliga om ni får tag på biljett. Förhoppningsvis kan uppsättningen leva vidare någon annanstans. Den har verkshöjd för att spelas in av SVT. Kan avslöja att lagren av fiktion – metaperspektivet – inte är mer avgränsade, än att många av oss applåderade entusiastiskt när det verkade logiskt.