Teater

Anette, du är huvudpersonen i din egen film
Turteatern, gästspel av Malmö Dockteater, (sedd 13 dec)
Urpremiär Malmö 27 september 2025
Regi, manus, scenografi Erik Holmström
Komposition Erik Enocksson
Dockmakare Maja Döbling
Attributmakare Malin Kihlberg
Ljusdesign o teknik Adrian Kautsky
Teknik Amanda Lebert
Smådockor Isadora Nordegren
Föreställningsfoto Jenny Baumgartner
Grafisk form Mattias Broberg
Producent Agnes Rosenberg
Medverkande Kajsa Ericsson och Erik Olsson
Hjälp med tillverkning Jack Ekman, Jonas Bengtsson, Emma Bexell, Lotta Döbling, Bjørn Sannerud, Richard G Carlsson
Körtekniker på Turteatern Viktor Öhlund
Arrangemang och ledning Nessun dorma-kören Jan Tavares

När nu Malmö Dockteater gästar Turteatern i Stockholm med pjäsen Anette, du är huvudrollen i din egen film – blir det snabbt fullbokat alla datum, om än teatern barmhärtigt håller undan ett fåtal biljetter som släpps samma dag. Föreställningen som redan haft premiär i september har skapat ryktet om ännu en succé, som redan spritt sig. Det samspelta dockteater-teamet har med Erik Holmström vid rodret denna gång sytt ihop en fin, poetisk berättelse som verkligen knyter an till vår samtid.

I centrum står Anette, 63 år, som efter att ha sett filmen Il Gondoliere bestämmer sig för att förändra sitt liv. Utifrån att ha arbetat i 31 år på Ericsson och levt i ett 30-årigt äktenskap som nu går på tomgång, med nyligen utflyttade barn, vill hon bli ”sig själv” och söker lyckan. Något i filmen hon sett, som handlar om en venetianare som kommer ut som gay, gör att hon vågar ställa sociala strukturer och samhällets förväntningar åt sidan. Hon söker efter en större mening med livet. Som ung har hon gått på Konstfack, och nu låter hon sina ambitioner från den tiden väckas till liv igen.

För den som inte tidigare sett Malmö Dockteaters finurliga produktioner är denna föreställning en bra början. Tempot är lugnt, den är fylld med humor och igenkänning och denna gång handlar det inte om att chocka publiken eller tänja på några tabun.

Först vill jag nämna hur samma karaktärs flera olika dockstorlekar utnyttjas fint i de olika scenerna. Där närbild krävs är dockorna stora, men när miljön behövs runt om dem, blir de mindre. Ljussättningen visar vad som är i fokus. Ett flertal uppställda små bord fungerar som scener och tre live-skärmar kommer med symboliska budskap effektfullt i kanterna av scenrummet. Men det som slår mig allra först är de oerhört välgjorda ljudeffekterna som gör att vi både hör köks-skrammel såväl som tandborstljud.

Så även om dockorna inte videofilmas denna gång, framgår ansiktsuttrycken med hjälp av dockspelarnas skickliga handlag. Både gång och mimik blir karaktäristiskt och trovärdigt, vilken är en ren fröjd att se. Centralgestalten Anette lyckas krypa in under skinnet, med sin vardagsnära ödmjuka personlighet. Det är som om man känner henne när föreställningen är över. Det slående är hur realistiska egentligen alla dockorna blir, kanske som en följd av att inga gester överdrivs, eller övergår till distanserande komik. Inlevelsen störs aldrig, och den värme och humor som känns är lågmäld.

Vid ett scenbord befinner sig en kör i form av en särskild klunga mindre dockor. Inspelad sång ljuder realistiskt ut i scenrummet. De hörs ljudligt vid varje körövning Anette är med på. I pauserna tar de en kopp kaffe vid en annan lite närmare scen, vilket ger avslöjande närbilder. Runt om allt syns stadens höghus, vars lysande fönster ömsom visar på värme, ömsom ensamhet och utsatthet.

Vi följer Anettes trevande väg bort från man och jobb, sedan inneboende både hos väninna och son och vidare en bit till i livet. Denna tänkvärda och poetiska föreställning väcker flera tankar. Dels vittnar den om nyliberalismen, där alla förväntas förverkliga sig själv (till utplåning), men där individualismen gör oss alla ensamma. Samtidigt ger den en psykologiskt finstämd berättelse om en kvinna, som plötsligt inte står ut, och hur familjen reagerar – under vilken epok som helst.

Men för mig inringar den en dagsaktuell samhällsfråga – som Malmö Dockteater så lyckat satt fokus på. Frågan om (människovärdet hos) den växande åldersgrupp som i dag förväntas arbeta allt längre, men som det inte bereds plats för i (arbets)livet – där AI och andra krafter tagit över.

Foto Sören Vilks

Fastighetsskötaren
Av Harold Pinter
Översättning Martin Luuk
Regi Emma Bucht
Scenografi och kostym Maria Sohlman Wikman
Ljus Ellen Ruge
Mask Maria Lindstedt
På scen Johan Rheborg, Sven Ahlström, Henrik Norlén
Premiär 11 december 2025 på Klarascenen på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
’

Harold Pinters pjäs ”The Caretaker”, som framförs på Stadsteatern som ”Fastighetsskötaren” är en berättelse som utforskar teman som makt, identitet, relation, alienation och det ständiga sökandet efter en plats i världen.

Vi får följa en hemlös man, Davies, som tas in för tillfälligt tak över huvudet, av två bröder, Aston och Mick, i deras slitna, murriga rum. Pjäsen utspelar sig i detta begränsade utrymme, vilket skapar en klaustrofobisk känsla som förstärks av de nerviga interaktionerna mellan karaktärerna. Tänk dig en fest i en trång lägenhet, full av eländiga existenser, där ingen gillar varandra, men alla ändå är fast i rummet.

Föreställningen förs fram av starka skådespelarprestationer och innovativ scenografi. Regin betonar de subtila maktdynamikernas komplexitet och skapar en atmosfär som både är obehaglig och fascinerande.

Pinter är mästare på att bygga upp spänning genom tystnader och osäkerhet. Dialogen är fylld med hans karakteristiska stil, där småprat och underliggande spänningar samverkar för att avslöja karaktärernas inre liv och avsikter. Det är en pjäs där du hela tiden undrar vem som egentligen har kontrollen. Det är som en psykologisk thriller, fast med mindre dramatik och mer bitterhet.

Pjäsen rör sig kring tre män vars liv är sammanflätade på ett sätt som är både komiskt och tragiskt. Davies, den hemlöse, snubblar in med en blandning av arrogans och osäkerhet. Han är en karaktär som man både skrattar åt och tycker synd om. Hans kamp för att få fotfäste är så mänsklig, så relaterbar.

Den hemlöse Davies, spelad av Johan Rheborg, är en figur att både älska att hata; han är otrevlig och bitter men ändå tillräckligt charmig för att lyckas hanka sig fram.

Rheborg gestaltar denna komplexa karaktär skickligt och livfullt. Med sin oroande höga röst, slemmiga harklingar och ostyriga gester frammanar han alla de attribut som gör Davies så tragikomisk. En Sméagol där han står och vankar, ständigt gnyende och klagande, som om varje liten rörelse skulle kunna kosta honom mer än han har råd att förlora. Hans underdånighet, hans krumbukande anpassning inför Aston och Mick, skapar en karaktär böjd under armodets tyngd, ständigt på jakt efter en smula bekräftelse eller till och med en droppe av medlidande.

Rheborg lyckas fånga den fysiska och psykiska nöd som Davies lever i. Hans sätt att tala – den desperata upprepningen av fraser, den nästan krampaktiga jakten på ord – visar tydligt hur rädd och osäker han är, samtidigt som det för tankarna till hur vi alla ibland gör oss till, anpassar oss för att bli sedda och hörda.

Pinter tycks fånga livets absurditet så exakt; det är både skrattretande och sorgligt på samma gång. Jag skrattar vid flera tillfällen, men det är med en sårig känsla i bröstet, eftersom skämtet om Davies liv verkligen handlar om oss alla. Vi bär alla våra sår.

Sammanfattningsvis är ”Fastighetsskötaren” inte bara en pjäs; det är en livslektion i hur vi hanterar ensamhet och gemenskap, makt och sårbarhet. En påminnelse om att vi alla, oavsett vår situation, ständigt kämpar för att skapa mening i en komplex och ibland grym värld.

Foto Marja Koivisto

Pelicot-rättgången
Ett projekt från Vienna Festival (Wiener Festwochen) / Free Republic of Vienna i samarbete med Festival d’Avignon.
Visades på Dramaten 9 december 2025

Det finns föreställningar som bygger fiktion. Och så finns Pelicot-rättgången – en teater som inte skapar en berättelse, utan återskapar den. En rättegång som redan skakat världen, fyllt förstasidor och splittrat familjer. Det är detta som gör uppsättningen unik: den tolkar inte ett brott, den iscensätter processen själv. Punkt för punkt. Röst för röst. Ett drama vars råmaterial är verkligheten.

Ett manifest i scenform
Föreställningen öppnar som ett slags manifest – ett riktat ljus som bränner bort alla möjligheter till bekväm distans. Publiken vet vad som hänt. Rubrikerna har redan etsats fast. Men här förflyttas man in i rummet där allt faktiskt sades, grät, brast. Regin tvingar oss nära, inte genom effekter utan genom en kirurgisk klarhet: varje ljuspunkt fungerar som en påminnelse om att sanningen inte går att skugga.

En historisk resonansbotten
Parallellen till Scum-manifestet ligger som en dov resonans, inte som ideologi utan som estetisk referens. Där Solanas använde överdrift som vapen, använder Pelicot-rättgången realismens obevekliga precision. Referensen fungerar som en lins – en fördjupning av den vrede och de strukturer som långsamt normaliserar våld.

Brottet som världen tvingades se
I centrum står ett brott som knappt går att omfatta: en man som under tio år drogar och våldtar sin medvetslösa fru, Gicelle Pelicot. Vid hans sida står femtio män som tackat ja till att delta. Ytterligare trettio män syns i filmerna men är oidentifierade. Det som redan är outhärdligt i text blir på scen närmast bedövande just för att det presenteras utan stilisering. Det är bredden – åldrar, yrken, relationer, samhällspositioner – som gör berättelsen så svår att värja sig mot. Våldet framträder inte som ett undantag. Det är ett nätverk.

Gicelles tystnad – och hennes uppbrott
Genom rättegångsprotokollen och vittnesmålen skildrar pjäsen Gicelles första handlingar efter avslöjandet. Hur hon packar två väskor, tar sin hund och lämnar ett helt liv bakom sig. Inte för att gömma sig, utan för att överleva. I fyra år lever hon som en parentes innan hon tvingas fatta sitt mest betydelsefulla beslut: att inte gömma sig bakom lyckta dörrar, utan möta världen med öppen blick.

När avslöjandet sprängde offentligheten
Förövaren grips efter att ha filmat kvinnors underliv i ett köpcentrum. Därefter följer presskonferenser, beslagtagna hårddiskar, hundratals filmer och foton. Allt är välkänt – men på scen får det en annan tyngd. Föreställningen försöker inte förstärka materialet, utan återupprätta dess mänskliga konsekvenser. Här påminns publiken om vad världen såg, och vad den valde att göra med den kunskapen.

Den ofrivilliga ikonen
Gicelles beslut att placera skammen där den hör hemma, hos förövaren, förvandlas till ett globalt symbolögonblick. 170 000 människor vill nominera henne till Nobels fredspris. Vittnesvågen som följer visar hur kvinnor fortfarande tvingas bära bevisbördan i ett system där endast en bråkdel av det anmälda sexuella våldet leder till fällande dom. Flickor och kvinnor möter misstro, skuldbeläggning och förhör som öppnar såren på nytt. Pjäsen ger deras erfarenheter en plats som inte går att bortförklara.

Ett kalejdoskop av sanningar
Föreställningens mest drabbande grepp är hur den presenterar rättegången som ett kalejdoskop av röster. Förhör, expertutlåtanden, barnens utsagor, psykologers analyser, advokaters strategier, domarnas sakliga språk, journalisters texter, aktivisters rop från gatan – allt återges exakt men fragmenterat. Resultatet är en sanning som framstår både splittrad och glasklar. Publiken tvingas navigera mellan perspektiv som tillsammans bildar en helhet ingen kan blunda för.

Undanflyktens ekologi
Genom männens försvar – barndom, trauman, missförstånd – blir pjäsen ett koncentrerat studium i ansvarsflykt. Det är inga teatergrepp, utan autentiska utsagor som blottas med obehaglig skärpa. Föreställningen visar hur förövare konstruerar egna berättelser för att slippa se vad de gjort. Slippa ta ansvar för det enda ofrånkomliga: att vi alla har en fri vilja att se och upprätthålla en medmänniskas värde. Det är inte känslor och tankar som skadar. Det är handlingar.

När ridån faller fortsätter rättegången
Pelicot-rättgången är inte en tolkning av en världshändelse. Den är en återgivning av den, formad till scenkonst med en sällsynt kombination av mod och integritet. Resultatet är en brutal och nödvändig teaterupplevelse som visar att rättvisa inte enbart är ett juridiskt förfarande, utan ett rum där samhällen tvingas se sig själva.

Samtliga åtalade – 51 män – dömdes till långa fängelsestraff. Men efterklangen från scenen pekar mot något större: att världen fortfarande befinner sig mitt i en kamp för rättvisa som började långt innan ridån gick upp.