Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Tankar om Att kröna en drottning på Kulturhuset Stadsteatern – lysande

by


Foto Leonard Stenberg

Att kröna en drottning
Premiär 6 september 2025
Stadsteatern Kulturhuset Stockholm
Manus Christina Ouzounidis.
Christina är en av Sveriges juat nu mest hyllade dramatiker. I sina arbeten låter hon sig ofta inspireras av grekiska myter, av det halvt gudomliga. Hon är också intresserad av språkets möjligheter, gränser och motsägelser, vilket monologen Att kröna en drottning är ett exempel på.

Skådespelare Robert Fux.
Robert som är anställd vid Stadsteatern har under de senaste åren framträtt i ett antal hyllade monologer, exempelvis Orlando (2013).

I pjäsen öppningsscen framträder en vackert skrudad Robert Fux som drottning inför sin kröning. Drottningens monolog inleds med ”Vi är….” och hon menar att det inte kan vara på något annat sätt mot bakgrund av det som har varit. När den blivande drottningen fortsätter att tala i termer av Vi förstår vi snart att hon med Vi egentligen menar Jag. Talet om Vi blir ett sätt att markera ett nästan gudomligt avstånd från snarare än en mänsklig närhet till människorna. Men det paradoxala är att hon i all sin gudomlighet och upphöjdhet är beroende av de vanliga människorna för att kunna bli drottning. Det räcker alltså inte med att hon själv anser sig värdig det måste också bekräftas av andra. Den blivande drottningens tal om sin storhet glider sakta över i tvivel på sig själv och på den egna värdigheten. Nu talar hon inte längre i termer av Vi utan i termer av ”jag”, jag är en som eller jag är inte en som. Hon pendlar mellan att vara någon och att vara nästan ingenting. De inre anklagelserna övergår efter ett tag i att hon i stället i termer av ”Du” anklagar de andra. Hon projicerar sina känslor av tillkortakommande på människorna vars erkännande hon är beroende av. Du är inget värd, Du är undermålig och Du har svikit mig. Hon försöker stärka sig själv genom att ge sig på alla andra. Till slut tystnar allt, inget vi, inget jag och inget du. Det är som om hon har tömt sig på allt som fanns inom henne. Är hon redo för kröning.

Drottningens yttre monologen kan ses som ett uttryck för hennes inre dialog med sig själv. En inre dialog som är typisk för var och en av oss och som vi kan kännas igen oss i. Ett ständigt pågående inre pladdrande där vi hoppar från det en till det andra. Vi bedömer och kommentarer allt som dyker upp i vårt inre och i det yttre. Ibland duger vi och ibland duger vi inte, ibland duger andra och ibland duger de andra inte. Ibland anklagar vi oss själva och ibland anklagar vi andra. Ibland känner vi oss starka och oberoende och ibland svaga och beroende. Allt kan pågå på en och samma gång genom att vi hoppar från det ena till det andra. Drottningens monolog blir alltså ett exempel på hur vår inre tanke- och känslovärld ofta fungerar när vi möter olika situationer i livet, särskilt situationer som vi likt drottningen upplever som utmanande och som utmanar vår identitet. Drottningen monolog uppfattad som inre dialog angår oss alla. När vi skrattar åt drottningens ibland riktigt roliga pladdrande skrattar vi samtidigt åt oss själva.

Robert Fux´s tolkning av drottningen är lysande. Monologen flyter fram i ett tempo som ibland gör den svår att hänga med i. Ungefär som våra inre dialoger fungerar. Vi hinner inte med själva. Det är som om Robert Fux inte har något manus att följa utan som om allt bara väller fram ur honom av sig själv och där det ena ger det andra. En lysande rolltolkning av Christina Ouzounidis lysande pjäs.

Läs också Marja Koivistos recension av Att kröna en drottning.

Teaterkritik: Kröna en drottning – Robert Fux är lysande

by


Foto Leonard Stenberg

Kröna en drottning
Av och regi Christina Ouzounidis
Kostym Jenny Ljungberg
Mask Petra Göransson
Ljus Joakim Ahlström, praktikant från SKH
Komposition Sole Gipp Ossler
Ljud Annelie Nederberg
Sufflör Petra Ödmark
Medverkande Robert Fux
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 6 september 2025

Den blivande regenten står inför sin kröning. Men att ta emot kronan innebär också att erkänna att låta sig definieras av makten. Kröningen tar sin väg genom tvivel och självrannsakan där den egna identiteten står på spel. I centrum står en drottning som kunde vara vem som helst av oss.

Robert Fux gör en lysande insats i rollen som regenten, i en specialskriven monolog av dramatikern Christina Ouzounidis – en text som osar av intelligens och egensinne och tar oss med till en tankevärld som ifrågasätter alla våra piruetter, manér, osäkerheter, skydd och rädslor.

Regentens arrogans genomsyrar hela hennes tankevärld. Hon är värd sin krona, platsen överst i hierarkin och makten över de bräckliga undersåtarna är en gudagiven födslorätt. Makten betraktas som något som ligger i hennes natur. Men tvivlen skaver i kröningens stund. Trots den prakt hon omges av kvarstår en kännbar tomhet i hennes själ, då hon ständigt är blind för de mänskliga värden hon gång på gång väljer att överge.

Under föreställningens gång skalas lager för lager av, mask för mask, tills endast den nakna människan återstår. ”Jag är ingen”, utbrister regenten, och det är i den stunden vi känner att vi älskar henne. Den nakna människan möter vår egen mänsklighet. Och det är vackert.

Robert Fux är i mina ögon en av Sveriges starkaste skådespelare med en trollbindande, intensiv närvaro – vilket han visar prov på ikväll. Han är en exeptionell talang som gör varje roll minnesvärld och är ikväll oförglömlig.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: , , , , ,

Teaterkritik: Så tuktas en argbigga – en skruvad komedi som lär bli en succé

by


Hannes Meidal, David Book, Sara Shirpey Byline: Jenny Baumgartner

Så tuktas av en argbigga
Av William Shakespeare/ Farnaz Arbabi
Regi Farnaz Arbabi
Scenografi Jenny Kronberg
Kostym Lena Lindgren
Musik/ljud Leo Goldmann
Ljus Johan Sundén
Koreografi Christin Olesen
Peruk/mask Thea Holmberg Kristensen, Johan Lundström
Medverkande Sara Shirpey, David Book, Maia Hansson Bergqvist, Hannes Meidal, Andreas Rothlin Svensson, Kristina Törnqvist, John Njie m fl
Premiär på Dramaten 5 september 2025

Det är överraskande att Farnaz Arbabi ger sig i kast med Shakespeares Så tuktas en argbigga. Pjäsen brukar kritiseras för att vara sexistisk och kvinnofientlig. Hon löser problemet genom att bre ett tjockt lager ironi över komedin och låter den utspelas både på 1500-talet och i vårt nu. En clowntrio kommenterar skeendet och mässar i kör ”inget psykologiserande”. Som undertext finns en allvarston om kvinnoliv under stark press, feministisk backlash och toxisk manlighet.

Farnaz Arbabi kallar sin föreställning som spelas på Dramatens Stora Scenen för ”en helt störd komedi”. Hon har omarbetat Shakespeares pjäs så radikalt och slopat karaktärer att hon anges som medförfattare, men ändå hållit fast vid grundhistorien.
Publiken bjuds på en underhållande och tempofylld komedikarusell med samtida inslag som influencers, fuck boys och soft girls. Blankversen blandas med samtida vardagsspråk. Pumpande musik som Rolling Stones Under my thumb och en stora grupp dansare från balettakademin förhöjer stämningen. Det blir som ett kalas med extra allt. Eller en sagovärld som regissören själv kallar det. ” Kom ihåg detta är inte verklighet” påpekar clownerna.

Så tuktas en argbigga handlar om de två giftasvuxna systrarna Katarina och Bianca som bor i italienska Padua och är varandras totala motsats. De vaktas noga på av sin mor – en änka som njuter av sin frihet nu när mannen dött.

Bianca är ljuv, vacker och förnumstig och i denna tolkning även en influencer som livesänder till sina följare. Hon har friare på rad som nog vill ha henne främst som en troféhustru. Bianca drömmer om att gifta sig och har satt ihop en bröllopsbok med hundratals råd till blivande brudar som hon gärna läser ur för sin syster.

Den kantiga, bångstyriga och vilda Katarina är totalt ointresserad av att behaga en man och vräker ur sig svordomar och råbarkat språk. Kanske ska hon ses som både en nidbild och kärleksfull tolkning av en Ortens prinsessa som vill göra uppror, bryta sig fri från familjeband och avskyr manlig dominans? Hon sminkar sig hårt och döljer sina vackra former med bylsiga kläder.
Dilemmat som sätter berättelsen i spinn är att Bianca inte enligt familjereglerna får gifta sig före sin storasyster. Så det gäller för hennes friare att hitta en modig man som vågar sig på att tämja argbiggan Katarina.

In i handlingen rider så Petruccio och vilken otroligt attraktiv man han är både i Katarinas och sina egna ögon. Hennes motstånd rivs snabbt ned och en explosiv romans inleds.

Snart står Katarina som en vackert smyckad brud och väntar på sin blivande man som redan börjar visa tecken på härskarfasoner. Efter bröllopet tar han henne bort från systern och modern till sin stora lantegendom i Verona. Snart börjar Petruccio behandla henne illa och vräker ur sig anklagelser. ”Du är en riktig gris, din mat är äcklig och du beter dig som slyna och en hora”. Därifrån är det inte långt till våld.

Bianca tror å sin sida att hon hittat den äkta kärleken i den snarfagre Lucentio, en lutspelare/tillika trubadur av 80-talsmodell som modern lejer som musiklärare åt henne. Hon jublar när han har friat snart ska hennes nya liv ta sin början och hon få använda sina egna pengar. Att det inte går som hon tänkt är lätt att räkna ut. Lucentio vill inte söka jobb och skyr samvaron med henne. Han ”måste få vara ifred när han skapar konst”. Det är hennes arv som får stå för försörjningen.

Bianca spelas härligt snitsigt och häftigt medryckande som influencer av Maia Hansson Bergqvist. Hon äger i mycket första akten tills Katarina och Petruccio drabbar samman i heta sexscener.

Sara Shirpey är mycket bra som Katarina i andra akten när hon försöker hantera sin makes humör, hätska utfall och våld genom att låtsas bli en soft girl som villigt böjer sig. Det är klart oroande att se det fruktansvärda mörker som hotar i detta äktenskap. Att Katarina väntar barn är ingen räddning.
Petruccio är en ganska grovyxad karaktär som i början har påfallande få repliker. Men David Book, som är en skicklig skådespelare, får ibland möjlighet att gnistra och hans kroppsspråk är en fröjd att skåda.

Kristina Törnqvist gör en flirtig änka som själv tjusas av männen i flickornas närhet och spelar ut sina behag. John Njie hittar rätt tonfall och charm som lutspelaren som bedårar både henne och Bianca.

Scenografin består av en legoaktig borg vars byggstenar omsider plockas ner och hamnar i en skottkärra där också en kärleksakt tar plats och när influencern Bianca för ordet förstoras hennes softade bild och reklamprodukter i kolossalformat i fonden. Kostymerna är både sjavigt vardagsnära och mycket utmanande i Petruccios fall när han gör sin entré. Klänningarna systrarna bär vid Katarinas bröllop är enastående vackra.
Slutet är en tänkt hämndorgie mot lynniga och dominanta män både i Katarina och Biancas värld och i en nutida omvärld. Systerskapet som samtidigt knyts är i grunden fint att skåda.

Totalt sett är denna spektakulära och upphottade Så tuktas en argbigga klart sevärd. Det som stör är att den ironiska tonen blir tröttsam i längden och likaså clownerna som ramar in och förklarar dramat.

Publiken bemötte föreställningen med stormande applåder och det hördes skrattsalvor även vid det giftiga slutet. Dramaten lär ha fått en succé med denna skruvade komedi om den forntida och moderna kvinnorollen. Många tjejgäng vill nog se den ihop och kanske tjusas de också inledningsvis av Petruccio.

Tony Kushner gästar Sverige

by


Dramagiganten bakom Angels in America gästar Stockholm och Göteborg. Fotograf: Chris Pizzello/Invison/AP

För allra första gången besöker den Pulitzerpris-belönade dramatikern Tony Kushner Sverige. I september möter han den svenska publiken i två unika samtal om skrivprocess och teatern som plats för politisk debatt. Kushner förändrade teaterhistorien med det kultförklarade dramat Angels in America (1991).

Ett pressmeddelande berättar:
För allra första gången besöker den Pulitzer-prisbelönade dramatikern Tony Kushner Sverige. I september 2025 möter han den svenska publiken i två unika samtal om skrivprocess och teatern som plats för politisk debatt. Kushner förändrade teaterhistorien med det kultförklarade dramat Angels in America (1991).

År 2003 blev Kushners succépjäs Angels in America till en lika prisbelönt TV-serie med bland andra Meryl Streep, Al Pacino och Emma Thompson i rollerna. Kushner har också skapat pjäserna A Bright Room Called Day, Slavs! och Homebody/Kabul samt musikalen Caroline, or Change. Kushner skrev också manuset till Steven Spielbergs Lincoln om det amerikanska inbördeskriget och avskaffandet av slaveriet. Skildringar av historiska världshändelser, samhällsförändring och konflikt med mänskligt djup är genomgående i Kushners rika dramakatalog.

22 september kl. 19:30 samtalar Tony Kushner med journalisten och programledaren Anna Hedenmo på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, där ämnen som skrivprocess, 1980-talets teatermagi och det politiska dramat i dagens USA står i centrum.

Den 26 september klockan 15:00 möter han Jonas Gardell på Bokmässan i Göteborg för ett samtal om politik, historia och berättandets kraft, med årets tema Dramatik som ram. Under mässan håller Tony Kushner även en masterclass på Göteborgs Stadsteater.

Samtalen hålls på engelska.

Evenemangen arrangeras i samarbete med Göteborgs Stadsteater, Colombine Teaterförlag, Teater & Musik, Sveriges ambassad i Washington, D.C. och Bokmässan i Göteborg.

Teaterkritik: I vårt ställe – Vitalt och omtumlande om vänskap och maktspel

by


Fotograf: Sören Vilks

I vårt ställe
Av Arne Lygre
Regi Alexander Mörk-Eidem
Scenografi Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Kostym Jenny Ljungberg
Medverkande Marie Richardson, Louise Peterhoff och Elisabet Carlsson
Premiär på Kulturhuset stadsteatern 28 augusti 2025

I vårt ställe är en strålande start på höstsäsongen för Kulturhuset Stadshuset. En både verklighetsnära och poetiskt drama om behovet att ha någon i sitt liv, finnas för varandra och rädslan för att bli utbytt. Sällan har vänskapens villkor, lyckan att hitta en ny vän och ensamhetens mörker skildrats på ett så omvälvande sätt på en teaterscen.

Bakom I vårt ställe står Arne Lygre som räknas som en av Norges främsta dramatiker och spelas på stora teatrar över hela Europa men närmast okänd ännu för svensk teaterpublik. Hans språk är till synes enkelt men inte vardagligt och det har en rytm och musikalitet som lyfts fram i Alexander Mörks-Eidems skickliga iscensättning.

Det här är en föreställning som tar oväntade vändningar, ibland känns den rent nervpirrande och det krävs ett aktivt lyssnande. Allvar blandas med en subtil humor och skörhet med hårdhet. Det betonas också att vi som gamla har alla åldrar kvar inom om. Den lilla flickan, den både osäkra och kaxiga tonåringen och den vuxna kvinnan som kanske skaffat egen familj eller saknar den hon aldrig fick.

I vårt ställe kan ses som ett triangeldrama. Att handlingen utspelas mellan tre kvinnor är givetvis ett utropstecken. Att skådespelarna har lika stora roller är också både ovanligt och välkommet. Navet i berättelsen måste dock ändå tillskrivas Astrid – genialt gestaltad av Marie Richardson. Hon agerar med en självlysande klarhet och får replikerna att vibrera av liv.

Astrid har just fått en ny vän i Sara –väl och uttrycksfullt spelad av Elisabet Carlsson. Deras nyväckta och slumpvisa vänskap svajar betänkligt – man anar att de nog kommer att glida isär. Sara är översvallande entusiastisk och öppen med sina behov. Hon vill att de ska vara som nästansystrar och alltid kunna ta varandra för givet. Astrid förefaller i jämförelse klart distanserad men inledningsvis ändå påtagligt glad över sin oväntade vän. Hon tackar ideligt för närheten de hittat fram till och de fina ord Sara säger om henne.

Omsider börjar dock Astrid visa en hård kärna och ställa krav på att Sara ska göra som hon vill–exempelvis på kommando spela piano. Vilket Sara lydigt finner sig i. Dessutom börjar Astrid prata egocentriskt om sin längtan efter sonen och den förfärliga svärdottern hon vill bli av med. Hon förklarar frankt att Sara inte kan förstå dessa känslor eftersom hon inte har barn.

Sara försöker uppnå jämvikt i kärleksfulla band med att säga att hon till skillnad från Astrid har en man och talar om brodern som hon har ett superhärligt och nära förhållande till. Det känns dock att det ekar ihåligt under de stolta orden.

Så skiftar plötsligt allt drastiskt i handlingen när Eva – väldigt fint och lyhört spelad av Louise Peterhoff- som länge varit Astrids vän återvänder. Hon har varit onåbar, behövt ”lite space”, men nu finns hon här igen, säger Eva och kastar onda ögat mot Sara. Astrid är nog egentligen lycklig över att Eva kommit tillbaka men kräver att hon ber om förlåtelse. Det gör omsider Eva i en innerlig förlåtelsesång som får spontana applåder av publiken.

Sara och Eva ser varandra som fiender, två rivaler om Astrids gunst, och de uttalar elakheter som ger smärtsamma stick i det inre. Att en treenighet av vänskap sällan fungerar tillfredsställande illustreras av att scenografins stora soffliknande rundel börjar splittras i delar av ilskna åtbörder.

Medan de bråkar verkar Astrid ointresserat backa alltmer från båda vänskapsbanden. Till slut tackar hon för sig och deklarerar att hon inte behöver någon av dem längre. Det är hon och sonen som är det täta kärleksfulla band som hon värderar högst nu. Han ska få ta över huset och hon flytta ned i källaren.

Kvar i ruinerna av vänskapen står förvånade Sara och Eva som båda riskerar att bli ensamma utan någon att anförtro sig åt, söka tröst hos, ha roligt och dela minnen ihop med. De ogillar ju varandra skarpt och är så olika. Att hitta en ny vänskap i vuxen ålder är som alla vet väldigt svårt.

I andra akten när Astrid inte är kvar i handlingen och utstuderat osäkrar skeendet tappar tyvärr dramat lite i angelägenhetsgrad. Saras och Evas samtal om sin uppväxt, sin sorg och sina tillkortakommanden känns stundtals lite segt och omständligt. Men det kan såklart hänga samman med premiärnerver. Samtidigt är det i grunden härligt att få ta del av hur ny vänskap spirar mellan de tidigare bittra rivalerna.

Det är djärvt av Kulturhuset Stadsteatern att satsa på nyskriven dramatik och Arne Lygres I vårt ställe är ett mycket gott val – både poetiskt och klarsynt om vänskap. Första akten är suverän med sin maktbalans och den andra hjärtevärmande och hoppfull. Det enda som egentligen skaver i föreställningen är att skådespelarna förutom sin huvudkaraktär även ska spela rollen som en son, respektive en bror och en man. De inslagen blir röriga och brister i trovärdighet. Men som helhet är detta triangeldrama med tre starka kvinnoroller och stilsäkert och vackert regisserat av Alexander Mörk -Eidem verkligen att rekommendera.