Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Teaterkritik: Toxic på Stadsteatern – stark, obehaglig och drabbande upplevelse

by

Toxic
Inspirerad av Samuel Beckets I väntan på Godot och Harold Pinters Mathissen
Manus och regi Olle Mårtens
I rollerna Rasmus Sintorn Nystedt och Paulus Roséen.
Premiär på Fri scen på Kulturhuset stadsteatern 6 december 2025

Statsteaterns Toxic är en mörk och tät föreställning som borrar sig in i den psykologiska skuggsida som uppstår när en människa kliver in i ett liv där våldet styr moralens riktning. Genom gängmedlemmarnas perspektiv skildras inte själva handlingen – mordet som väntar i kulisserna – utan det frätande mellanrummet innan.

Scenen fylls av en nästan kvävande stillhet. Den klaustrofobiska stunden före ett planerat dåd, där två unga gängmedlemmar försöker hålla ihop sina tankar på olika sätt.

Den ene är helt avstängd. Han vill inte prata, inte lyssna, inte ens andas för djupt. Han sitter som om han försöker stänga av hela sitt inre, som om total tystnad är det enda sättet att inte rasa ihop. Hans tomma blick säger allt.

Den andre gör det motsatta: han spelar musik, blandar kort, försöker skämta bort det som ingen av dem vågar nämna rakt ut. Den rastlösa energin blir nästan smärtsam att se – ett desperat försök att hålla kvar något som liknar normalitet, trots att allt inom honom skriker motsatsen.

Det som gör Toxic så stark är hur den visar att ingen av dessa strategier egentligen fungerar. För förr eller senare kommer verkligheten ikapp, och föreställningen gör det tydligt att ens handlingar aldrig lämnar en. De fastnar i kroppen, färgar tankarna, dyker upp i drömmarna. Till slut blir de som ett filter över hela sinnevärlden – allt man ser, hör och känner blir färgat av det man gjort och det man försöker glömma.

Och mitt i denna värld av misstro och paranoia, där ingen är en riktig vän utan bara en tillfällig vapendragare, blir det tydligt att priset för våld inte bara betalas av andra – utan av ens egen själ.

Toxic lämnar publiken med en bitter eftersmak, men också en tydlig känsla av att ha bevittnat något viktigt: en påminnelse om hur snabbt mänsklighetens kanter vittrar när man låter våld och rädsla styra sitt liv. Så även om Toxic är mörk, är den också otroligt träffande. Den visar hur snabbt allt blir skevt när man normaliserar våld och hur ensam man blir när man tvingas misstänka alla omkring sig. Toxic är en stark, obehaglig och drabbande upplevelse.

Harold Pinter på Teater Tribunalen

by

Efter succén med Personkrets 3:1 är Teater Inkognito tillbaka på Teater Tribunalen med Harold Pinters Älskaren. Med utgångspunkt i frågor om könsnormer och sexualitet bjuder Teater Inkognito på en lekfull och underhållande tolkning av ett relationsdrama där det gifta paret Sarah och Richard livar upp deras vardag med varsin älskare:

När rollerna börjar glida och gränserna suddas ut uppstår en skarp och humoristisk kamp om kontroll, begär och identitet. Pinters svarta humor tar här formen av en intensiv enaktare fylld av svartsjuka, överraskningar och teatral lekfullhet.

Älskaren är ett skarpt och lekfullt relationsdrama där vardagens trygghet möter fantasins gränser. Det gifta paret Sara och Richard lever med varsin älskare vid sidan av, men deras kärleksspel är en noggrant regisserad lek som gradvis börjar ta över deras verklighet.

Harold Pinter (1930–2008) var en av Storbritanniens mest inflytelserika dramatiker och mottagare av Nobelpriset i litteratur 2005.

Speldatum: 29/12 (Premiär), 31/12, 2/1 och 3/1 på Teater Tribunalen
Medverkande: Amanda Nyberg Waller och Patrik Juhlin
Regi: Malin Nilsson

Teaterkritik: En berättelse om smärta – skulle tjänat på att skruva ned humor och volym ibland

by


Foto Leonard Stenberg

En berättelse om smärta
Manus och regi Malin Axelsson
Scenografi och kostym Zofi Lagerman
Ljus Tobias Hallgren
Kompositör Christian Gabel
Medverkande Bianca Cruzeiro, Robert Fux, Sandra Huldt och Victor Iván

Smärta kan ta över en människas liv helt, skapa kaos i vardagen och krossa relationer. Den är dessutom ett osynligt lidande vilket gör att omgivningen har svårt att förstå hur dåligt den som drabbas mår. Har smärtan ingen uppenbar orsak kan det också kännas omöjligt att få hjälp. Om det mörka hål smärtpatienter faller ned i har Malin Axelsson, som själv plågats av smärta, skrivit en absurd komedi.

Det börjar med att Dolores är på sin mammas begravning och sörjer över hennes bortgång och hur kort ett liv är. Plötsligt faller hon samman och snart börjar en smärta sprida sig i kroppen. Först är det stortån, sedan hela foten och så benet och hon börjar halta. Samtidigt pressar hon sig att fortsätta som innan smärtan slog till. Hon har ju så mycket att glädjas åt och hantera. Ett attraktivt yrke som väderpresentatör som många avundas henne, en omtänksam och huslig man och en dotter som ska skjutsas mellan olika aktiviteter.

Men gradvis tar smärtan över tillvaron bit för bit. Dolores orkar inte med jobbet eller familjen och söker sig desperat gång efter gång till vårdcentralen för hjälp. Efter att ha tagit ett flertal prover förklarar dock läkaren att hon är helt frisk. Har hon ont ändå kan hon väl ta en Alvedon, eller kanske skulle terapi vara en möjlig lösning.

Dolores slår rödglödgat ilsket ifrån sig råden. Tror han inte att hon har testat värktabletter och terapi menar han är hon är psyksjuk? Aldrig att hon skulle gå till en psykolog. Ändå hamnar hon omsider hos en sådan eftersom hennes granne känner till en mycket omtyckt sådan.

För den snygge, bildade och som det verkar mycket empatiske André faller Dolores handlöst. Äntligen någon som lyssnar på henne, förstår hennes smärta och delar hennes kärlek till böcker och resor – främst till hennes favoritstad Paris då.

När hon ger sig hän i det hon inbillar sig är kärlek mellan de två verkar smärtan underbart nog hålla sig i schack. Men så fort hon är hemma är den tillbaka och jagar henne. Dolores är beredd att satsa allt- även det arv hon fått efter sin mamma – på André.

När den lycka hon sett framför sig med André krossas och Tommy vill ta ut skilsmässa för han träffat en annan och han dessutom får vårdnaden om dottern faller Dolores ända ned till samhällets botten.

Det är härligt uppfriskande och välkommet med en pjäs direkt skriven för teatern. Malin Axelsson, som exempelvis tidigare bearbetat succén Jösses flickor – återkomsten, vet också hur man ska få en text att leva och beröra. En berättelse av smärta som spelas på Kulturhuset Stadsteatern har dessutom ett ovanligt och samtidigt allmängiltigt ämne. Föreställningen understryker att smärta, speciellt långvarig smärta, inte får finnas i vårt samhälle där alla ska vara högpresterande med kropp och psyke i perfekt trim.

Det går självfallet inte enbart att skriva ett allvarligt drama om att leva med smärta. Det vore alltför tungt. Men samtidigt är det ett aber att drastisk humor är en så stor del av föreställningen. Ibland tenderar handlingen att falla över i situationskomik och tappa fokus – skådespelare spelar på skratten så att säga- och dialogen kan bli väl skrikig. Men sådant kan förstås ha att göra med premiärnerver.

Bianca Cruzeiro har som Dolores en både häftig och ansvarsfull roll att hantera. Hon lyckas effektfullt och välbalanserat skildra denna karriärkvinna som kollapsar och den isande fruktan att smärtan som så oförklarligt slagit till aldrig ska gå över. Precis som det är för smärtpatienter i verkligheten.

De bäst fungerande och verkligt roliga scenerna är terapisessionerna mellan Dolores och psykologen André – skickligt gestaltad av Victor Iván. Det visar sig omsider att han inte är så intresserad av att hjälpa henne, utan hellre pratar om sin egen smärta och inre kris. Det säger han självsäkert att han tänker skriva en bok om trots att han inte är någon författare. ”Varför ska alla skriva böcker idag om det lidande de anser sig ha varit utsatta för? Var blev empatin med sina medmänniskor av? frågar Dolores. Det är bara att nicka medhåll. Det släpps ju en flod av sådan inåtvänd autofiktion.

Robert Fux gör med lågmäld humor och allvar Dolores make. En ovanlig roll för honom som han klarar utmärkt. Tommy försöker verkligen stötta och hjälpa henne men orkar till slut inte. Avgörande blir givetvis när hon förälskar sig handlöst i André och vill resa iväg med honom.

Sandra Huldt spelar grannen som med uppenbar förtjusning lägger sig i Dolores liv och kanske till och med njuter av hennes smärta. Samtidigt skryter Lena om att hon ägnar sig åt socialt arbete och hjälper hemlösa. Grannen är en grovhuggen och trashig karaktär som vet att ta för sig. Hennes vilda utspel vinner publikens gunst. Omsider tar Lena också med överlägsenhet över det Dolores förlorat.

Öppningsscenens ekande tomhet med en vit orgel prydd med rosor i fokus är en stämningsfull bild av begravningen. Omsider fylls scenen med alltmer dekor, en tydlig beskrivning av Dolores och familjens tilltagande kaos. Att en stilig ljuskrona hängs upp känns lite udda. Men förklaring kommer …

Slutet av föreställningen är starkt, speciellt scenen då Dolores är beredd att ta sitt liv känns riktigt otäck. Totalt sett är En berättelse om smärta en angelägen och underhållande föreställning om den folksjukdom som smärta är, men den skulle ha tjänat på att humorn och volymen skruvats ned.

Urpremiär: BEYOND Fröken Julie – en absurd, terapeutisk epilog till Strindbergs klassiker

by

I januari 2026 får Strindbergs Fröken Julie en ny och oväntad fortsättning av den unga, etablerade frigruppen Teater Lycke. BEYOND Fröken Julie tar vid där originalet lämnar sin huvudperson att avsluta sitt liv – men här stannar rakkniven i badrumsskåpet. I stället öppnas dörren till ett parterapeutiskt rum, lett av två illlegitimerade terapeuter, där Julie och Jean försöker orientera sig i efterdyningarna av midsommarnattens intensitet.

Ett pressmeddelande berättar:
Föreställningen placerar Strindbergs maktspel i ett samtida, experimentellt format där olika sceniska uttryck möts: musik, koreograferade rörelser, journalanteckningar, fultolkande dialoger, fäktning, virkade könsorgan och fragment ur originaltexten. Resultatet är ett kammarspel som pendlar mellan passionerad potential och oundviklig undergång.

Som en ung fri teatergrupp arbetar Teater Lycke nu med att utmana klassikern genom samtidens glasögon. BEYOND Fröken Julie är skapad i skärningspunkten mellan tradition och experiment – med ambitionen att skapa en scenisk upplevelse där publiken som både gillar eller ogillar Strindberg lägger sina olikheter åt sidan och fokuserar på relationen.

Om debatten kring Julia Dufvenius och Christopher Wollters Välkommen till vårt äktenskap eller TV4s Love Island aktualiserar frågor om sexualmoral och maktdynamik, placerar BEYOND Fröken Julie dessa teman i ett sceniskt sammanhang där Strindbergs relationsterrarium får möta vår tids samtal.

Urpremiär: 27 januari 2026
Plats: Lamberts hörna, Dieselverkstaden, Sickla
Spelperiod: 27–31 januari
Speltid: ca 1 h utan paus

Sinnligt impulsivt med skickligt koordinerade kroppar i fokus – Phanta Lemon hos House of Possibilitas

by

pressfoton Lina Ikse

Idé/ koreografi: Gilda Stillbäck

Dramaturg: Lisa Lindén

Musik: Anders Rimpi

Ljus: Fredrik Glahns

På scen: Elias Kraft och Hanna Becker

Urpremiär 20/11 2025 Regionteater Väst Uddevalla / Göteborgspremiär 29/11 House of Possibilitas i Hisings Backa

Gilda Stillbäck blev ett namn för mig att lägga på minnet genom den humoristiskt genomträngande blick som hon skördade framgång med i Ingeborgs manifest med Riksteatern. Hon är internationellt verksam som skådespelare, dansare och koreograf, medverkat i flera tv-serier och har lång erfarenhet av film-mediet och scenkonst. I samarbete med Petra Revenue narrades hon mycket underhållande och smart med manlig genikult i allmänhet och giganten Ingmar Bergmans demoner i synnerhet på Teater Trixter 2020.

Skillnaden denna gång är att Stillbäck gjort ett pedagogiskt verk renons på ironi riktat till ungdomar. Förstår tankegången då jag fått lära mig att ironi förvirrar i uppväxten, drift med unga och deras villkor är inte att rekommendera. Handlingen bygger på ett researchprojekt kallat ”Det ordlösa samtalet” där kreatören till Phanta Lemon genomfört och samlat in material från enkäter och inte minst övningar på dansgolvet. Det är intensivt och utspelas mestadels i högljutt dunkande rave-miljö och kretsar kring attraktion och dess motsats. Koreograferade intrigen utgår från att kille och tjej höga på endorfiner får ögonkontakt, svettigt lyckliga i dansens extatiska virvlar. Ömsesidigt intresse uppstår liksom ofrånkomliga missförstånd. Misshälligheter blir hinder på vägen som behöver övervinns innan en relation kan etableras. Den av henne uppmuntrade fysiska scenen som går överstyr blir ett dramatiskt krön, en minnesvärd scen med flera bottnar som ger upphov till vidare samtal.

Föreställningens längd uppgår till fyrtiofem minuter plus att cirka en kvart avsatts för uppföljande samtal. Mig veterligen avlägger jag premiärbesök i vad som är gamla Folkets Hus i Backa. Och från närmaste busshållplats tappade jag riktning och kom vilse. Fick fråga mig fram och när jag får vägvisning skojas det om Nationalteatern. Hann i alla fall precis på utsatt tid. Kunde i trånga foajén pusta ut eftersom Göteborgspremiären försenades med drygt tio minuter. Verket med intim klangbotten beskådas logiskt nog utan avstånd att tala om. Blir således en upplevelse med närhet. Utövare och mottagare befinner sig extremt nära varandra, bara en rektangulär linoleummatta skiljer oss åt. Dessutom sätter sig vid något tillfälle de agerande dansarna på tomma stolar i främsta raden och håller monologer vid sidan om, bakom respektive framför publiken. En annan iakttagelse som gjordes var att somliga underligt nog tagit med små barn. Målgruppen bör rimligen vara tonåringar i en föreställning främst ämnad för individer i puberteten och uppåt.

Uppskattade sammantaget Phanta Lemon vars bländande utformning och stoff gav mycket att ta med sig. Blev uppfylld av upplevelsen och då ska de höga förväntningarna vägas in. Dansarna utför fantastiska prestationer. Som om det inte vore nog hur kropparna genom avancerad teknik uttrycker sig till nygjord trance och techno, har de på sin lott att framställa nyanserat minspel och hålla reda på ett batteri av ryckiga repliker. Det blir mycket ordpingis på temat ”om jag säger…” och den nyfikna tjejen intervjuar sin tilltänkta partner som förstås kontrar, lika vetgirig han. Att leverera raggningsrepliker i öronbedövande miljö skojas det om. Sytt uppfattas som spytt etc. Apropå att väcka lust hos någon man intresserar sig för vid första anblicken har jag läst raggningsbibeln Spelet utan att ha försökt tillämpa råden.

Ett intelligent grepp av Stillbäck går ut på att låta publiken få höra sina rollfigurer tänka högt, psykologisera vad de varit med om och bestämma sig för strategier för att hålla sig kvar i pyrande-förälskelse-tillstånd. Att sätta gränser genom att hålla på sin integritet blir superviktigt, liksom förmågan att lösa situationer när fnurror på tråden uppkommit. Paradexemplet i Phanta Lemon är omnämnd incident då kvinnlig list krockar med manlig styrka. Koreografin utvecklas taktilt till att spegla faser av begär och ömhet.

Antar att dansarna jobbat som instruktörer och solister efter mångårig praktisk utbildning. Kraft examinerades från dansutbildningen SEAD i Salzburg 2022 och var med om att grunda gruppen Useless Machines samma år och jobbat parallellt med Norrdans och ilDance, medan Becker som inte ser äldre ut än gymnasielever inte är lika lätt att hitta uppgifter om. Hon har haft uppdrag för danskompaniet KORDA – Art in motion.

Min extremt oskarpa bild från applådtacket

Verket tar specifikt upp hur vi beter mot varandra när en relation inleds och utvecklas. Det resoneras runt tillit och förtroende, humor och fantasi, längtan och självförverkligande. Vilka processer i han och hon utlöser den känslomässiga berg och dalbana vi bevittnar? Gilda Stillbäcks lyckas allra bäst i sitt sätt att exponera trevande sensualism, extasens utlopp i kreativa rörelser till exakt konstruerade rytmer med givet bpm. Från att ha dansat för sig själva i rök och stroboskop-ljus ser de varandra, dansar berusade av musiken tillsammans. Vi stiftar bekantskap med rutinerade rejvare där åtminstone han varit på Love Parade i Berlin. Kan foga in att jag aldrig ägnat mig åt någon rejv-kultur, frekventerade däremot houseklubben Baby på söndagar på Trädgårn för att jag drogs till den elektriska stämningen. Ljussättningen med rök och skuggor ska harangeras. I takt med att paret lär känna varann sker flera klädbyten och gympadojorna tas av.

Men då det är frågan om ett framdansat drama flödar inte romantiken á la Dirty Dancing, istället bevittnas fumliga manövrar, missförstånd som måste övervinnas och till slut möjlig ljuv förening. Vad man kan invända emot är det alltför präktiga budskapet. Porr är destruktivt, likaså alkohol och självklart droger. Även om Polisens tillslag mot populära rave i backspegeln var överdriven utgick de från insamlad fakta. Titeln vävs in i snabba replikskiften på ett sätt som ter sig didaktiskt, vilket riskerar konstnärlig begränsning. Denna reflektion poppade upp i mig efter att ha läst om verkets intentioner, teamets avsiktsförklaring. Inte utan att estetiken kan anses tämligen idealistisk.

Vill ånyo poängtera det unga parets strålande bedrifter, liksom den kreativa koreografin. Och om man väljer att överse med det tillyxat uppbyggliga narrativet, finns som framgått mycket att plussa för. Phanta Lemon är värd att ses!