När Lars Norén i slutet av sitt liv fäster blicken vid ett amerikanskt dödsstraffsmål är det som om han fullbordar en cirkel. Få svenska dramatiker har med sådan envishet uppehållit sig vid samhällets utkanter – i fängelser, i psykiatrins korridorer, i familjens sönderfall. I dagboken från den 12 november 2020 skriver han: ”Jag tänker alltmer på en berättelse, så ohygglig att jag inte vet om den går att skriva.” Det är berättelsen om Lisa Montgomery, dömd till döden för mordet på en gravid kvinna och för att ha stulit hennes foster.
Att denna text nu når scenen i form av En liten roman, i dramatisering av Nina Jeppsson och regi av Rebecka Hemse, är både följdriktigt och djupt oroande. Föreställningen, som har urpremiär på Kulturhuset Stadsteaterns Lilla scen, är lika mycket ett moraliskt experiment som ett teaterstycke.
Hemse har formulerat projektets kärna: att orka befinna sig i samma rum som en människa som begått ett fruktansvärt brott. Det är en formulering som klingar Norénsk i sin kompromisslösa empati. Här finns ingen ursäktande sentimentalitet, men heller inget demoniserande. I stället en undersökning: Vad händer med oss när vi fråntas vårt människovärde? Vad är det för system som först lämnar de svagaste åt sitt öde och sedan, när konsekvenserna blivit outhärdliga, kräver deras liv?
Föreställningen väjer inte för bakgrunden. Montgomerys barndom var präglad av systematiska övergrepp; som nioåring såldes hon till män. Senare i livet fråntogs hon sina fyra barn och steriliserades mot sin vilja. Hur mycket klarar en människa av? Fråntagen sin barndom, sin kroppsliga integritet, sitt moderskap – vad återstår då av den identitet samhället samtidigt kräver ansvar av? Noréns text rör sig i detta outhärdliga spänningsfält mellan skuld och sammanbrott, mellan individens handling och strukturernas våld.
Sceniskt är uttrycket avskalat. Ljusdesignen av Stefan Konradsson ramar in rummet i ett kallt, nästan kliniskt sken, medan videoprojektionerna av Johannes Ferm Winkler fungerar som sprickor i verkligheten – minnesfragment, inre landskap.
I centrum står Annika Hallin, ensam med textens tyngd. Hennes gestaltning är återhållen, nästan sträng. Hon söker inte publikens medlidande, men tvingar oss att stanna kvar i obehaget. I de mest lågmälda partierna – där språket nästan upplöses i andhämtning – uppstår något som liknar nåd. Inte för handlingen, utan för människan.
Noréns språk är, som alltid, både brutalt och precist. Det borrar sig in i det ohyggliga utan att exploatera det. Det är inte en sensationslysten blick, utan en obönhörlig vilja att förstå. Genom språket skapas ett rum där vi kan närma oss det vi annars vänder bort blicken ifrån.
En liten roman är ingen enkel kväll på teatern. Den kräver närvaro, tålamod och en beredskap att ifrågasätta den egna moraliska bekvämligheten. Men i en tid då samtalet ofta stannar vid fördömanden eller slagord framstår Noréns sena verk som en påminnelse om konstens mest grundläggande uppgift: att hålla det mänskliga öppet, även där vi helst skulle vilja stänga dörren.
Det är obekvämt. Det är nödvändigt.
En liten roman, urpremiär 14 februari 2026 på Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm
Av: Lars Norén
Dramatisering: Nina Jeppsson
Regi: Rebecka Hemse
Ljus: Stefan Konradsson
Mask: Rebecca Afzelius
Video: Johannes Ferm Winkler
Medverkande: Annika Hallin
