Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Om Tyskland segrat – bokrecension

by

I ett av populärkulturens mest använda scenarier om andra världskriget brukar Tyskland, med Adolf Hitler i makten, besegra både de allierade och behålla makten fram till sin död. Otaliga variationer har gjorts både i litteraturen och på film.

I boken har flera kunniga historiker, och vår egen Dick Harrison, använt sig av sitt eget kunnande, att göra djupdykningar i frågan om vad som hänt om Tyskland segrat under andra världskriget. Man kan lugnt konstatera att både Europa och världen hade helt klart sett annorlunda ut.

De exempel som radas upp är många och i tidsordning. Vad hade hänt om en statskupp i Tyskland 1938 avsatt Adolf Hitler? Om atombomben aldrig hade används mot Japan? Om Sovjet allierat sig redan 1939 med västalliansen, hade det hindrat anfallet mot Polen?

Ett av de intressanta scenarier som tas upp tiden innan utbrottet, i det här fallet 1938, är en händelse då den brittiska militärattachén Sir Noel Mason- MacFarlane
frågade den dåvarande regeringen om lov att skjuta Hitler (en bilkortege med diktatorn skulle passera ca 100 meter från hans badrumsfönster). Man behöver inte vara uttalad historiematerialist för att tycka frågan är intressant. Vad hade hänt om han fått ordern att skjuta Adolf Hitler, hade kriget kunnat undvikas? Intressant nog framkom det senare att Mason- MacFarlane fick avslag för sina planer på grund av vad man formulerade som ”dålig sportsmannaanda”, mer
brittiskt än så här kan det inte bli. Lyckligtvis var det en inställning man inte behöll under kriget.

Frågorna är många och många gånger mycket intressant ställda, de flesta utgår från hur angriparen Tyskland kunde agera. Tvåfrontskriget som Hitler i realiteten var
inblandad i efter sommaren 1944, skulle oundvikligen ha besegrat tysklands arméer mycket snabbt. Men, de misstag som de allierade gjorde utnyttjades skickligt av Tyskland.

Spontant hade jag väntad mig mer av medeltidshistorikern Dick Harrison. Flera viktiga frågor ilas igenom när han brer ut förloppet om Sveriges deltagande i kriget, frågor som kan vara relevanta om ett land där den tyska kulturen var mycket framträdande i den offentliga bilden, något som försvann efter maj 1945.

Hur skulle ett, av de allierade ockuperat, Sverige sett ut när Tyskland förlorat kriget? Det är en fråga som turligt nog inte behövdes reflekteras över på riktigt men hade varit intressant att tänka över lite mer. Överlag är det en mycket intressant bok som jag rekommenderar den intresserade.

”Om Tyskland segrat” -53 alternativa scenarier
Dennis E. Showalter och Harold C. Deutsch (red.), Fischer & Co
ISBN: 978-91-85183-99-9

Av
Alexander Sanchez

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I takt och otakt – Nya historier om Norge och Sverige

by

En bild då Olof Palme och Gro Harlem Brundtland som dansar schottis någon gång i slutet av 1970-talet eller i början av 1980-talet är en bra bild på omslagen på det svensk-norska samarbetet med boken ”I takt och otakt – Nya historier om Norge och Sverige”.

Boken lanserades i Sverige med en stor mottagning på norska ambassaden i Stockholm. Det är en tjock bok, inbunden och med mer än trettio kända svenska och norska författare, journalister, politiker och kulturpersonligheter som har bidragit och skrivit om förhållandet mellan grannländerna. Varför kan dessa två länder samarbeta så bra men ändå misslyckas i de riktigt stora projekten? Förhållandet mellan de två länderna är fullt av paradoxer, Sverige är med i EU medan Norge är med i Nato och nobbar EU-

Skribenter i boken är bland annat Tomas von Brömssen, Henning Manikell, Jan Erik Vold, Per Egil Hegge, Nina Witoszek och Sune Nordgren. Redaktörer för boken är Arne Ruth, som bland annat varit kulturchef på DN, och Björn Lindahl.

Bilden på omslaget, med två socialdemokratiska statsministrar som dansar schottis är en bra bild för de två ländernas förhållanden. Det är osäkert om de två statsministrarna dansar i takt eller inte. Strax efter att bilden togs förlorade Gro valet i Norge och de två länderna har inte haft socialdemokratiska regeringar samtidigt mer än nio år sammanlagt sedan dess.

Den svenska boklanseringen var en högtidlig tillställning med flera av författarna på plats liksom de två redaktörerna. Där var flera tidigare svenska ambassadörer i Oslo. Lennart Bodström var där, till exempel. Boken har för övrigt redan lanserats i Norge och just det, att Sverige ofta kommer lite efter Norge, är rätt signifikativt för hur situationen blivit idag. Oljan har gjort Norge rikt – och eftersom de satsat klokt i till exempel kulturlyftet har det gett resultatet att norsk musik och norsk film når ut allt mer. Många svenskar jobbar i Norge idag.
– Det är nästan så jag blir överraskad om jag sitter på en restaurang i Oslo och den som serverar är norrman, sade någon av bokens skribenter under minglet på den norska ambassaden.

Simen Saetre är en norsk journalist på Morgonbladet som gjort en bok där han granskat olika oljeländer, boken Petromania (recenserades i Göteborgsposten). Simen Saetre har skrivit ett kapitel i boken och han menade att i Norge pratar man inte så gärna om oljerikedomarna, medan intresset för det är mycket större i Sverige.

Under arbetet med boken Petromania reste han runt i en mängd små oljeländer, för att se vad Norge kunde lära av dem.
– Jag kom tillbaka med en ny förståelse för Norge efter det, berättade han.
Oljan har gjort att en ny dynamik uppstått mellan de två grannländerna.
– Många svenskar åker till Norge och jobbar och många norrmän köper fastigheter i Sverige.

Jag har bara hunnit bläddra i boken, men det ska bli väldigt kul att läsa den och säkert kommer jag att lära mig en hel del nytt och få nya infallsvinklar. Boden tar både upp Norge- och Sverigehistorierna, deras historia och Mosebacke Monarki, de stora teatermännen Ibsen, Strindberg, Fosse och Norén, politik och likheter och skillnader kring ritualerna vid födelse och död.
En del texter på svenska och en del på norska. Jo, jag tycker det är dags att vi börjar se oss mer som dialekter. Vi är så små länder, vi måste ha mer utbyte med varandra. I Norge ser många på svenska tv-kanaler. Det börjar bli dags att vi har tillgång till norsk tv, tycker jag.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Den nya överklassen – en bok om Sveriges ekonomiska elit av Bengt Ericson

by

En guidad tur genom landet där pengar betyder allt. Hur bor, semestrar och roar sig de allra rikaste i Sverige? Kungligt (i ordets alla bemärkelser) om man får tro författaren. Bengt Ericson beskriver hur de rika, “rikingarna”, “finfolket”, “rikingprofilerna”, “eliten”, håller varandra om ryggen och gynnar sig själva. Allt på bekostnad av nationens sammanhållning. I kapitel benämnda ”Porträtt av en riking” ger Ericson närmare betraktelse över personer som Bertil Hult, Melker Schörling, Stefan Persson, Gerard de Geer och Ingvar Kamprads liv. I Rikemansland är hemmen överdådiga, båtarna gigantiska, privatskolorna finare än finast. Livet är fyllt av vackra kvinnor, god mat, dyr wiskey och slutna sällskap. Det låter underbart, jag vill också åka dit. Och när jag åker, tänker jag ta med mig Ericssons guidebok. Som en Loneley Planet över Rikemansland.

Förtjänar någon att vara omåttligt rik? Nej, menar författaren. Inte om du frågar Sverige och Svenskarna. OM – det inte är rikedom införskaffad med fotbollsskor (läs: Zlatan) eller via försäljning av platta paket (läs: Kamprad) – då tycker nämligen Svenne Banan att det är helt ok. Men våga inte bli rik på din fallskärm. We don´t like.

Bitvis är det mycket humor, skrivet med glimten i ögat och nära till skratt. Roligast är det när författaren konstaterar att god smak och mycket pengar (eller ett skarpt intellekt för den delen), inte alltid hänger ihop. Som i kapitlet om hur rikingarna semestrar i Torekov. Här beskriver författaren de rikas rituella sommarlunk (och man kan inte hjälpa att man undrar- har han wallraffat?):

”Man deltar i den morgontidiga processionen ner till bryggan i Torekov enbart iförd badrock, ju äldre och ju mer sliten desto bättre. Sedan doppar man sig värdigt i tur och ordning. På hemvägen köper man frukostfrallor i parkkiosken. Dessa går under namnet ”bullar” på skånska. Man strosar runt i samhället, tittar på varandra samt förfasar sig över Bertil Hults hus. Det är Torekovs största och ett övertygande bevis på att mycket pengar inte är det samma som god smak. Det rör sig om en Hollywoodinspirerad bungalow med stålsjalusier, som närmast för tankarna till en nattstängd korvgrill.[…] Man spelar golf förstås. I omgivningarna finns sex olika banor, bland annat en vid stora landsvägen mellan Båstad och Torekov. På den motsatta sidan av vägen ligger Skånes största campingplats, varför det erbjuds tillfälle att studera hur den andra halvan har det. I klubbhusets entré fastslås att inga träningsoveraller är välkomna. Det finns också bilder som illustrerar vilka typer av shorts som anses lämpliga och vilka som inte är det. Intressant nog är det de shortsmodeller förbjudna som säljer bäst i campingens butik.[…] Man förfasar sig över Bertil Hults hus igen.”

Men skrattet fastnar liksom i halsen. För vem vill inte tillbringa sommaren i Torekov? Räck upp en hand. Eller för all del- kasta första stenen.

Trots att boken bitvis känns som en bilaga i en kvällstidning, får jag inte det jag vill ha – mer skvaller. Ericson avslutar alltför många anekdoter med ”och det vet vi ju hur det gick” eller ”sedan gick det snett på andra håll”, utan att riktigt knyta ihop. Ericsons har också en irriterande ovana att via fotnoter agera berättarröst åt sina egna ord. Att fara fram och tillbaka bland asterisker, framförallt i de första kapitlen gör läsningen rörig.

Den nya överklassen lämnar en besk smak efter sig. Besk eftersom klasskillnaden mellan dem och oss, är så total. Besk eftersom snuskigt rika (män) och deras ryggdunkande känns så oaptitlig. Men också bitter, eftersom Ericsons ton är så missunnsam.

I min värld, är avundsjuka tristare än frosseri. Därför är det, mot slutet av boken, nästan att jag tycker sämre om Ericson och hans trista ton, än om Arne Mårtensson och hans nitton meter långa segelkryssare och 225 miljoner på banken. Och det är synd. För man vill verkligen inte gilla finfolket & co.

Den nya överklassen är utgiven av Förlag: Fischer & Co

Den nya överklassen – en bok om Sveriges ekonomiska elit av Bengt Ericson ( ISBN: 9789186597016)

Relaterat: Göteborgsposten och Corren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Recension av Bingo Rimér med Hugo Rehnbergs En flickfotografs bekännelser

by

Från illitterat ungdomsligist via uselt betald assistentlön, betalda lyxsemestrar i Las Vegas till framgångsrik tvåbarnsfar och entreprenör. Det är imponerande, hatten av. En riktig ”The American Dream” saga. Förutom faktumet att det rör sig om en svensk. Frågan är om det gör det hela ännu mera imponerande eller lätt tragiskt. Hur som helst så är white trash alltid i grunden white trash.

Samtidigt är boken en kaskad av omogenhet. Omdömeslöshet, sex, droger och festande går ut över arbete, relationer och emellanåt, även framgången. Varenda svenne med drängmentalitet skulle känna igen sig, även om festandet i den här storyn ligger på en överklassnivå istället för stamhaksnivå.

Likt en lättläst kapitelbok betar Bingo av sitt liv genom att göra ett kapitel av olika eror av sitt liv. Illustrerat av svartvita foton insprängt i texten och två samlingar med glossiga färgfoton känns det mer som om man läser en barnbok än en egentlig biografi – skriven av en lagom dålig porrnovellsförfattare. Visst finns det med vissa sexscener och en hel del andra ganska så utsvävande händelser men för att vara flickfotograf och dessutom kalla sig för en Hugh Hefner-wannabe så känns beskrivningarna synnerligen blasé. Kanske är det för att Bingo själv både har en stark integritet vad det gäller känslolivet men nog också egentligen är ganska trött på den ständiga upprepningen av wow-upplevelser som avsugningar, serieslickningar och annat som han sett och upplevt har inneburit för bonddrängen. Att det dessutom är mest mingelfoton och privata bilder istället för särskilt många av hans ”triumfer” är ju också en sak för tyckande. Skall det nu röra sig om flickfotografen så känns det väl mer relevant med just sådana bilder. Bingo är dessutom skicklig på det han gör.

Hef har varit föredömet med sina Playboy bunnies och identiska kloner. Det märks. Så gott som varenda tjej (jag kan tyvärr knappast kalla dem för kvinnor) som omnämns ser ut som Barbiekloner. Platinablonderade, inopererad silikon, rådjursögon, restylane-läppar och en i övrigt rak kroppsform. Största skillnaden är väl att Bingo nog föredrar den hårlösa looken snarare än Hefs naturligt håriga skrev. På ett sätt är det ganska tragiskt att det finns så många tonårsflickor som söker den här formen av uppmärksamhet, påminnande ganska mycket om östblocksannonserna efter räddande män, å andra sidan så är det väl kanske inte så svårt att förstå när drängmentaliteten styr Sverige. Att idag få cred för att både vara intressant utseendemässigt och intellektuellt verkar vara svårt. Antingen blir man en glamour girl eller så skall man sälla in sig i ledet av tråkkläder och genusuppfattningar. Jag vill inte vara alltför fördomsfull (jag känner flera från ”båda” lägren) men visst sjutton känns glamouren betydligt mera lockande?

Samtidigt så får man stifta en bekantskap med den sidan som Bingo nog själv helst inte visar för så många. Sidan av honom som är oerhört familjär, djupt emotionell och en ansvarstagande far. Man kan läsa mellan raderna att systrarna och hans barn är det viktigaste och oavsett hur frånvarande han är från sitt eget hem så är det ändock väsentligt för honom, precis som partnern han gärna ser dela det med honom. Arbetsmyran och festprissen har en rejäl motpol i den här sidan, som nog inte alltid är så lätt att balansera.

Helt klart har han hunnit med mycket i sitt ännu ganska så unga liv, 35 är inte gammalt. Det är dock en sent mogen man som man får bestifta bekantskap med. Det är inte förrän efter 32 som han faktiskt börjar bli ”vuxen” på riktigt. Inte heller boken utvecklas mot mera underhållande och intressant förrän de sista kapitlena. För att säga som hans far; ”Du kommer att sluta på Komvux bland taxichaufförer och prostituerade” – nja, kontor, Hells Angels och glamour girls blev det istället.

Av Jessika Ahlström

En flickfotografs bekännelser
Författare: Bingo Rimér med Hugo Rehnberg
ISBN:978-91-7461-007-9

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Som många tippade: Sigrid Combüchen nominerad till Augustpriset

by


Det är nästan lika högtidligt som när Nobelpriset i litteratur tillkännages när nomineringarna till Augustpriset ska komma.
Tyvärr hade jag inte tillgång till dator och medier vid klockslaget för nyheten.
Men så här på kvällskvisten har jag tid att kolla upp nomineringarna lite mer noga. Jag ser att Sigrid Combüchen blev nominerad, vilket många hade hoppats på.

Dagens Nyheter:

Sigrid Combüchen, Sara Stridsberg och Magnus Florin. Att dessa tre författare har chans att vinna pris i den skönlitterära klassen stod klart när nomineringarna till årets Augustpris tillkännagavs i Stockholm på måndagen.

För min del tycker jag det skulle vara kul om Magnus Linton vann priset i klassen årets faktabok för ”Cocaina – en bok om dom som gör det”.

Här är alla nominerade:

Årets svenska skönlitterära bok:
• ”Spill”, Sigrid Combüchen
• ”Ränderna”, Magnus Florin
• ”Livdikt”, Johan Jönson
• ”Darling River”, Sara Stridsberg
• ”Kioskvridning 140 grader”, Peter Törnqvist
• ”Ingersonetterna”, Magnus William-Olsson

Årets svenska fackbok:
• ”Vargen, den jagade jägaren”, Henrik Ekman
• ”Den röda grevinnan”, Yvonne Hirdman,
• ”Mask – litteraturen som gömställe”, Kristoffer Leandoer
• ”Cocaina – en bok om dom som gör det”, Magnus Linton
• ”Maria Eleonora, drottningen som sa nej”, Moa Matthis
• ”Resa i sharialand”, ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien”, Tina Thunander

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
• ”Syltmackor och oturslivet”, Anna Ehring
• ”Jag finns”, Maja-Maria Henriksson
• ”Här ligger jag och blöder”, Jenny Jägerfeld
• ”Jag tycker inte om vatten”, Eva Lindström
• ”Det händer nu”, Sofia Nordin
• ”Tänk om”, Lena Sjöberg

Från Augustprisets hemsida:

Det prestigefyllda Augustpriset delas i år ut för tjugoandra gången. Priser är en bronsstatyett av Mikael Fare samt 100 000 kronor vardera i följande tre kategorier: Årets svenska skönlitterära bok, Årets svenska fackbok samt Årets svenska barn- och ungdomsbok. Bland de 18 nominerade böckerna kommer tre elektorsförsamlingar med sammanlagt 63 personer att rösta fram en vinnare i vardera kategorin. Prisutdelningen sker vid Augustgalan måndagen den 22 november i Stockholms Konserthus, med start kl. 17.30.

Relaterat:
Helsingborgs Dagblad, Svenska Dagbladet, Expressen 1, Expressen 2

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,