Recension av Bingo Rimér med Hugo Rehnbergs En flickfotografs bekännelser

Från illitterat ungdomsligist via uselt betald assistentlön, betalda lyxsemestrar i Las Vegas till framgångsrik tvåbarnsfar och entreprenör. Det är imponerande, hatten av. En riktig ”The American Dream” saga. Förutom faktumet att det rör sig om en svensk. Frågan är om det gör det hela ännu mera imponerande eller lätt tragiskt. Hur som helst så är white trash alltid i grunden white trash.

Samtidigt är boken en kaskad av omogenhet. Omdömeslöshet, sex, droger och festande går ut över arbete, relationer och emellanåt, även framgången. Varenda svenne med drängmentalitet skulle känna igen sig, även om festandet i den här storyn ligger på en överklassnivå istället för stamhaksnivå.

Likt en lättläst kapitelbok betar Bingo av sitt liv genom att göra ett kapitel av olika eror av sitt liv. Illustrerat av svartvita foton insprängt i texten och två samlingar med glossiga färgfoton känns det mer som om man läser en barnbok än en egentlig biografi – skriven av en lagom dålig porrnovellsförfattare. Visst finns det med vissa sexscener och en hel del andra ganska så utsvävande händelser men för att vara flickfotograf och dessutom kalla sig för en Hugh Hefner-wannabe så känns beskrivningarna synnerligen blasé. Kanske är det för att Bingo själv både har en stark integritet vad det gäller känslolivet men nog också egentligen är ganska trött på den ständiga upprepningen av wow-upplevelser som avsugningar, serieslickningar och annat som han sett och upplevt har inneburit för bonddrängen. Att det dessutom är mest mingelfoton och privata bilder istället för särskilt många av hans ”triumfer” är ju också en sak för tyckande. Skall det nu röra sig om flickfotografen så känns det väl mer relevant med just sådana bilder. Bingo är dessutom skicklig på det han gör.

Hef har varit föredömet med sina Playboy bunnies och identiska kloner. Det märks. Så gott som varenda tjej (jag kan tyvärr knappast kalla dem för kvinnor) som omnämns ser ut som Barbiekloner. Platinablonderade, inopererad silikon, rådjursögon, restylane-läppar och en i övrigt rak kroppsform. Största skillnaden är väl att Bingo nog föredrar den hårlösa looken snarare än Hefs naturligt håriga skrev. På ett sätt är det ganska tragiskt att det finns så många tonårsflickor som söker den här formen av uppmärksamhet, påminnande ganska mycket om östblocksannonserna efter räddande män, å andra sidan så är det väl kanske inte så svårt att förstå när drängmentaliteten styr Sverige. Att idag få cred för att både vara intressant utseendemässigt och intellektuellt verkar vara svårt. Antingen blir man en glamour girl eller så skall man sälla in sig i ledet av tråkkläder och genusuppfattningar. Jag vill inte vara alltför fördomsfull (jag känner flera från ”båda” lägren) men visst sjutton känns glamouren betydligt mera lockande?

Samtidigt så får man stifta en bekantskap med den sidan som Bingo nog själv helst inte visar för så många. Sidan av honom som är oerhört familjär, djupt emotionell och en ansvarstagande far. Man kan läsa mellan raderna att systrarna och hans barn är det viktigaste och oavsett hur frånvarande han är från sitt eget hem så är det ändock väsentligt för honom, precis som partnern han gärna ser dela det med honom. Arbetsmyran och festprissen har en rejäl motpol i den här sidan, som nog inte alltid är så lätt att balansera.

Helt klart har han hunnit med mycket i sitt ännu ganska så unga liv, 35 är inte gammalt. Det är dock en sent mogen man som man får bestifta bekantskap med. Det är inte förrän efter 32 som han faktiskt börjar bli ”vuxen” på riktigt. Inte heller boken utvecklas mot mera underhållande och intressant förrän de sista kapitlena. För att säga som hans far; ”Du kommer att sluta på Komvux bland taxichaufförer och prostituerade” – nja, kontor, Hells Angels och glamour girls blev det istället.

Av Jessika Ahlström