Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Världens lyckligaste folk – Lena Sundström

by

Journalisten och debattören (och deltagaren i På Spåret) Lena Sundström är den som har skrivit den här boken om Danmark i allmänhet och Dansk Folkeparti i synnerhet. Hon följer utvecklingen i Danmark från sin lägenhet i Norrebro, en stadsdel i Köpenhamn, erfar att du måste vara dansk medborgare för att få bli medlem i Dansk folkeparti, intervjuar skådespelare, chefredaktörer för Berlingske Tidende och Politiken, skärskådar utvecklingen kring Muhammed-karikatyrerna, debatten
kring detta och den efterföljande utvecklingen.

Sedan 2001 är Dansk Folkeparti tillhörande danska riksdagen och i samarbetar med partiet Venstre, dansk motsvarighet till svenska Folkpartiet. Partiledaren Pia Kjaersgaard tillhörde en gång Fremskrittspartiet som leddes av Mogens Glistrup. Lena Sundström besöker två dansk folkepartister, som bjuder på god mat och dryck och inte kan se något fel på sitt parti (de flesta partimedlemmar brukar inse att alla partier har sina fördelar och nackdelar – inte dessa). Väldigt ofta brukar svenska
SverigeDemokrater hålla Dansk folkeparti för ett föredöme.

Lena Sundström konstaterar att en flyktingbostad (villa) i Gentofte kommun (rik kommun), som Dansk Folkeparti ondgör sig över, är drabbat av mögel och krossade fönsterrutor. Likafullt bor flyktingar där.

Det här är en bok för den politiskt intresserade och möjligen ett tidsdokument för ett av våra närmaste grannländer med en möjlig utveckling om (när) Sverige får ett främlingsfientligt parti i sin riksdag.

Relaterat:
Recension i SVD, Expressen, Bokhora och Dagens Bok.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recension av Axel von Fersen och drottning Marie-Antoinette – ”Jag kan bara säga att jag älskar er” av Margareta Beckman

by

Det är några synnerligen levande porträtt som Margareta Beckman nedtecknat i denna bok. Utifrån de många källor som hon har haft till förfogande redogör hon, i den utsträckning man kan med hjälp av enbart skriftliga dokument, hur vardagen tedde sig för inte enbart huvudpersonerna Axel von Fersen och drottning Marie-Antoinette men även de närmaste runt omkring dem.

Hon väljer genomgående att avstå från spekulationer, hon tar upp de mest omtalade och med hjälp av de källor som finns försöker hon att nysta fram sanningen så nära man kan komma efter de drygt 200 år som förflutit.

Beckman har även tilldelat olika kapitel åt olika bifigurer i relationen; Royal Suédois (det regemente som Axel slutligen efter år av åtrå förde befäl över), Madame Royal (Marie-Antoiettes äldsta dotter Marie Thérèse Charlotte) och Le Dauphin (den omtalade kronprinsen som försvann från Tempeltornet där kungafamiljen bodde sista tiden av Revolutionen innan Robespierres fall).

Deras historier involverar och i allra högsta grad påverkar Axel och Marie-Antoinette, precis som den rika korrespondens som fördes. Axels älskade pappa Fredrik Axel von Fersen, hans syster Sophie Piper, Gustav III, Marie-Antoinettes mor kejsarinnan Maria Theresia, hennes bror Joseph II och brorson Frans II samt till åtskilliga andra (personregistret i slutet är omfattande), ger läsaren en inblick i parets personliga tankar och upplevelser. Skildringar från närståendes memoarer och ögonvittnen ger ytterligare liv åt händelseförloppen som skildras i dessa två levnadsöden.

Relationen mellan de båda? Onekligen går det inte att tvivla på den starka passionen och den innerliga kärleken som uppstod mellan Axel och Marie-Antoinette. Huruvida de faktiskt var älskande i en mera köttslig tappning lär vi nog aldrig riktigt få veta – såvida någon inte kommer på ett sätt att återställa överstrykningarna i breven mellan de båda. Klart är i alla fall att tillfällen fanns det gott om och att det franska hovet nog hellre hade en diskret utlänning som drottningens älskare än en inhemsk sådan med omfattande önskningar från en ännu större ätt bakom sig. Att Axel dessutom hade Ludvig XVI:s välsignelse som nära vän och trogen undersåte till kungafamiljen är nog även det ytterligare orsak till att tro det möjligt.

Margareta Beckmans digra bakgrund som militärhistoriker märks tydligt, hon är noga med att klart fastställa datum, ort och årtal för att kronologin skall bli så korrekt som möjligt. Det gör det bara ännu sorgligare att då upptäcka den bristande korrekturen. År 1700 var inte Marie-Antoinette fjorton år, inte heller var hon en nioåring 1755. Utöver dessa missar och några övriga slarvfel är det en synnerligen intressant läsning.

Fischer & Co

ISBN 978-91-86597-03-0

Av Jessika Ahlström

Fler recensioner:
Dalarnas Tidningar
Östgöracorren
Helsingborgs Dagblad

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Om Tyskland segrat – bokrecension

by

I ett av populärkulturens mest använda scenarier om andra världskriget brukar Tyskland, med Adolf Hitler i makten, besegra både de allierade och behålla makten fram till sin död. Otaliga variationer har gjorts både i litteraturen och på film.

I boken har flera kunniga historiker, och vår egen Dick Harrison, använt sig av sitt eget kunnande, att göra djupdykningar i frågan om vad som hänt om Tyskland segrat under andra världskriget. Man kan lugnt konstatera att både Europa och världen hade helt klart sett annorlunda ut.

De exempel som radas upp är många och i tidsordning. Vad hade hänt om en statskupp i Tyskland 1938 avsatt Adolf Hitler? Om atombomben aldrig hade används mot Japan? Om Sovjet allierat sig redan 1939 med västalliansen, hade det hindrat anfallet mot Polen?

Ett av de intressanta scenarier som tas upp tiden innan utbrottet, i det här fallet 1938, är en händelse då den brittiska militärattachén Sir Noel Mason- MacFarlane
frågade den dåvarande regeringen om lov att skjuta Hitler (en bilkortege med diktatorn skulle passera ca 100 meter från hans badrumsfönster). Man behöver inte vara uttalad historiematerialist för att tycka frågan är intressant. Vad hade hänt om han fått ordern att skjuta Adolf Hitler, hade kriget kunnat undvikas? Intressant nog framkom det senare att Mason- MacFarlane fick avslag för sina planer på grund av vad man formulerade som ”dålig sportsmannaanda”, mer
brittiskt än så här kan det inte bli. Lyckligtvis var det en inställning man inte behöll under kriget.

Frågorna är många och många gånger mycket intressant ställda, de flesta utgår från hur angriparen Tyskland kunde agera. Tvåfrontskriget som Hitler i realiteten var
inblandad i efter sommaren 1944, skulle oundvikligen ha besegrat tysklands arméer mycket snabbt. Men, de misstag som de allierade gjorde utnyttjades skickligt av Tyskland.

Spontant hade jag väntad mig mer av medeltidshistorikern Dick Harrison. Flera viktiga frågor ilas igenom när han brer ut förloppet om Sveriges deltagande i kriget, frågor som kan vara relevanta om ett land där den tyska kulturen var mycket framträdande i den offentliga bilden, något som försvann efter maj 1945.

Hur skulle ett, av de allierade ockuperat, Sverige sett ut när Tyskland förlorat kriget? Det är en fråga som turligt nog inte behövdes reflekteras över på riktigt men hade varit intressant att tänka över lite mer. Överlag är det en mycket intressant bok som jag rekommenderar den intresserade.

”Om Tyskland segrat” -53 alternativa scenarier
Dennis E. Showalter och Harold C. Deutsch (red.), Fischer & Co
ISBN: 978-91-85183-99-9

Av
Alexander Sanchez

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I takt och otakt – Nya historier om Norge och Sverige

by

En bild då Olof Palme och Gro Harlem Brundtland som dansar schottis någon gång i slutet av 1970-talet eller i början av 1980-talet är en bra bild på omslagen på det svensk-norska samarbetet med boken ”I takt och otakt – Nya historier om Norge och Sverige”.

Boken lanserades i Sverige med en stor mottagning på norska ambassaden i Stockholm. Det är en tjock bok, inbunden och med mer än trettio kända svenska och norska författare, journalister, politiker och kulturpersonligheter som har bidragit och skrivit om förhållandet mellan grannländerna. Varför kan dessa två länder samarbeta så bra men ändå misslyckas i de riktigt stora projekten? Förhållandet mellan de två länderna är fullt av paradoxer, Sverige är med i EU medan Norge är med i Nato och nobbar EU-

Skribenter i boken är bland annat Tomas von Brömssen, Henning Manikell, Jan Erik Vold, Per Egil Hegge, Nina Witoszek och Sune Nordgren. Redaktörer för boken är Arne Ruth, som bland annat varit kulturchef på DN, och Björn Lindahl.

Bilden på omslaget, med två socialdemokratiska statsministrar som dansar schottis är en bra bild för de två ländernas förhållanden. Det är osäkert om de två statsministrarna dansar i takt eller inte. Strax efter att bilden togs förlorade Gro valet i Norge och de två länderna har inte haft socialdemokratiska regeringar samtidigt mer än nio år sammanlagt sedan dess.

Den svenska boklanseringen var en högtidlig tillställning med flera av författarna på plats liksom de två redaktörerna. Där var flera tidigare svenska ambassadörer i Oslo. Lennart Bodström var där, till exempel. Boken har för övrigt redan lanserats i Norge och just det, att Sverige ofta kommer lite efter Norge, är rätt signifikativt för hur situationen blivit idag. Oljan har gjort Norge rikt – och eftersom de satsat klokt i till exempel kulturlyftet har det gett resultatet att norsk musik och norsk film når ut allt mer. Många svenskar jobbar i Norge idag.
– Det är nästan så jag blir överraskad om jag sitter på en restaurang i Oslo och den som serverar är norrman, sade någon av bokens skribenter under minglet på den norska ambassaden.

Simen Saetre är en norsk journalist på Morgonbladet som gjort en bok där han granskat olika oljeländer, boken Petromania (recenserades i Göteborgsposten). Simen Saetre har skrivit ett kapitel i boken och han menade att i Norge pratar man inte så gärna om oljerikedomarna, medan intresset för det är mycket större i Sverige.

Under arbetet med boken Petromania reste han runt i en mängd små oljeländer, för att se vad Norge kunde lära av dem.
– Jag kom tillbaka med en ny förståelse för Norge efter det, berättade han.
Oljan har gjort att en ny dynamik uppstått mellan de två grannländerna.
– Många svenskar åker till Norge och jobbar och många norrmän köper fastigheter i Sverige.

Jag har bara hunnit bläddra i boken, men det ska bli väldigt kul att läsa den och säkert kommer jag att lära mig en hel del nytt och få nya infallsvinklar. Boden tar både upp Norge- och Sverigehistorierna, deras historia och Mosebacke Monarki, de stora teatermännen Ibsen, Strindberg, Fosse och Norén, politik och likheter och skillnader kring ritualerna vid födelse och död.
En del texter på svenska och en del på norska. Jo, jag tycker det är dags att vi börjar se oss mer som dialekter. Vi är så små länder, vi måste ha mer utbyte med varandra. I Norge ser många på svenska tv-kanaler. Det börjar bli dags att vi har tillgång till norsk tv, tycker jag.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Den nya överklassen – en bok om Sveriges ekonomiska elit av Bengt Ericson

by

En guidad tur genom landet där pengar betyder allt. Hur bor, semestrar och roar sig de allra rikaste i Sverige? Kungligt (i ordets alla bemärkelser) om man får tro författaren. Bengt Ericson beskriver hur de rika, “rikingarna”, “finfolket”, “rikingprofilerna”, “eliten”, håller varandra om ryggen och gynnar sig själva. Allt på bekostnad av nationens sammanhållning. I kapitel benämnda ”Porträtt av en riking” ger Ericson närmare betraktelse över personer som Bertil Hult, Melker Schörling, Stefan Persson, Gerard de Geer och Ingvar Kamprads liv. I Rikemansland är hemmen överdådiga, båtarna gigantiska, privatskolorna finare än finast. Livet är fyllt av vackra kvinnor, god mat, dyr wiskey och slutna sällskap. Det låter underbart, jag vill också åka dit. Och när jag åker, tänker jag ta med mig Ericssons guidebok. Som en Loneley Planet över Rikemansland.

Förtjänar någon att vara omåttligt rik? Nej, menar författaren. Inte om du frågar Sverige och Svenskarna. OM – det inte är rikedom införskaffad med fotbollsskor (läs: Zlatan) eller via försäljning av platta paket (läs: Kamprad) – då tycker nämligen Svenne Banan att det är helt ok. Men våga inte bli rik på din fallskärm. We don´t like.

Bitvis är det mycket humor, skrivet med glimten i ögat och nära till skratt. Roligast är det när författaren konstaterar att god smak och mycket pengar (eller ett skarpt intellekt för den delen), inte alltid hänger ihop. Som i kapitlet om hur rikingarna semestrar i Torekov. Här beskriver författaren de rikas rituella sommarlunk (och man kan inte hjälpa att man undrar- har han wallraffat?):

”Man deltar i den morgontidiga processionen ner till bryggan i Torekov enbart iförd badrock, ju äldre och ju mer sliten desto bättre. Sedan doppar man sig värdigt i tur och ordning. På hemvägen köper man frukostfrallor i parkkiosken. Dessa går under namnet ”bullar” på skånska. Man strosar runt i samhället, tittar på varandra samt förfasar sig över Bertil Hults hus. Det är Torekovs största och ett övertygande bevis på att mycket pengar inte är det samma som god smak. Det rör sig om en Hollywoodinspirerad bungalow med stålsjalusier, som närmast för tankarna till en nattstängd korvgrill.[…] Man spelar golf förstås. I omgivningarna finns sex olika banor, bland annat en vid stora landsvägen mellan Båstad och Torekov. På den motsatta sidan av vägen ligger Skånes största campingplats, varför det erbjuds tillfälle att studera hur den andra halvan har det. I klubbhusets entré fastslås att inga träningsoveraller är välkomna. Det finns också bilder som illustrerar vilka typer av shorts som anses lämpliga och vilka som inte är det. Intressant nog är det de shortsmodeller förbjudna som säljer bäst i campingens butik.[…] Man förfasar sig över Bertil Hults hus igen.”

Men skrattet fastnar liksom i halsen. För vem vill inte tillbringa sommaren i Torekov? Räck upp en hand. Eller för all del- kasta första stenen.

Trots att boken bitvis känns som en bilaga i en kvällstidning, får jag inte det jag vill ha – mer skvaller. Ericson avslutar alltför många anekdoter med ”och det vet vi ju hur det gick” eller ”sedan gick det snett på andra håll”, utan att riktigt knyta ihop. Ericsons har också en irriterande ovana att via fotnoter agera berättarröst åt sina egna ord. Att fara fram och tillbaka bland asterisker, framförallt i de första kapitlen gör läsningen rörig.

Den nya överklassen lämnar en besk smak efter sig. Besk eftersom klasskillnaden mellan dem och oss, är så total. Besk eftersom snuskigt rika (män) och deras ryggdunkande känns så oaptitlig. Men också bitter, eftersom Ericsons ton är så missunnsam.

I min värld, är avundsjuka tristare än frosseri. Därför är det, mot slutet av boken, nästan att jag tycker sämre om Ericson och hans trista ton, än om Arne Mårtensson och hans nitton meter långa segelkryssare och 225 miljoner på banken. Och det är synd. För man vill verkligen inte gilla finfolket & co.

Den nya överklassen är utgiven av Förlag: Fischer & Co

Den nya överklassen – en bok om Sveriges ekonomiska elit av Bengt Ericson ( ISBN: 9789186597016)

Relaterat: Göteborgsposten och Corren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,