Det är några synnerligen levande porträtt som Margareta Beckman nedtecknat i denna bok. Utifrån de många källor som hon har haft till förfogande redogör hon, i den utsträckning man kan med hjälp av enbart skriftliga dokument, hur vardagen tedde sig för inte enbart huvudpersonerna Axel von Fersen och drottning Marie-Antoinette men även de närmaste runt omkring dem.
Hon väljer genomgående att avstå från spekulationer, hon tar upp de mest omtalade och med hjälp av de källor som finns försöker hon att nysta fram sanningen så nära man kan komma efter de drygt 200 år som förflutit.
Beckman har även tilldelat olika kapitel åt olika bifigurer i relationen; Royal Suédois (det regemente som Axel slutligen efter år av åtrå förde befäl över), Madame Royal (Marie-Antoiettes äldsta dotter Marie Thérèse Charlotte) och Le Dauphin (den omtalade kronprinsen som försvann från Tempeltornet där kungafamiljen bodde sista tiden av Revolutionen innan Robespierres fall).
Deras historier involverar och i allra högsta grad påverkar Axel och Marie-Antoinette, precis som den rika korrespondens som fördes. Axels älskade pappa Fredrik Axel von Fersen, hans syster Sophie Piper, Gustav III, Marie-Antoinettes mor kejsarinnan Maria Theresia, hennes bror Joseph II och brorson Frans II samt till åtskilliga andra (personregistret i slutet är omfattande), ger läsaren en inblick i parets personliga tankar och upplevelser. Skildringar från närståendes memoarer och ögonvittnen ger ytterligare liv åt händelseförloppen som skildras i dessa två levnadsöden.
Relationen mellan de båda? Onekligen går det inte att tvivla på den starka passionen och den innerliga kärleken som uppstod mellan Axel och Marie-Antoinette. Huruvida de faktiskt var älskande i en mera köttslig tappning lär vi nog aldrig riktigt få veta – såvida någon inte kommer på ett sätt att återställa överstrykningarna i breven mellan de båda. Klart är i alla fall att tillfällen fanns det gott om och att det franska hovet nog hellre hade en diskret utlänning som drottningens älskare än en inhemsk sådan med omfattande önskningar från en ännu större ätt bakom sig. Att Axel dessutom hade Ludvig XVI:s välsignelse som nära vän och trogen undersåte till kungafamiljen är nog även det ytterligare orsak till att tro det möjligt.
Margareta Beckmans digra bakgrund som militärhistoriker märks tydligt, hon är noga med att klart fastställa datum, ort och årtal för att kronologin skall bli så korrekt som möjligt. Det gör det bara ännu sorgligare att då upptäcka den bristande korrekturen. År 1700 var inte Marie-Antoinette fjorton år, inte heller var hon en nioåring 1755. Utöver dessa missar och några övriga slarvfel är det en synnerligen intressant läsning.
Fischer & Co
ISBN 978-91-86597-03-0
Av Jessika Ahlström
Fler recensioner:
Dalarnas Tidningar
Östgöracorren
Helsingborgs Dagblad
Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, bokrecension, Axel von Fersen, drottning Marie-Antoinette