Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Favoriten Combüchen vann Augustpriset året som blev damernas

by


Sigrid Combüchen fick ta emot Augustpriset 2010 för ”Spill.
Hon var tydligen inspirerad av Gert Fylking och kommenterade att hon vann med: ”Äntligen” (som är Fylking berömda utrop i samband med Nobelpriset i litteratur).

Lilla Augustpriset, till ungdomar mellan 16-20 år, vann Christer El-Mochantaf, men de tre vuxenpriserna gick alla till damer i år.

Ur Dagens Nyheter:

Priset till bästa fackbok gick till Yvonne Hirdman för ”Den röda grevinnan”, medan Jenny Jägerfelt tog hem Augustpriset för årets barn- och ungdomsbok, ”Här ligger jag och blöder”.

Jag kan konstatera att just nu, när jag skriver detta, är klockan strax efter 20.00 och det finns ingen information på Augustprisets hemsida om vem som vann. Jag gissar de inte jobbar kvällstid, men jag tycker att deras webbredaktör borde ha ansvar för att få ut den information direkt, i samma ögonblick som priset tillkännages. Alla stora redaktioner har ju publicerat pristagaren och jag hörde det i SVT:s Rapportsändning.

Relaterat:
En recension av Spill i SVD.
Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Nu släpps Johnossi Comics – som tidning och som Ipad applikation

by

Indieduon och popduon Johnossi blir en serietidnign som släpps nu, både i pappersformat och som applikation till Ipad.

Här ett pressmeddelande om detta:

Johnossi inledde ett kreativt samarbete med seriemakaren Kim W Andersson inför albumet ”Mavericks” där Kim ritade konvolutet. Kim ligger även bakom bandets scendekor som de använt under årets turné. Efter att ha spenderat en kortare tid tillsammans med bandet kom idén om att göra en serietidning. Bandet och Kim tog idén vidare och tillsammans med Fabian Göransson och Loka Kanarp har nu Johnossi Comics färdigställts – ett seriealbum med olika historier fritt tolkade och inspirerade av Johnossis musik.

Kim W Andersson – ”När jag kom in för att göra skivomslaget och konvolutet så utvecklades snabbt ett väldigt spännande samarbete. Det hade varit vansinne att sluta där. Idén med att göra en serietidning av den världen vi hade skapat av Johnossis ”Mavericks” och mina bilder kom fort. Inte för att jag vågade tro på att det skulle bli av först. Men nu är den här och den är bättre än vad man någonsin kunde förutse. Tidningen är ett typexempel av att helheten är större än delarna. Musiken och serierna som är skapade av mig och mina kollegor bildar en ny värld som skildrar vår egen.”

Tidningen finns att köpa i välsorterade pressbyråer, skivaffärer och kommer att delas ut gratis till de som köper Spotify Premium konton på 7 Eleven. Serien finns även att ladda ner som en applikation till Ipad och Iphone.

Okey, det kan väl vara kul, men jag tycker de är bra som band, och det räcker bra för mig. Jag vill hellre ha en app där jag får mer av deras musik.

www.johnossi.com


Dagens media

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Boktips: Mitt eget Sixties

by

Tisdagen den 28 juli 1964: Fyra unga män i ett popband spelade på Johanneshovs Isstadion. De fyra hade två spelningar. Andra föreställningen var inte slutsåld.
Bandet heter Beatles.

Sådana fascinerande uppgifter kryllar det av i boken ”Mitt eget Sixties” av Rolf Hammarlund. Det är en tjock inbunden bok med massor härliga foton och texter och intervjuer med sextiotalets stora namn som The Hollies, Procol Harum, The Who, Simon and Garfunkel, The Bee Gees, The Beach Boys, The Supremes, The Rolling Stones, The Kinks, The Lovin Spoonful, The Small Faces, Blood, Sweat & Tears, The Beatles, Yoko Ono, Creedence Clearwater Revival, Paul Jones och många mer.

Boken är sammanställd av Rolf Hammarlund som gjort tv-serien ”Sixties!”.

I tv-serierna förmedlar Rolf Hammarlund en behaglig, avspänd atmosfär i sina möten med artisterna och får dem att öppna sig och berätta minnen.
Under intervjuerna kom fram mycket mer än vad som fick plats i tv-seriens avsnitt. Boken tar vid där och låter oss få en vidare inblick i vad som sades under intervjuerna.

Boken är riktligt illustrerad med hundratals läckra bilder på artisterna från deras storhetstid, flera av bilderna är publicerade för första gången.

Boken är tjock och det går inte att sträckläsa den. Det känns så tydligt att den ska läsas till ackompanjemang av musiken. Musiken och intervjuerna sätter igång minnen. Ens egen ungdomstid är så förknippad med många av de här artisterna och deras musik.
I boken finns också faksimiler från Bildjournalen, som var tidningen framför andra för oss som var unga då.
Jag ryser ibland när jag minns den tiden.

Det var så annorlunda mot idag. I radion sändes inte särskilt mycket pop- eller rockmusik. Man fick ratta in Radio Luxemburg för att höra hitlåtar innan de kom till Sverige. Den här boken torde vara ett utmärkt tips för julklapp till alla musikintresserade som var med under sextiotalet.

För den delen lär den vara intressant för alla som inte var med då också. De får en bra inblick i sextiotalets musik och livet då.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Boktips: En dåre fri av Beate Grimsrud

by


Beate Grimsrud är fascinerande. Hon är norska men har flyttat till Sverige och erövrat det svenska språket så att hon kan göra en språkligt fantastisk roman.
”En dåre fri” handlar om en kvinna som hör röster och med hjälp av en kognitiv beteendeterapeut ska lära sig hålla rösterna i schack.

Expressen skriver om boken:

Hon blir en firad författare och filmare, har vänner och en lägenhet, men kampen mot rösterna – liksom mot psykvårdens tvångsinskrivningar och övermedicinering – tar aldrig slut.
Det krävs antingen mod eller övermod för att ge ut en roman om en schizofren författare vars biografi bär fler än enstaka likheter med ens egen. Eli ger ut samma böcker som Grimsrud, gör samma filmer och vinner samma priser.
Om också de psykiska problemen är något självupplevt kan man förstås inte veta, och det är inte relevant för romanen i sig – om än för en metalitterär diskussion som Grimsrud flirtar med när hon i slutet av romanen låter Eli börja skriva just en roman om sina röster.

Jag har läst lite drygt halva boken, så det här är ingen recension utan mer ett tips och några funderingar.
Beate Grimsrud är vad jag definifierar som författare för hon använder språk och dess rytm och melodi för att förmedla något om människorna och deras tankar. Ämnet är ganska sorgligt, det är ett tungt öde att ha föräldrar med så svåra psykiska besvär att dessa går i arv kanske både på grund av arv och miljö. Ändå finns det ett hopp i den styrka och jag-känsla som huvudpersonen Eli förmedlar.

En beskrivning av boken från Dagens Nyheters recension:

”En dåre fri” är i grund och botten en bildningsroman. Eli utvecklar fantastiska kreativa förmågor, flyttar till Sverige och etablerar sig snabbt som författare och filmskapare. Parallellt åker hon in och ut från olika psykiatriska kliniker, skär sönder sina handleder, tvångsmedicineras, skrivs in på vård­intyg. Tack vare outtröttliga vänner – män och kvinnor till vilka hon har en nära men asexuell relation – och en klumpig och fläckvis inhuman psykvårdsapparat, överlever hon sin sjukdom och är mot romanens slut på väg att ta kontroll över ”rösterna”.

En beskrivning från bokbutiken:

En dåre fri är en roman om skörhet och styrka. Det är Eli som berättar. Hon bor ensam i sin lägenhet, och ändå inte. Espen, Emil och Erik finns också där. Deras röster har följt henne hela livet. Så småningom kommer också prins Eugen.

Hennes terapeut kommer också, för att hjälpa henne att klara vardagen och vanligheten. Hon är periodvis inlagd på psykiatrisk avdelning, och i vården möter hon både omhändertagande och oförståelse. Elis vilja att leva och skapa är stor, men rösterna inom henne bråkar och stör. Ändå skriver hon hela tiden, gör film, reser och framträder på uppläsningar. Som författare röner hon framgång efter framgång, medan kampen mot sjukdomen pågår.

Eli lever med sin psykos; hon utvecklas och kämpar. Med sitt magiskt lysande språk öppnar Beate Grimsrud dörren till en fascinerande och gripande värld.

Recension i Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Tour Quai – tredje boken i deckarserien som utspelar sig i en värld av mjukisdjur

by


När bokförlaget lanserade ”Amberville”, första delen i Tim Davys serie om en deckare som utspelar sig i en värld av gosedjur uppvaktades bloggvärlden intensivt med olika lustiga presenter, som en purjolök som kom med posten.
Tim Davys är en pseudonym, vem det är vet vi inte än. Konstigt nog har de traditionella mediernas redaktioner inte försökt jaga fram vem det är som ligger bakom.
Kanske för att serien inte riktigt blivit den succé den skulle kunna bli. Det är ett rätt spännande koncept: en mer hårdkokt deckare som utspelar sig i en miljö av gosedjur. Alla karaktärer är mjukisdjur.
Ingen av de tre böcker som kommit ut har varit illa skrivna, men något har saknats i deckarnas upplägg för att riktigt fånga den stora publiken.
Tour Quai är den tredje boken i serien. Om jag uppfattat det rätt är ytterligare en fjärde och avslutande del planerad.

Johan Hilton i Expressen är besviken:

Det är ungefär lika beskedligt och gymnasistfilosofiskt som det låter, dock välskrivet, underhållande och snabbläst.
Men nog har skicklige Davys förutsättningar att göra mer av sitt Mollistown än det här. Hög tid för teddybjörnarna att visa klorna på riktigt i den kommande och avslutande delen.

Jag kan tänka mig att om en bra filmregissör sätter tänderna i böckerna och vässar berättelsen och spelar in den i förföriskt ljussättning i halvdunkel och med dessa gosedjur med vässade tänder, då kan det trots allt bli en stor världssuccé.

Tourquai
Författare: Tim Davys
ISBN10: 9100124907
ISBN13: 9789100124908

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,