Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Ljudböcker i fokus

by

Den 16e maj var Kulturbloggen på författar- och releasekväll på So Stockholm. Ljudboksföretaget A Nice Noise firade ett år med en liten fest där man fick träffa författarna till några av böckerna som gjorts om till ljudbok detta år.

Vi fick en trevlig presentation av böckernas innehåll av författardebutanterna själva.

Tyvärr kunde inte kvällens mest kända gäst Carolina Gynning komma men vi fick ändå en rolig presentation av Carolinas förläggare.

Gynnings bok heter Laura – Flickan från havet som handlar om en mörk värld full av knark, prostitution och pengar. Boken har skapat en ny thrillergenre, dirty crime. På ljudboken är det Carolina Gynning själv som är uppläsaren.

Fredrik Hären var där och berättade om sin bok De ickesynliga, en kuslig berättelse som handlar om hur det är att vara människa, vad som är viktigt i livet och framförallt vad det är vi inte ser. Uppläsaren är Reine Brynolfsson.

Film och TV-manus författaren Anna Fredriksson släpper Sommarhuset. Huvudpersonen, Eva, har inte pratat med sina två syskon på flera år. När deras mamma dör och de tre syskonen ärver mammans sommarhus måste syskonen träffas igen. De är som främlingar för varandra.

Uppläsaren till Sommarhuset, Louise Raeder, gav oss en live smakbit av hur ljudboken låter.

Och sist men absolut inte minst gav författartrion, Leif Eriksson, Bob Hansson och Martin Svensson, oss alla en underhållande presentation av Dingo Dingo. Boken handlar om manlig frigörelse och är skriven på ett väldigt humoristiskt sätt. Hur blir det när en grupp män äntligen släpper loss sina känslor framför varandra?

Foto: Calle Andersson








Syskonen Even Holt och Anne Holt har skrivit en thriller om ett skräckscenario som inte kan inträffa. Eller?

by

I sitt arbete som hjärtspecialist räddar Even Holt livet på människor. I den gastkramande thrillern Flimmer låter han dem dö, en efter en. Tillsammans med sin syster Anne Holt har han skrivit en roman om ett skräckscenario som inte kan inträffa. Eller?

Thrillern ”Flimmer” handlar om datavirus i en pacemaker. Kanske är det en av årets mest spännande thrillers?

Bokförlaget berättar om boken som lanseras i mitten av mig:

På en stor läkarkongress i USA sitter Even Holt, hjärtspecialist, och lyssnar till en diskussion om huruvida det skulle var möjligt att plantera in ett virus i en pacemaker. Där och då föds idén till handlingen i Flimmer. Even pratar med sin syster, norska krimdrottningen Anne Holt, och sedan tar arbetet vid. Resultatet är en hårresande medicinsk thriller där någon lyckas manipulera sjukvårdens mest avancerade digitala teknik. Stora ekonomiska värden står på spel och människoliv blir brickor i ett högst obehagligt scenario.

Av intäkterna för varje såld bok går 1 krona till Hjärt- och Lungfonden.

Här ett filmklipp om boken:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bodil Jönsson: När horisonten flyttar sig – avslöjar samhällets åldersdiskriminering

by

Människor lever längre i dagens värld, fler blir äldre och fler är också piggare än vad äldre var förr. Det finns medicin mot smärtor, glasögon och operationer för synen och bättre hörapparater. Det gör att fler människor som blir äldre också är alerta nog för att kunna ta tillvara på åren. Tyvärr tas inte detta tillvara på av samhället.
Bodil Jönsson, som skrev den kultförklarade boken om ”Tio tankar om tiden” har analyserat ett ständigt aktuellt ämne som dock sällan skrivs om: ålderdomen. Hennes bok ”När horisonten flyttar sig” vänder upp och ner på en hel del fördomar. Det som slår mig med kraft när jag läser den är hur stenhårt grepp åldersdiskrimineringen tagit över värderingarna i det svenska samhället.

Som ett exempel: Lagar gör att den som väl blivit pensionerad inte får arbeta mer eller i varje fall är denna möjlighet starkt begränsad.
Samhället är också så enögt fokuserad på att vi ska vara unga, friska, starka, välavlönade och snygga – för att räknas som fullgoda medborgare. Alla andra är misslyckade. Svenska medier kör stenhårt den inställningen: bara unga och vackra människor ska synas.

När en människa som fyllt 55 år söker jobb kan han/hon räkna med att bli bortsorterad direkt av rekryteringsföretagen. Vilket borde vara möjligt att föra åtal om via diskrimineringsombudsmannen. När har ett åtal väckts för att någon av alla över 50 sorterats bort i en tillsättning av ett jobb?

Bodil Jönsson visar hur mycket piggare en 65-åring idag är än i tidigare generationer. Men arbetslivet är så fantasilöst konstruerat. I princip skulle alla kunna jobba lite, också den som är sjuk. Det är sällan en människa är så sjuk att han/hon inte kan jobba en enda timme under en månad. Men det finns inga öppningar för att människor kan jobba mer resultatinriktat istället för så närvaroinriktat. Som arbetslivet är idag är det i många fall viktigare att vara på arbetsplatsen än vad som utförs.

Bodil Jönsson formulerar det så väl: … ålderssegregationen är påtaglig, att samhället har ett ohållbart och skadligt förhållningssätt till äldre och att det finns många spontant negativa associationer till åldrande.

Att bli äldre betyder ofta att få fler erfarenheter, att förmågan att dra slutsatser och sätta samman olika kunskap ökar. Det är en förmåga som borde tas till vara på i samhället. Äldre människor kan bli en enorm resurs istället för att de ställs åt sidan. En människa som inte aktiveras, inte efterfrågas tappar snart gnistan. Fast samhället i allra högsta grad behöver människor med förmåga till eftertänksamhet.

Det mesta idag i samhället signalerar ett otåligt ännu-snabbare-och-billigare budskap. Bodil Jönsson påpekar:
Själv tänker jag att det kan vara befogat att slita sig trött om det ger ett gott resultat, men att det är alldeles meningslöst att jobba som en liten gnu om resultatet blir sämra än vad det hade blivit om man hade tagit det lugnare.

Bodil Jönsson tar upp en massa aspekter och boken är välskriven och rolig, med tänkvärda illustrationer av bland annat Jan Stenmark, Robert Nyberg och Elisabeth Ohlsson Wallin.

Att åldras är något ingen vill tänka på. Ändå är det något vi alla gör, om vi inte dör knall och fall som unga. Vi borde, som Bodil Jönsson, prata mycket mer om detta. Så att vi lär oss att åldras på ett bra sätt.

Hon skriver:

… Det handlar då inte bara om att ta hänsyn till att äldre människor kanske inte springer lika fort som yngre eller lyfter lika tungt – det var länge sedan den fysiska styrkan var utslagsgivande. I stället handlar det om hur samtiden skall kunna dra nytta av all den betänkta erfarenhet som äldre människor har, all del prestigelöshet som många av oss får när vi varit med om tillräckligt mycket och all den tillit som en del äldre kan väcka hos omvärlden.
Om igen: detta handlar i sin kärna inte främst om pengar eller omfördelning av resurser – det handlar om behovet av förändrade tankesystem, helt enkelt om nya sätt att förhålla sig till ålder och åldrande.

Jo, det finns förstås en invändning mot Bodil jönssons bok om åldrandet, att en del del grupper har så fysiskt hårt arbete att deras kroppas slits ut tidigare. Hon påpekar dock att hennes bok inte tar upp frågor som har med klass att göra och den tar inte upp skillnader mellan män och kvinnor när det gäller åldrande.
Det gör inte boken mindre viktig. Ingen kan ta upp precis allt och det tar Bodil Jönsson tar upp är jätteviktigt, både för samhället och för var och en av oss. De flesta kommer att bli gamla och det är inte bra för samhället att sortera bort oss så fort vi kommer upp i övre medelåldern.

Hon har en blogg – I en nygammal tid – där hon bloggar kring frågor som tas upp i boken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Titel: När horisonten flyttar sig : att bli gammal i en ny tid
Författare: Bodil Jönsson
ISBN: 9789173373111
Förlag: Brombergs

Nina Hemmingson: Mina vackra ögon – när serier säger mer än ord

by


Två kvinnor möts, de

Mina vackra ögon är en seriebok av Nina Hemmingsson som handlar om livet, kvinnors situation, relationer och mycket, mycket mer.
Hennes sätt att teckna är starkt – och boken består av fyra avdelningar varav en heter ”Teckningar” och ”bara” är just teckningar. Hennes bilder är enkla och fångar ändå så exakt människor och deras uttryck. Vi ser på deras hållning hur de mår.

Nina Hemmingsson återkommer här med en ny samling så kallade enrutingar och teckningar. Hennes humor är ovanlig i sina skarpa analyser av företeelser som manligt och kvinnligt, och hennes bilder är omisskännligt starka och vackra.

Hon har själv förklarat sina böcker med orden:
”Enrutingarna och teckningarna handlar rätt mycket om mina tillkortakommanden, en slags kompensation för när jag sviker mig själv. Jag vill visa vad jag egentligen menade, om jag hade kunnat. Ett sätt att be mig själv om ursäkt. Det är även en del ilska över att man förväntas vara på ett visst sätt för att man är kvinna, man, barn, gammal och så vidare. Och en frustation över att vi människor prioriterar fel så ofta och inte säger vad vi egentligen menar. Jag tycker inte illa om att leva, men jag tycker att det är svårt. Jag tror att det är det jag tänker på när jag tecknar och skriver och sen väljer att publicera det – att få möta andra på riktigt.”

Nina Hemmingsson debuterade 2004 med boken »Hjälp«, där hon och Sara Olausson ritade halva boken var. Sedan dess har hon utkommit med två hyllade album: »Jag är din flickvän nu« och »Så jävla normal«. Hennes lika poetiska som satiriska enbildsteckningar har publicerats på Aftonbladets kultursidor, i andra dagstidningar och i Amelia, Bang och Ordfront Magasin.

Ur en intervju med Nina Hemmingsson på bokförlaget Kartagos hemsida:

Du har en speciell tecknarstil. Kan du beskriva den?
Jag tecknar som jag har lust bara. Jag försöker att inte bli snitsig utan hela tiden behålla något slags motstånd. Om det blir för enkelt byter jag redskap (pensel istället för penna till exempel) så att jag hamnar lite på hal is igen. Jag vill inte bli för bekväm.

Vad inspirerar dig?
Livet. Viljan att ta sig igenom svårigheter, att gå vidare.

Hur mycket är självbiografiskt?
Allt, men det är inte så ofta sant i den mening att det har hänt just så. Det är mer känslan än det verkliga skeendet.

Är det viktigt att vara rolig?
Nej, det tycker jag inte, men det är bra när det råkar bli så.

När boken hamnade i mina händer blev det en riktig högtidsstund att sjunka ner i en fåtölj och läsa boken och njuta av hennes serier och med den kärleksfulla ironi hon fångar våra mänskliga relationer.
Som:
– Men det behöver inte vara tråkigt att bli gammal om man har barnasinnet kvar! Dy har väl inte glömt bort hur man leker?
– Nej. Ett-två-tre-fyr-fem-sex-sju-tysta-leken-börjar nu!

Hennes specialitet eller tema i just boken ”Mina vackra ögon” är väl annars hur hon vrider på könsrollerna och låter en kvinna säga till några lättklädda unga pojkar att de inte ska låtsas att de inte vill bli uppraggade.

Titel: Mina vackra ögon
Författare och tecknare: Nina Hemmingsson
ISBN: 9789186003760
Förlag: Kartago Förlag

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Med hjärtat för boken – när Brombergs gästade Berwaldhallen, bilder och tankar

by

Författare på scen som samtalar med kulturpersonligheter och journalister – det brukar bokförlaget Brombergs bjuda in till varje år, i Berwardhallen i Stockholm..

På måndagskvällen, 2 maj, vad det dags för detta bokprogram igen, i för åttonde gången, som förlagschefen Dorotea Bromberg, berättade då hon inledde kvällen – som hade namnet ”Med hjärtat för boken”. Lite extra stolt var hon över att programmet också på scen hade en världsförfattare, Nicole Krauss, vars nya bok ”Det stora huset” nyligen släppts på svenska.

Lite kort fakta om Nicole Krauss (från Wikipedia):

Nicole Krauss, född 1974 i New York där hon fortfarande bor, är en amerikansk författare. Hon är gift med författaren Jonathan Safran Foer och tillsammans har de två söner. Krauss och Foer bor i Brooklyn, New York; där de är grannar med författarparet Siri Hustvedt och Paul Auster. Nicole Krauss slog igenom för den breda publiken med boken ”The history of love”, på svenska Kärlekens historia. Även hennes böcker Man utan minne och Det stora huset har översatts till svenska.
Krauss växte upp på Long Island utanför New York med båda sina föräldrar. Eftersom föräldrarna inte hade något särskilt intresse för litteratur upptäckte hon böcker på egen hand. Hon började läsa tidigt och läste mycket europeisk litteratur. Hon började även skriva i tidiga år, först poesi, men slog sedan igenom som romanförfattare.

På Brombergs bokkväll ”Med hjärtat för boken” samtalade Nicole Krauss med Gunilla Kindstrand. De pratade en hel del om den nya boken, ”Det stora huset” som är en roman med flera berättelser som vävs in i varandra, där alla har någon slags relation till ett skrivbord.
Gunilla Kindstrand sade att hon uppfattar att boken handlar om vad som krävs för att vara författare, i synnerhet det psykologiska priset.
– Jag tror att det är vad jag alltid skriver om, svarade Nicole Krauss.

Hon berättade också att hon tror att hennes författarskap påverkats av att hon blivit mamma och har två barn.
– Det går inte att bli förälder utan att påverkas, sade hon.
Däremot finns ingen mamma till två mindre barn med i romanen, utan tvärtom är det flera frånvarande mödrar.
– Romanen handlar nog mer om hur vi påverkas av vårt arv, hur vi ärver det förflutna, sade hon.

Det märktes att Nicole Krauss var en uppskattad gäst. Hennes böcker sålde slut i pausen.

En punkt på programmet som också var fascinerande var när Yrsa Stenius berättade om sin bok om Jussi Björling. Den gavs ut för nio år sedan men Yrsa Stenius har forskat vidare och fräschat upp den tidigare biografin.
Jussi Björling, den svenske tenoren och operasångaren, skulle fyllt 100 år i år. Han dog alldeles för tidigt, som 49-åring. Han dog i sängen och riktigt vad han dog är är inte helt fastslaget, berättade Yrsa Stenius.

Jussi och hans två bröder var barnstjärnor redan som småbarn när de under 1910-talet reste runt och sjöng. Hans pappa var sånglärare och puschade på dem oerhört. Deras mamma dog när Jussi var liten och när han var 15 år dog hans pappa också.
– När han stod vid sin pappas grav var han blottställd på allt utom sin röst. Sin sångröst och sin vana att jobba hårt var allt han hade, sade Yrsa Stenius.

Jussi Björling tränades hårt av sin far – en annan förälder som pressar sina barn hårt är kinesiskan Amy Chuan som skrivit en bok om hur hon uppfostrar sina två döttrar. Boken ”Tigermammans stridsrop” har satt igång en livlig debatt om barnuppfostran i USA. DN:s ledarskribent Hanne Kjöller har läst boken som snart ges ut på svenska. Hanne Kjöller samtalade om sina tankar kring boken med Dorotea Bromberg.

Den kinesiska mamman som skrivit boken bor i USA med sin amerikanske man och de har två döttrar som hon, enligt vad Kjöller berättade, uppfostras strikt och målmedvetet, de ska bli bäst på allt: få högsta betyg och bli bäst på sina musikinstrument.
De spelar fiol och piano och det är mamman som valt vilka instrument de ska spela. De straffas om de spelar fel, om de kommer i konflikt med en lärare tar mamman lärarens parti, även om barnen har rätt. De får aldrig beröm när någon hör på.

– Denna uppfostran är tortyrliknande i många avseenden, men denna disciplin kanske inte är så annorlunda mot vissa överklassfamiljer Sverige för 100 år sedan, sade Hanne Kjöller.

Kjöller menade att det fanns en del att fundera över kring boken, att den sätter igång reflektioner kring uppfostran.

– De två döttrarna är rädda för sin mamma, i Sverige är det tvärtom, föräldrar kan vara rädda för sina barn och tassar på tå för femåringar, sade Hanne Kjöller.

Den äldsta dottern i ”Tigermammans stridsrop” är mycket foglig och gör alltid som mamman vill.
– Mamman frågar aldrig vad barnen vill. Jag undrar: har äldsta dottern förmågan att ta ett enda eget initiativ? sade Hanne Kjöller.

Oj, det var så många intressanta samtal som fördes på scen, det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst. Bodil Jönsson berättade om sin nya bok, som handlar om åldrandet och hur vi kan lära oss att åldras i en ny tid. Sara Paborn som nyligen gett ut sin andra bok, ”Tuppen och havet”, samtalade med debutanten Veronika Malmgren och med Gunilla Kindstrand. Ulrika Knutson berättade om Helena Henschen.

Foto: Calle Andersson






Läs även andra bloggares åsikter om , , ,