Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Kristian Lundbergs Och allt ska vara kärlek – värd att läsa om

by

Titel: Och allt skall vara kärlek
Författare: Kristian Lundberg
Förlag: Ordfront
Utgiven: 201103, som pocket 201203
ISBN 978-91-7037-645-0

Jag läser ut boken och läser den sedan om igen. Mening för mening eftersom jag haft svårt att hålla samman innehållet vid första genomläsningen. Jag upptäcker många lager och öppningar, hittar fantastiska formuleringar. Texten i de första styckena i Prologen är rysligt vacker. Den som skriver skapar verkligheten säger Kristian Lundberg. Och skriver gör han. Han upprepar, vänder och vrider på satser och meningar, börjar om från början. Han söker sig själv som människa, nu genom kärlekens smekande lyckoförnimmelser.

Författaren har gjort en omvänd klassresa. Efter att genom författarskap av poesi och prosa ha arbetat sig upp faller han på grund av drogmissbruk och fattigdom åter till botten och möter där sitt ursprung. I kroppsarbetet, slaveriet, som fjättrar honom och gör honom endast till ett av systemet kontrollerat föremål. Han arbetar som timanställd på ett bemanningsföretag på en omställningsplats för bilar i Malmö hamn. Han som varit författare och skapat världen med sina ord sänks plötsligt ned i vardagen och avplockas sitt tillskansade människovärde.

Det är dock inte bara en klassresa han genomgår utan också en psykisk resa genom galenskap och vansinne, sitt eget och dessförinnan sin mors, henne som han känner stark samhörighet med. Går det att bli fri från sin sociala arvssynd? Med stor ärlighet utformar han sin berättelse, som inte är linjär och kronologisk utan kalejdoskopisk, som han själv benämner den. Full av olika bitar som sammanfogas och lösgörs från varandra igen i oändlighet.
Kvinnan som är föremålet för Lundberg kärlekstankar förblir vag genom berättelsen. Endast delar av hennes kropp beskrivs i korta satser, den nakna ryggen och skuldrorna, den ljusa hårslingan, som hon stryker bakom örat. Man får ingen bild av vem hon är som människa, jag saknar det lite. Men det är väl heller inte meningen, det kanske just är sin egen inre förmåga att älska som Lundberg utforskar.

Jag fick stor behållning av den lilla boken, den gav mig mycket att fundera och reflektera över. Både politiskt och inte minst över vad det innebär att vara människa.

Text: Vivian Gustin

Kristian Lundberg tilldelades Sveriges Radios Romanpris 2012 för Och allt ska vara kärlek.

Läs även Aslaug Myhrbergs recension på Kulturbloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Jakob Ejersbos mastodontbok Liberty rekommenderas men hade kunnat kortas

by

Titel: Liberty
Författare: Jakob Ejersbo
Översättning: Urban Andersson
Förlag: Albert Bonniers
Utgiven: 201203
ISBN: 978-91-0-012557-8

Inte den godaste vilja i världen räcker till om det inte finns någon tillit mellan människor är en slutsats man kan dra av Jakob Ejersbo mastodontbok på över 800 sidor. En annan är om det verkligen är god vilja som får människor att bli biståndsarbetare. Sanningen är drivkrafterna kan variera.

I boken får man dela två pojkars tonårsperiod och liv i biståndets Tanzania på åttiotalet. Christian är den danska pojken som är tretton år när familjen lämnar Norden och tar med sig alla sina problem till det nya landet. Han anpassar sig snabbt och umgås med andra biståndsbarn och de som är födda i landet, men lär sig lika fort att det ena är bättre än det andra. Att låta caddien spela istället för att bara bära golfbagen ute på banan ses inte med nådiga ögon av de vita vuxna.

Marcus är hans jämnårige tanzaniske kamrat vars hud blir svartare än någonsin när han lever sitt liv på nåder som tjänstefolk hos vita biståndsarbetare. Han får mat och skolgång i utbyte och slipper misären och våldet från sin alkoholiserade fader i den by han kommer från. Han skakar på huvudet om det märkliga påfundet bastu men drömmen att få åka till Sverige och utbilda sig till ett bra arbete får honom att böja sin nacke för nästan varje nyck som helst.

Alkoholen blir trösten eller flykten även i de vita kvarteren bland de vuxna på de rikligt förekommande festerna. Sådant som troligen inte hade varit tänkvärt i hemlandet blir vardagsmat och istället för att försöka åstadkomma förändring blir man upprätthållare av ett korrupt samhälle som man också utnyttjar för att egen vinnings skull. Den vita hudens företräde gör sig gällande i både det stora och det lilla.

Christian och Marcus är båda skarpa iakttagare av allt det som ligger under ytan och pyr i den i kolonin i norra Tanzania. Det är frustration över att man inte förmår mer, det är sprickor i familjeliven och det är irritation över de svarta arbetarna som växer i takt med vistelsetiden. Ansvaret för barnen lämnas till tjänstefolket och tonåringarna lever vind för våg.

Till skillnad mot de vuxna lär sig Christian swahili fort och hittar vägar in i den tanzaniska vardagen. Marcus och Christian har samma musiksmak, går på diskoteket Liberty och suktar efter tjejer. Samtidigt lever de parallella liv där Christian har ett liv med andra biståndsbarn, medan Marcus jobbar åt de vuxna och använder sin uppfinningsrikedom till att skapa sig ett bättre liv i konkurrens med andra unga svarta killar som vill göra detsamma.

Boken blir en trovärdig resa mot en tröstlös framtid för de båda. Christian blir den som vill stanna och leva som tanzanier med det är inte möjligt. Den koloniala historien gör sig hela tiden påmind där den vita hudens överordning förstör varje möjlighet, medan Marcus drömmar går i kras av samma anledning. Men på olika sätt och från olika utgångspunkter där den ena går miste om makten som den andre aldrig har haft i sin hand.

Den stora styrkan är att författaren inte pekar ut de goda och de onda utan målar istället en bild om hur kraften från tidigare förtryckande strukturer och maktfullkomlighet påverkar varje stund av livet för alla dem som finns i dem. Han visar hur svårt det är att upprätthålla ideal och att vara människa när ingen kan lita på någon och när allt är till salu.

Svagheten är att porträtten av kvinnorna bara blir till skuggor, vare sig det handlar om den starka Samantha som Christian trånar efter, den svenska modern Katriina som kuvas av sin man eller vilken som helst av de som passerar tonåringarnas liv. De känns närmast som bihang till olika män och statister istället för självständiga individer. Boken hade också kunnat kortas ner ett par hundra sidor utan att förlora berättelsen. Längden gör att det tappar nerven lite nu och då och blir stillastående.

Trots invändningarna vill jag rekommendera Liberty, framför allt till alla som menar att hudfärg inte spelar någon roll längre och att det bara hänger på den egna viljan.

Text: Heli Kärkkäinen

Det skimrande rika Havet hos Monika Fagerholm och Martin Johnson

by

Titel: Havet. Fyra lyriska essäer
Författare: Monika Fagerholm och Martin Johnson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201204
ISBN: 978-91-0-013033-6

Monika Fagerholms och Martin Johnsons Havet är en bok av intryck. Här samsas poeter och drömmare, en marinekolog och en lots, och flera andra personer som har havet gemensamt. Många gånger är man i Östersjön, men även Medelhavet och större hav än så förekommer. Ibland handlar boken om sig själv, som i avsnittet om Doris Lessing och David Shields. Vetenskapliga fakta om hur det går till när kroppen hamnar i kallt vatten blandas med ögonblick från de båda berättarjagens uppväxt – på Fårö respektive i Österbotten. Litteraturen och de mänskliga villkoren återkommer ständigt. Ibland flyter funderandet iväg för att inte alls handla om havet. Sedan återvänder man dit, eller så inleds ett nytt kapitel.

Ett textparti från det första fragmentet återfinns nästan ordagrant i slutet, vilket gör mig förvånad och samtidigt binder ihop. Att de vågar! En fråga som väcks under läsningens slutfas rör formen: Hur hittar man en form bland alla dessa tillvaratagna vrakspillror? Hur vet man när boken är klar? Kanske blir den aldrig det, klar alltså.

Den öppna formen gör att man som läsare känner sig delaktig i en oändlig diskussion. Kanske passar boken bättre för lugn och koncentrerad läsning hemma i fåtöljen än på tunnelbanan – de olika trådarna fick min egen associationsförmåga att väckas till liv, och plötsligt befann jag mig i min egen fantasi snarare än i bokens. Inte någon rak handling som man fastnar i och som driver läsaren vidare av sig själv, men alla referenser och mina egna, gör boken rikare och till min egen. Till sist gav jag efter för min impuls att anteckna, stryka under. Jag som aldrig gör det i böcker.

Det personligt poetiska språket inspirerar mig att försöka uttrycka mina tankar lika exakt. I början var de uppstyckade meningarna ett irritationsmoment, men efterhand så tänkte jag inte på det. Kanske anpassade jag min läsning efter bokens rytm, eller så blev meningarna längre allteftersom ämnena fördjupades.

Något annat som jag hade svårt för, var de otydliga berättarjagen. Mina förväntningar om en utkristallisering med hjälp av återkommande detaljer, uppfylldes inte till fullo. Platser, personer och referenser kan delvis kopplas samman med ett särskilt berättarjag, men samtidigt får man som läsare tillåta det öppna och flytande, för det är Havets karaktär. Kanske kan en andra genomläsning få jagen och strukturen att framträda tydligare. Kanske är tydlighet inte något eftersträvansvärt i denna genre: den lyriska essän. För öppenheten inspirerar, och det som finns kvar hos mig efteråt är en önskan om att någon gång få skriva en bok som den här: så vacker och behändig till sitt yttre. Så skimrande rik till sitt inre.

Frida Niblaeus

Mr Dixon försvinner av Ian Sansom – en lättsam humordeckare

by

Titel: Mr Dixon försvinner
Författare: Ian Samson
Förlag: Massolit
Utgiven: 201204
ISBN10: 918664940X
ISBN13: 9789186649401

Mr Dixon försvinner är den andra delen i Ian Sansoms serie om bibliotekarien Israel Armstrong. Israel har flyttat från London till den nordirländska byhålan Tumdrum där han försörjer sig som ambulerande bibliotekarie. Han kommer med sin bokbuss för att delta i ett jubileumsfirande på varuhuset Dixon & Pickering, men dras i stället in i en brottshistoria och är plötsligt huvudmisstänkt för kidnappningen av Mr Dixon.

Mr Dixon försvinner handlar om hur Israel Armstrong med hjälp av taxichauffören Ted försöker få fram fakta i målet för att rentvå sig själv. Det är en absurd, humoristisk deckarhistoria utan mord och våld. Israel är en bokälskande antihjälte som bor i ett hönshus, saknar klädsmak och har en flickvän i London som aldrig hör av sig. Han är jude och uppkallad efter staten Israel. I övrigt är både han och hela boken väldigt brittisk, karaktärerna är som hämtade ur en brittisk humorserie.

Ibland skymtar ett riktigt mörker hos den olycksdrabbade bibliotekarien, som när han gråter över sin döda mormor – mer över sin stora tomhet inför den än över hennes död – eller när han börjar tvivla på litteraturens värde, som han byggt sitt liv på.

Mestadels är det dock en lättsam och ganska underhållande roman som till exempel kan passa bra på semesterresan.

Marcus Redwicks Revolvern har svårt att hålla kvar läsaren

by

Titel: Revolvern
Författare: Marcus Sedgwick
Förlag: B Wahlströms
ISBN10: 9132160461
ISBN13: 9789132160462

Det är tidigt 1900-tal. I en torftig liten stuga i Kiruna sitter Sigge. På andra sidan bordet sitter hans far. Han är död. Hans kropp är låst i en onaturlig vinkel. Frusen till is efter att han gått igenom isen. Snart kommer det att knacka på dörren och det förflutna kommer ikapp dem alla, Sigge, systern Anna och deras styvmor Nadja. Det förflutna är guldfeber och död och det kommer till dem i form av Björnmannen Gunther Wolff. I skafferiet ligger faderns revolver gömd. En revolver som skapar känslor av såväl trygghet som skräck hos dem som har den nära. En revolver som är skillnaden mellan liv och död, om än inte på det sätt man lätt kan tro.

Marcus Sedwicks bok Revolvern klassas som tonårsläsning. Själv ser han det inte som att han skriver för tonåringar. Det vore förmätet för honom som 44-åring att tro sig kunna sätta sig in i hur en 15-åring tänker. I sin blogg skriver Sedgwick att han alltid skriver för sig själv. Han skriver om det han brinner för och han gör det rätt ordentligt. Under arbetet med boken besökte han svenska Kiruna för att få en känsla för den iskyla och det eviga mörker som dominerar berättelsen. Berättelsen rör sig mellan ett då och ett nu, båda lika kalla och fattiga. Sedgwick får med många tids- och platsspecifika detaljer men lyckas inte hela vägen med att hålla läsaren kvar i den uppmålade verkligheten. När han till exempel väljer att göra liknelser med Buddha är det svårt att hålla sig kvar på den frusna sjön i norra Sverige för över hundra år sedan.

Revolvern har ambitioner att vara en psykologisk thriller med tät intrig men lyckas inte hela vägen fram. Det går lite för långsamt. Björnmannen Wolff beskrivs inte som tillräckligt vansinnigt manisk för att man ska tro på att han ägnat ett decennium åt att förfölja familjen i jakt på upprättelse. Jag som läsare följer helt enkelt inte med Sedgwick in i hans värld och läsupplevelsen blir därefter. Helt okej som tidsfördriv men inget jag kommer att bära med mig särskilt länge.

Elin Lucassi