Tanzania

Titel: Liberty
Författare: Jakob Ejersbo
Översättning: Urban Andersson
Förlag: Albert Bonniers
Utgiven: 201203
ISBN: 978-91-0-012557-8

Inte den godaste vilja i världen räcker till om det inte finns någon tillit mellan människor är en slutsats man kan dra av Jakob Ejersbo mastodontbok på över 800 sidor. En annan är om det verkligen är god vilja som får människor att bli biståndsarbetare. Sanningen är drivkrafterna kan variera.

I boken får man dela två pojkars tonårsperiod och liv i biståndets Tanzania på åttiotalet. Christian är den danska pojken som är tretton år när familjen lämnar Norden och tar med sig alla sina problem till det nya landet. Han anpassar sig snabbt och umgås med andra biståndsbarn och de som är födda i landet, men lär sig lika fort att det ena är bättre än det andra. Att låta caddien spela istället för att bara bära golfbagen ute på banan ses inte med nådiga ögon av de vita vuxna.

Marcus är hans jämnårige tanzaniske kamrat vars hud blir svartare än någonsin när han lever sitt liv på nåder som tjänstefolk hos vita biståndsarbetare. Han får mat och skolgång i utbyte och slipper misären och våldet från sin alkoholiserade fader i den by han kommer från. Han skakar på huvudet om det märkliga påfundet bastu men drömmen att få åka till Sverige och utbilda sig till ett bra arbete får honom att böja sin nacke för nästan varje nyck som helst.

Alkoholen blir trösten eller flykten även i de vita kvarteren bland de vuxna på de rikligt förekommande festerna. Sådant som troligen inte hade varit tänkvärt i hemlandet blir vardagsmat och istället för att försöka åstadkomma förändring blir man upprätthållare av ett korrupt samhälle som man också utnyttjar för att egen vinnings skull. Den vita hudens företräde gör sig gällande i både det stora och det lilla.

Christian och Marcus är båda skarpa iakttagare av allt det som ligger under ytan och pyr i den i kolonin i norra Tanzania. Det är frustration över att man inte förmår mer, det är sprickor i familjeliven och det är irritation över de svarta arbetarna som växer i takt med vistelsetiden. Ansvaret för barnen lämnas till tjänstefolket och tonåringarna lever vind för våg.

Till skillnad mot de vuxna lär sig Christian swahili fort och hittar vägar in i den tanzaniska vardagen. Marcus och Christian har samma musiksmak, går på diskoteket Liberty och suktar efter tjejer. Samtidigt lever de parallella liv där Christian har ett liv med andra biståndsbarn, medan Marcus jobbar åt de vuxna och använder sin uppfinningsrikedom till att skapa sig ett bättre liv i konkurrens med andra unga svarta killar som vill göra detsamma.

Boken blir en trovärdig resa mot en tröstlös framtid för de båda. Christian blir den som vill stanna och leva som tanzanier med det är inte möjligt. Den koloniala historien gör sig hela tiden påmind där den vita hudens överordning förstör varje möjlighet, medan Marcus drömmar går i kras av samma anledning. Men på olika sätt och från olika utgångspunkter där den ena går miste om makten som den andre aldrig har haft i sin hand.

Den stora styrkan är att författaren inte pekar ut de goda och de onda utan målar istället en bild om hur kraften från tidigare förtryckande strukturer och maktfullkomlighet påverkar varje stund av livet för alla dem som finns i dem. Han visar hur svårt det är att upprätthålla ideal och att vara människa när ingen kan lita på någon och när allt är till salu.

Svagheten är att porträtten av kvinnorna bara blir till skuggor, vare sig det handlar om den starka Samantha som Christian trånar efter, den svenska modern Katriina som kuvas av sin man eller vilken som helst av de som passerar tonåringarnas liv. De känns närmast som bihang till olika män och statister istället för självständiga individer. Boken hade också kunnat kortas ner ett par hundra sidor utan att förlora berättelsen. Längden gör att det tappar nerven lite nu och då och blir stillastående.

Trots invändningarna vill jag rekommendera Liberty, framför allt till alla som menar att hudfärg inte spelar någon roll längre och att det bara hänger på den egna viljan.

Text: Heli Kärkkäinen