Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Den senila skalbaggens tröst: En svensk som suttit i thailändskt fängelse berättar

by

Den senila skalbaggens tröst
Författare: Jens Månvinge
Fotograf: Paul Anthony
Förlag: Midro Publishing
Utgiven: 201205
ISBN10: 916370112X
ISBN13: 9789163701122

Asiens mest beryktade fängelse – Klong Prem Prison är mest känd som Bangkok Hilton. Under 1990-talet yste stora löpsedlar om en svensk som gripits som knarkkurir och dömts till döden i Thailand. Den unge mannen, Jens Månvinge, som gripits fick sitt straff lindrat till livstids fängelse. Han berättar nu själv om livet i fängelset i Thailand.

Cellerna i fängelserna är så trånga att många inte ens kan ligga ner när de sover utan måste sova sittande. Maten är vidrig, med maskar i riset. Vakterna är grymma, ohederliga och går omkring med bambukäppar som de slår fångarna med. När jag läser om hur det går till i de thailändska fängelserna får jag lust att kräva att Sverige avbryter sina diplomatiska förbindelser med den nationen. Det är ett hån mot buddismen att Thailand kallar sig buddistiskt. Också människor som begått brott har rätt till något sä när anständig behandling. Dessutom är rättssystemet genomvidrigt, det är precis som i Ryssland helt omöjligt, nästan, att bli frikänd i en rättegång.

Jens Månvinge lurades i en fälla. Han var dumdristig nog att försöka få tag på pengar genom att försöka langa hasch, men mannen som försök honom med knarket lurade honom så han fick en resväska fylld med heroin. Mannen, Shun, som såg till att Jens åkte fast var en knarkkung som hade en överenskommelse med thailändsk polis. Shun försåg polisen med nybörjarlangare med jämna mellanrum, så polisen kunde visa upp resultat och samtidigt fick Shuns egna knarkkurirer hålla på utan att polis ingrep.

Jens Månvinge berättar om tiden i det thailändska fängelset i ”Den senila skalbaggens tröst” som är en fascinerande historia. Han bestämde sig tidigt för att på något sätt kunna fly från fängelset och hittade också en annan fängslad man som ville fly. Gemensamt planerade de flykten från fängelset som ansågs vara omöjligt att fly från. Men för Jens dök det upp privata familjeskäl som gjorde att han själv valde att inte fly – därmed hamnade han i isoleringscell som medhjälpare.

Det borde inte vara tillåtet att ha sådana isoleringsceller. Hur kan de som ansvarar för sådana fängelser överhuvudtaget se sig själv i spegeln?

Jag blir väldigt upprörd när jag läser hur det går till – och inser att mänskligheten har långt kvar innan den kan kallas civiliserad.

Jens Månvinges berättelse hur han överlevde i isoleringscellen där det kryllade av stora råttor och kackerlackor, med iskallt betonggolv, känns i magen när jag läser. Han hittar dock ett sätt att överleva också detta och det är livsfilosofi som vi alla har mycket att lära oss av.

Bokförlaget skriver:
Den senila skalbaggens tröst är en sann historia – skriven i romanform – och Jens Månvinges egen gripande berättelse om sina år i Asiens mest beryktade fängelse – Klong Prem Prison – bättre känt som ”Bangkok Hilton”.

Det är både spännande och gripande, men också allmängiltig genom att det sätt varmed han tog sig igenom den svåra tiden har något att förmedla till oss alla.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Tobleroneaffären : varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister: ett kraftfullt angrepp på drevjournalistiken

by

Tobleroneaffären : varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister
av Mikael Romero
Författare: Mikael Romero
Bibliografisk person: Mona Sahlin
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201208
ISBN10: 9113043218
ISBN13: 9789113043210

Varför blev Mona Sahlin inte statsminister, fast hon var så populär bland folk? När Ingvar Carlsson meddelat att han avgår som partiledare för Socialdemokraterna var Mona Sahlin en otroligt populär politiker. Hon var kandidat till att efterträda Ingvar Carlsson och eftersom S hade regeringsmakten hade hon blivit Sveriges första kvinnliga statsminister. Jag var redaktionschef på en tidning i Upplands Vösby under den tiden och jag minns när Mona Sahlin skulle tala i Väsby centrum. Centrum var alldeles överfullt av människor och alla ville prata med Mona Sahlin.

Ett otroligt mediedrev och dåligt stöd av partivänner kring en affär som nu, 25 år senare verkligen tycks uppförstorad med orimliga proportioner, gjorde att hon hoppade av både som statsråd och som kandidat till partiledarposten. Vi som sitter med historiens facit vet att det istället blev Göran Persson som tog över rodret i S och att Mona Sahlin gjorde comeback senare och blev partiledare, fast då för ett parti i opposition.

Mikael Romero var Mona Sahlins pressekreterare när hon 1995 var på väg att bli Sveriges första stadsminister. Han har nu berättat sin version, hur han upplevde allt som hände då mediedrevet bröt ut och Mona Sahlin inte blev statsminister.

Varför fick Sverige inte sin första kvinnliga statsminister? Besvarar boken frågan? Det finns inte något enkelt svar på den frågan, men Mikael Romero räfsar fram ett par orsaker som utan tvekan samverkade.

Mona Sahlin hade vid några få tillfällen använt riksdagens kontokort, men betalat tillbaka allt. Det var inga stora summor hon hade köpt för och flera andra politiker, både från S och den borgerliga oppositionen hade gjort likadant, oftast för större summor. Deras liv drogs inte fram i mediernas uppförstora löpsedels jakt.  Mona Sahlin hade hyrt en hyrbil några få tillfällen i jobbet men ändå valt att betala bilhyran själv, eftersom hon eventuellt hade kört förbi dagis och hämtat barn med bilen.
Hon hade rent privat slarvat med inbetalningar till dagisavgifter. Något som faktiskt många som jobbar dygnet runt kan känna igen sig i. Vem missar inte något när livet snurrar alldeles för fort?

Den som slarvar med privatekonomin kan väl inte ta hand om ett lands ekonomi, var en vanlig kommentar av kritiker. Det låter kanske vettigt men vid närmare eftertanke är frågan om det finns några helt perfekta människor – och i så fall: vad blir det på bekostnad av? Mona Sahlin var väldigt tillgänglig som politiker, tog sig tid för människor, lyssnade på dem. Den människa som är perfekt på att sköta alla ekonomiska transaktioner kanske inte har samma sociala förmåga? Kanske …

Romero tar upp hur olika kvinnor behandlas av medier i jämförelse med män. Han berättar om hur Mona Sahlins kläder bedömdes av journalister. Vilken journalist betygsätter manliga politikers klädval? Varför skriver medier inte om männens portföljer när de så gärna skriver om kvinnors väskor?

Hans berättelse om drevjournalistiken är skrämmande. 25 år senare vet vi att en liknande föreställning nyligen utspelat sig när Håkan Juholt fick ett samlat mediedrev efter sig.

Mikael Romero menar att Mona Sahlin fick mäktiga fiender för att hon var kvinna, för att hon var så engagerad för jämställdhet.

Jag tycker Romeros förklaring till varför Mona Sahlin inte blev statsminister framför allt pekar på den oresonliga drevjournalistiken och att hon inte fick stöd av sina partivänner. Många började undvika henne och hennes stab allteftersom mediernas hets ökade.

Jag är personligen extremt orolig för att svenska medier kommer att bli om möjligt ännu hänsynslösare och ännu mindre benägna att kontrollera fakta. Eftersom svenska medier inte anställer några journalister som har gedigen livserfarenhet utan i stort sett bara anställer unga som är under 30 urholkas kunskap som tar åratal att få. Visst, trettioåriga journalister kan visst vara duktiga, men den kunskap som tar år att få har de inte hunnit införskaffa. När redaktionerna nu får en allt lägre medelålder är risken uppenbar att medierna kan bli ännu ytligare och okunnigare.

Mikael Romero är lojal mot Mona Sahlin. Jag upplever att han ärligt berättat sin syn på allt som hände. Han har ju själv fått en del av kritiken. Mona Sahlin hade dåligt stöd av sina medarbetare, har en del kritiker menat. Det är svårt att säga om det var så. Det är lätt att vara efterklok. Mikael Romero var ganska ung och inte så erfaren när han som SSU:are värvades till Stadsrådsberedningen för att bistå Mona Sahlin. Kanske är det en risk för S att partiet så ofta och så gärna anställer unga påläggskalvar från SSU till ansvarsfulla positioner. Så sker ju än idag, S har stora likheter med svenska medier på så sätt: de rekryterar hellre unga hungriga trettioåringar än människor som fyllt 50.

Jag har själv arbetar på samma arbetsplats som Mikael Romero i nästan åtta år. Vi har båda arbetat på LOs informationsenhet. Det är lustigt eller kanske skrämmande att vi arbetat tillsammans så länge och ändå är det en hel del jag inte visste om honom som har ärligt berättar om i boken. Han tar upp sin stökiga barndom, med en missbrukande mamma och hur han själv fick vandra runt mellan fosterhem. Trots denna stökiga barndom kunde han ta sig fram till en så ansvarsfull post som partisekreterare åt vice statsministern. Jag är imponerad och jag är glad att sådant är möjligt. Jag skulle vilja se Mikael Romero ta tag i den delen av sitt liv, resa runt i skolor och berätta om sitt liv. Visa att det är möjligt att ta sig från en bakgrund som kan tyckas ödesbestämd att gå åt skogen.

Tobleroneaffären : varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister: är ett kraftfullt angrepp på drevjournalistiken men också med stark kritik på hur fega och osolidariska många inom Socialdemokratin kan vara när det blåser kring någon av de egna. Det är en bok som ger många starka känslor och jag tycker att alla som är intresserade av mediefrågor och svensk politik bör läsa den.

Relaterat: Resumé och Aftonbladet 1 och Aftonbladet 2 och Aftonbladet 3

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Bokrecension: Ypsilon av PC Jersild – egensinnets mästare

by

Titel: Ypsilon
Författare: PC Jersild
ISBN: 9789100126957
Förlag: Albert Bonniers Förlag

PC Jersild har fyllt 77 i år – och gör med sin nya romanen ”Ypsilon” ett slags testamente över sin tidigare produktion. ”Ypsilon” är som det mesta PC Jersild gör speciellt, annorlunda, sticker ut och är som ingen annan roman. Det är en roman, men det är också en slags förtäckt essä över vår tid och om författarskap och om livet och dess villkor.

PC Jersild skriver i jagform och låter sitt jag möta sina romanfigurer. Det är gripande, fascinerande, starkt och skapar engagemang. Trots att det är en bok och därför envägskommunikation sätter den igång så mycket i mig som läsare att den är interaktiv. Jag vill lägga mig i samtalet som Jersild för och kommentera. Det om något är väl vad bra litteratur gör: får igång läsaren.

Det är svårt att skriva om romanen utan att göra ”spoilers” – alltså avslöja för mycket av handlingen.

De flesta av hans stora romaners huvudkaraktärer dyker upp och vi får på sätt och vis följa vad som händer dem sedan, när romanen slutat. Ibland väljer Jersild att istället låta romankaraktärernas barn ta upp tråden och han följer dem.

”Ypsilon” är också en sorglig bok, en slags dödsbok om livets villkor och framför allt om döendet. Jag undrar om någon svensk roman lika närgånget skildrat döendets villkor. PC Jersild är utan tvekan det svenska egensinnets mästare.

Eftersom PC Jersild är läkare också har han en insyn i sjukvård på ett sätt som inte många andra läkare har. Därför blir hans beskrivningar av vad som händer när människor blir svårt sjuka både mycket konkret både när det gäller vad som händer rent fysiskt och hur samhället och sjukvården fungerar. Det är en stark bok, en viktig bok som jag hoppas får igång diskussioner om sjukvården.

”Ypsilon” är både mörk och absurd och samtidigt rätt rolig och det är en berättelse som griper tag i mig och som jag återkommer till ofta efteråt och tänker på den.

Bokförlaget skriver om boken:

En höstdag ringer det på författarens dörr. Utanför står en ung man i tjugofemårsåldern och presenterar sig som Reine Larsson. Tio år gammal var samme Reine huvudperson i romanen Barnens Ö. Mötet blir upprinnelsen till att författaren börjar söka efter andra av sina romanpersoner. Bland dem han får kontakt med finns Lennart Siljeberg från Grisjakten, Evy Beck från Djurdoktorn, Bernt Svensson från Babels hus och några till. Eftersom det gått så lång tid har de förstås alla mycket att berätta. De dras också in i nya förvecklingar – med varandra och inte minst med sin författare.

Relaterat: DN har intervjuat PC Jersild.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Recension De ohörda – Röster från Nyliberalismens verklighet

by

De ohörda – Röster från Nyliberalismens verklighet
Författare: Ingemar E L Göransson
Ord & Kulturs förlag 2012, 386 sidor

Göransson har inte skrivit en neutral bok, han har skrivit en rasande pamflett. Det är befriande att läsa en bok som inte gör anspråk på att kallt objektivt analysera verkligheten utan vågar vara riktigt heligt förbannad.

Till formen är det en intervjubok där vi bland annat möter dåvarande vice ordförande i kommunal, Tobias Baudin, men han är en av de få etablerade fackliga eller politiskt aktiva jag som läsare möter. Som bokens titel, ”De ohörda” antyder möter läsaren de som inte får plats på den mediala scenen.

Deras berättelser dryper av ilska, desperation och uppgivenhet. I flera fall är det berättelsen om de som blev över när förändringen slog till. Många antyder en längtan efter det som var. Denna dåtidsnostalgi skrämmer mig på flera plan.

Tidens pil pekar alltid framåt. Rätt eller fel – vi kan aldrig backa till det som var. För de som nästan över en natt gick från att vara en viktig kugge i en verksamhet som bar en hel bygd, till att vara ej efterfrågad, är reaktionen lika mänsklig som naturlig. Att samhället inte förmått att ta till vara den potential som finns i dessa människor är ett misslyckande.

Berättelserna är bokens styrka men även dess svaghet. Efter halva boken börjar jag känna igen mig, det är ungefär samma grundberättelse som upprepas om och om igen. Så välmotiverat som det är att låta dessa människor komma till tals kommer jag på mig själv med att bläddra fram till nästa intervjuobjekt. Boken skulle ha tjänat på att halveras.

Några av de bästa avsnitten är berättelserna från Storbritannien. Intervjun med järnvägsarbetaren Alan Finton får mig att tänka på filmen Järnvägare från 2001. Den är en kuslig förebådande skugga av vår egen kollapsande järnväg.

Det är ingen bok för sträckläsning, men ett utmärkt underlag för diskussion och reflektion om dagens och morgondagens samhälle. Den borde vara obligatorisk läsning för hela ledarskiktet inom arbetarerörelsens samtliga grenar.

De ohörda ställer läsaren inför livets tre stora frågor
Vem är jag?
Vad vill jag?
Varför vill jag?

Frågorna Vem, Vad, Varför måste också besvaras av Socialdemokraterna och LO. Boken tillsammans med den avslutande studiehandledningen är ett utmärkt verktyg.

Text: Peter Johansson

Berg har inga rötter – en berättelse om att sakta tappa greppet på tillvaron

by

Titel: Berg har inga rötter
Författare: Manne Fagerlind
Förlag: Damm förlag
Utgiven: 201204

Enda sedan jag fick tag i boken har jag längtat efter att läsa den för att veta om innehållet var lika vackert som omslaget. Nu vet jag.

I Berg har inga rötter lär vi känna pensionären Lasse som upptäcker att han börjar tappa greppet om tillvaron genom att han glömmer saker, enkla saker som han tidigare kom ihåg.

Boken är personligt skriven i jag-form och drar med läsaren på en resa genom Lasses liv och hans nuvarande tillstånd. Man lär känna honom från den har var då till vad han är nu, och det skapar en närhet till Lasse. En närhet jag inte upplevt i andra böcker som jag tidigare läst. Det blir en relativt djup beskrivning av en karaktär, och som läsare kan jag inte låta bli att känna viss sorg i det som Lasse och andra äldre kan stå inför – att tappa minnet och bit för bit tappa greppet om tillvaron med vetskapen om att man aldrig kommer att bli frisk igen.

Ensamheten och minnena, det är vad Lasse har kvar av allt det som en gång var, av allt det han en gång hade hoppats på skulle vara och som skulle leda till något helt annat.

Berg har inga rötter är Manne Fagerlinds debutbok och mig veterligen är det den enda boken, i vart fall i Sverige, som beskriver en sjukdom såsom alzeimers på ett så nära håll. Manne Fagerlind har tidigare arbetat bland annat inom vården med äldre inom hemtjänsten, och jag hoppas att han kommer att fortsätta skriva så att jag kan ta del av fler av hans karaktär och människoöden. Var börjar och slutar egentligen en människa?

Text: Jenny Lagebjörk

Läs mer på Författarens blogg