Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
I samband med att utställningen ”David Bowie Is” flyttar från London till Toronto delar utställningens kuratorer med sig av en lista över musikerns hundra favoritböcker. Du kan se hela listan, som täcker in såväl Bulgakovs ”Mästaren och Margarita” och Mishimas ”Sjömannen som föll i onåd hos havet” som Kerouacs ”På väg” och Orwells ”1984”, genom att klicka här.
Här kan du se hans senaste musikvideo till Valentine’s Day:
Bokmässans största stjärnor i år var nog de två journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. I år igen. Förra året kom de till bokmässan nästan direkt efter att de frigivits ur det etiopiska fängelset. De hade bara varit i frihet en vecka. I år kom de dit med den nyutgivna boken ”438 dagar: vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar” i bagaget. De har varit spikade på 26 olika programpunkter under Bokmässan och hela tiden har det kommit en stor publikskara.
Boken kom ut något före Bokmässan och det betyder att en hel del hunnit läsa den. Upplagan på 30.000 sålde slut direkt och förlaget tryckte upp en ny upplaga på 15.000.
– Det är en otrolig känsla, sade Martin. Det är fantastiskt med det stora gensvaret. Vi har mött många här under mässan som läst boken och diskuterat den med oss.
Att skriva boken har varit som att ha mental rustning under fängelsetiden.
– Boken gjorde att det blev en mening med att sitta i fängelset, sade Martin.
– Processen med boken har varit viktig, en mental återhämtning att skriva av sig, sade Johan.
Först var planen att det skulle bli ett reportage men allt som borde vara med växte snabbt och de insåg att det inte skulle få plats i ett reportage.
Boken kunde komma till genom att de antecknade det som hände.
– Vi hade tur när vi släpptes att jag fick tillbaka det anteckningsblock vi hade när vi greps i öknen, berättade Martin.
– Vi skrev ner allt ordagrant, dialoger och samtal och vad som hände, Vi insåg att vi inte skulle minnas allt annars, berättar Martin. Vi skrev vad som hände just då, just där.
Förhören med dem filmades och dessa filmer fick de tag på.
– Jag var väldigt skadad då och det syns tydligt, jag var ganska omtöcknad, berättade Johan.
Uppfinningsrikedomen för att få tag på papper och penna och för att kunna smuggla ut anteckningarna var en förutsättning för att lyckas. Exempelvis pluggade Martin franske i fängelset och kunde därmed ha en anledning att sitta och skriva, han kunde låtsas studera. De gömde anteckningarna på sig och smugglade ut dem med hjälp av anhöriga.
– När våra anhöriga kom kunde vi krama om den och låta ett papper slinka ner i byxlinningen på dem, berättade Martin.
En persion var det inte så många besök av anhöriga och då byggde de en modell av ett Vasaskepp och funderade på att försöka smuggla ut anteckningar, gömda i skeppet. Andra fångar avrådde dem och menade att skeppet var i allra högsta grad något som fängelsevakter och chefer skulle misstänka. De fick rådet att sprida ut ett rykte om att de skulle smuggla ut anteckningar i skeppet och på så sätt få vakterna att fokusera på skeppet – medan de istället smugglade ut anteckningarna på ett annat sätt.
– Det fungerade. Vakterna beslagtog vårt skepp, som förmodligen finns kvar där medan vi fick ut anteckningar på ett annat sätt, berättade Johan.
Det som var det allra jobbigaste var den långa perioden av maktlöshet, det var till och med värre än de grova övergreppen.
Nu är de frisläppta och försöker på omvärlden att engagera sig i för att hjälpa alla de som finns kvar.
– Fängelset ska ha blivit ännu hårdare nu, berättade Johan. Det är val nästa år och det ska ha byggts ett fängelse i fängelser där de politiska fångarna hålls.
De finns många journalister som är fängslade, både i Etiopien och i Eritrea och i flera länder, fängslade på oklara grunder, beskyllda för att vara terrorister.
– Jag tror att alla som läser vår bok kommer att kräva en ändring, menade Martin.
Relaterat:
Här är hemsidan för boken 438 dagar.
Här har Expressen recenserat 438 dagar.
Här har Svenska Dagbladet recenserat 438 dagar.
Augustpris-nominerade journalisten och författaren Lena Sundström gästade Göteborgspostens monter på Bokmässan och berättade om sitt arbete med sin senaste bok, Spår. Boken är en dokumentär thriller, en välskriven, spännande bok om de tre svenska journalisterna som avslöjade det fula spelet när amerikanska CIA-agenter tilläts hämta två egyptier i Sverige och föra dem till Mubaraks fängelser i Egypten där de torterades.
Berättelsen är som rafflande och att läsa den är som att följa en amerikansk hårdkokt thriller. Ändå är inget påhittat, ingen är tillagt för dramaturgens skull, försäkrar Lena Sundström.
– Det är en helt sann historia, allt bygger på fakta och går att bevisa, säger hon. Ja till och med detaljer som om det står att någon har hål på en strumpa, då finns det bevis för att det var så.
– När jag började projektet bestämde jag mig för att jag inte skulle synas i berättelsen och allt skulle bygga på fakta och underlag som går att kolla upp. Jag sade till de tre journalisterna att jag ville ha tillgång till allt: deras mail, anteckningar allt och jag gjorde djupintervjuer med dem.
Lena Sundström har jobbat en hel del med grävande och undersökande journalistik. Hon har jobbat på Kalla Fakta och hennes bok ”Världens lyckligaste folk” nominerades till Augustpriset. När hon skriver måste det handla om mer än att skriva något spännande eller underhållande.
– Det räcker inte med en spännande berättelse för mig. Jag vill ha en berättelse som säger något om oss och vårt samhälle, säger hon.
De tre journalisterna som boken handlar om avslöjade att den svenska regeringen tillät amerikanska CIA-agenter komma till Sverige och på svensk mark föra bort två män som inte dömts i någon rättegång och inte fått sin sak prövad rättsligt. Journalisterna lyckas också bevisa hur de amerikanska agenterna gör likadant världen över, för bort människor utan rättegång. Göteborgspostens reporter frågade Lena Sundström om hon har några tankar kring varför Sveriges regering inte tycks reagera utan verkar fortsätta på samma spår. Han det ha att göra med att Anna Lindh var huvudansvarig? frågade reportern.¨
– Jag är lite kluven till att hon utmålas som huvudansvarig, sade Lena Sundström. Hon var visserligen föredragande minister men det var ju andra som hindrade de juridiska ombuden ifrån att få information i tid. Hela regeringar stod ändå bakom det hela och Mona Sahlin har ju i samband med senaste minnesdagen för Anna Lindh tagit upp att såväl Thomas Bodström som Göran Persson och stadsrådsberedningen var involverad.
Lena Sundström efterlyser att en oberoende kommission ser över allt som inträffat kring händelsen.
Relaterat för dig som vill läsa mer:
Här berättar Sveriges Radio om boken.
Här är en recension i Svenska Dagbladet.
Här är Göteborgspostens recension.
Den kalla septemberkvällen är stolorna framställda i Rotundan på Stockholms stadsbibliotek, litteraturforskaren Maria Karlsson står uppe på den lilla scenen intill Deckarhyllorna och berättar om de drygt fyrtio tusen brev som blev skickade till Selma Lagerlöf under en tidsperiod av femtio år. Karlsson berättar passionerat om värdet i dessa brev, hon ursäktar sig flera gånger om de tekniska problemen som lett till att hon inte kunnat visa upp sin powerpointpresentation.
Under femtio år rådfrågade, tiggde, gratulerade, kritiserade och brevväxlade läsarna med Selma Lagerlöf. Till en början handlade det om mer eller mindre tjugo brev om året, senare understeg brevantalet inte hundratal. Karlsson nämner att ett så pass stort brevantal till en författare av en så pass heterogen grupp läsare inte är enkel att hitta, om den överhuvudtaget finns.
Den heterogena gruppen läsare – män, kvinnor, studenter, arbetarklassen, främlingslegionen m.m. – vars brev idag är bevarade på Kungliga biblioteket i Stockholm ger en bild av dåtidens läsare men även en bild av Selma Lagerlöfs författarskap och henne som person.
Vem var Selma Lagerlöf i läsarnas ögon? Hon gick ifrån att vara en lärarinna, en högt ärad Fröken till att senare – med pressens förtjänst – förvandlas till sagoberätterskan Lagerlöf, den kära Sagotanten. Läsarnas Lagerlöf var god, i med lärarbakgrunden i Värmland identifierade sig många läsare med henne och lättade sina hjärtan i sina brev. En majoritet var tackbrev men en stor del läsare vände sig till henne i hopp om ekonomiskt stöd, vissa förekommande brev innehåller till och med en krävande ton i sig.
1901 kom det första tiggarbrevet från Uppsala, Karlsson berättar att strukturen i denna och senare tiggarbrev kunde se identisk ut; det innehöll en blandning av ursäkter, smicker, flera ursäkter och givetvis en förklaring av den svåra situationen. Breven kunde avslutas med ett intyg av en präst. Många blev också stöttade av Lagerlöf, främst studenter hon dessutom brevväxlade med under deras studieår.
Karlssons föredrag är väldisponerat och tiden – den dryga timmen – på stadsbiblioteket flyger fort iväg. Publikens frågor efter föredraget berör främst genusperspektivet – intresset ligger i de kvinnliga och manliga läsare Lagerlöf hade. Den ofta förekommande manliga brevskrivaren var antingen emotionell, öm eller mer krävande än den kvinnliga brevskrivaren. Fastän kvällen är kall, och fastän publiken inte får se några tjusiga powerpointbilder är stämningen i Rotundan varm.
Text: Anastasia Brink
Under hösten kommer Stockholms stadsbibliotek också ta upp författarna Sara Lidman, Karin Boye, Frank Heller och Alf Henrikson.
Redaktör: Erik Nordlander
Förlag: Laurella & Wallin Förlag
Utgiven: 201309
ISBN: 978-91-979400-7-8
Uncommon Stockholm är en samling berättelser författade av folk som antingen bor i eller har en koppling till Stockholm. Vissa kapitel innehåller endast bilder. Berättelserna utgör personliga skildringar av valda delar av Stockholm. Boken är en del i en fristående serie om olika platser som alla bygger på samma tema.
Bland det första som jag slås av i boken är på vilket sätt de olika författarna har valt att bidra till bokens innehåll. Vissa kapitel innehåller mer djup än andra, och vissa kapitel hade jag kunnat vara utan helt. Systembolaget och smörgåsbord är exempel på delar som jag inte tycker hör hemma i boken då det inte har någon särskild koppling till Stockholm, även om jag kan förstå att de kan utgöra en intressant del om man vill presentera Sverige. Det blir i vissa delar för förutsägbart. Parkteatern, Stockholm Pride, Sergels torg, Södermalm och Kungsholmen är för mig inga okända delar av stockholmslivet även om det kanske är det för vissa.
Vad som hade kunnat vara en vacker guide över dolda pärlor i Stockholm håller inte riktigt hela vägen fram tycker jag även om vissa kapitel i sig känns väldigt bra utformade, utan blir tyvärr inte mer än en trevlig bok att bläddra i och kanske visa upp för de som för första gången besöker Sverige och Stockholm. För den som bott i Stockholm eller spenderat en del tid i staden hade vissa kapitel kunnat uteslutas och istället ersättas av andra mer personliga berättelser som tar en bortom strosandet på Söder eller en fika i stan och istället tar oss till de där okända delarna vi alla någon gång kan längta efter att få upptäcka.