Bokmässans största stjärnor i år var nog de två journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. I år igen. Förra året kom de till bokmässan nästan direkt efter att de frigivits ur det etiopiska fängelset. De hade bara varit i frihet en vecka. I år kom de dit med den nyutgivna boken ”438 dagar: vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar” i bagaget. De har varit spikade på 26 olika programpunkter under Bokmässan och hela tiden har det kommit en stor publikskara.
Boken kom ut något före Bokmässan och det betyder att en hel del hunnit läsa den. Upplagan på 30.000 sålde slut direkt och förlaget tryckte upp en ny upplaga på 15.000.
– Det är en otrolig känsla, sade Martin. Det är fantastiskt med det stora gensvaret. Vi har mött många här under mässan som läst boken och diskuterat den med oss.
Att skriva boken har varit som att ha mental rustning under fängelsetiden.
– Boken gjorde att det blev en mening med att sitta i fängelset, sade Martin.
– Processen med boken har varit viktig, en mental återhämtning att skriva av sig, sade Johan.
Först var planen att det skulle bli ett reportage men allt som borde vara med växte snabbt och de insåg att det inte skulle få plats i ett reportage.
Boken kunde komma till genom att de antecknade det som hände.
– Vi hade tur när vi släpptes att jag fick tillbaka det anteckningsblock vi hade när vi greps i öknen, berättade Martin.
– Vi skrev ner allt ordagrant, dialoger och samtal och vad som hände, Vi insåg att vi inte skulle minnas allt annars, berättar Martin. Vi skrev vad som hände just då, just där.
Förhören med dem filmades och dessa filmer fick de tag på.
– Jag var väldigt skadad då och det syns tydligt, jag var ganska omtöcknad, berättade Johan.
Uppfinningsrikedomen för att få tag på papper och penna och för att kunna smuggla ut anteckningarna var en förutsättning för att lyckas. Exempelvis pluggade Martin franske i fängelset och kunde därmed ha en anledning att sitta och skriva, han kunde låtsas studera. De gömde anteckningarna på sig och smugglade ut dem med hjälp av anhöriga.
– När våra anhöriga kom kunde vi krama om den och låta ett papper slinka ner i byxlinningen på dem, berättade Martin.
En persion var det inte så många besök av anhöriga och då byggde de en modell av ett Vasaskepp och funderade på att försöka smuggla ut anteckningar, gömda i skeppet. Andra fångar avrådde dem och menade att skeppet var i allra högsta grad något som fängelsevakter och chefer skulle misstänka. De fick rådet att sprida ut ett rykte om att de skulle smuggla ut anteckningar i skeppet och på så sätt få vakterna att fokusera på skeppet – medan de istället smugglade ut anteckningarna på ett annat sätt.
– Det fungerade. Vakterna beslagtog vårt skepp, som förmodligen finns kvar där medan vi fick ut anteckningar på ett annat sätt, berättade Johan.
Det som var det allra jobbigaste var den långa perioden av maktlöshet, det var till och med värre än de grova övergreppen.
Nu är de frisläppta och försöker på omvärlden att engagera sig i för att hjälpa alla de som finns kvar.
– Fängelset ska ha blivit ännu hårdare nu, berättade Johan. Det är val nästa år och det ska ha byggts ett fängelse i fängelser där de politiska fångarna hålls.
De finns många journalister som är fängslade, både i Etiopien och i Eritrea och i flera länder, fängslade på oklara grunder, beskyllda för att vara terrorister.
– Jag tror att alla som läser vår bok kommer att kräva en ändring, menade Martin.
Relaterat:
Här är hemsidan för boken 438 dagar.
Här har Expressen recenserat 438 dagar.
Här har Svenska Dagbladet recenserat 438 dagar.
