Litteratur och konst

En Marialegend
Författare Niklas Rådström

Niklas Rådström är en av de mest intressanta svenska författarna idag. Han väjer inte för de stora utmaningarna eller för de svåra frågorna. Han vågade sig på att skriva ett teatermanus om bibeln. I våras kom hans nyaste roman, En Marialegend, som egentligen är tre romaner i en, eller tre berättelser i samma bok.

Varför valde Niklas Rådström att skriva denna bok?
– Jag har velat skriva en bo som heter så i mer än tjugo år, berättar han då han gästade Se Människan-scenen på Bokmässan i Göteborg 2016.

Mariagestalten finns i vår kultur i två gestalter: som en madonna och som den sörjande.Boken pendlar mellan dessa två punkter.

– Varje liv är värd att få kärlek, sade Niklas Rådström när han berättade om boken. Det är grunden och temat. Maria får ett barn som hon inte vet vilket ursprung det har.

Bokens första berättelse skildrar en ung kvinna i ett land i krig som lämnas för att dö sedan hon utsatts för en gruppvåldtäkt av en hord barnsoldater.

Den tidigare biskopen Martin Lind ledde samtalet på scen med Niklas Rådström. Han frågade:
– Berättelsen börjar hemskt. Måste det vara så svart?

Ondska och våld har den karaktären att det kan rasera allt i en handvändning. Och det är just hur vi handskas med den ondska som världen rymmer som Rådström undersöker i berättelsen. Ondskan och vad som egentligen är viktigt i livet.

– Det mörkas verklighet måste vi berätta om, den bör tas på allvar, sade Niklas Rådström.

Rådström funderade också kring hur han beskriver det onda:
– Jag tror det upplevs starkt också för att jag skildrar vad som sker rent fysiskt. Det är ju så med våld att det trasar sönder allting.

Bokens tre berättelser beskrivs av bokförlaget Bonnier:
En ung kvinna lämnas att dö sedan hon utsatts för en gruppvåldtäkt av en hord barnsoldater. En museiintendent i New York ombeds att ta över en avliden kollegas arbete och dras alltmer in i hennes liv. Den tyske 1500-talskonstnären Lucas Cranach försöker rädda en samling konstskatter undan förstörelse vid Karl den femtes belägring av Wittenberg.
I Niklas Rådströms nya bok vävs dessa tre till synes orelaterade historier samman till en gripande och utmanande berättelse. En Marialegend är en storartat djärv och rik roman om hur vi handskas med den ondska som världen rymmer och om vad det är vi håller för viktigt i våra liv.

Recension av boken i Svenska Dagbladet och här är en recension i Dagens Nyheter.

Nazibruden -Anna-Lena Joners Larsson

berättad för Jessika Devert

Harper Life

Jag läste en intervju med Anna-Lena Jones Larsson, en av de få tjejer som varit ett ledarnamn inom vitmakt-röresen. Blev lite nyfiken på vad som får en tillsynes begåvad, smart tjej att liera sig med de värsta krafterna vi har. Boken Nazibruden, hoppades jag skulle ge mig svar på mina funderingar, men den lämnar mig i ett vacum. Anna-Lena växer upp i en vanlig familj, strulig i tonåren, reser och revolterar. Jobbar i Egypen, lär sig arabiska. Kommer hem och hamnar i gängen kring vitmaktmusik. Hon följer med, lyssnar inte på texterna, säger hon i boken. Politiken och budskapet känns inte relevant men ändå dras hon dit. Hon möter Erik, sångare i ett vitmaktband, blir förälskad. Tar över hans bokningar, sköter organisationen bakom bandet och deras skivor. Fortfarande utan att reflektera över vad hon gör. Hon reser världen över träffar ledarskikten inom Vitmakt, ser med ett visst förakt på fotfolket i rörelsen, samtidigt som hon umgås med ledarskiktet. Erik och Anna-Lena bemöts som star, deras dåliga skivor, texter hyllas och Anna-Lena själv ser helt klart att det är skit men fortsätter. Hon reagerar i det tysta, men tiger. Vännerna vänder henne ryggen, nazibruden är inte populär i Bollnäs med omnejd. Hon lever två liv, städar undan nazistsymbolerna då mamma kommer på besök för att nästa nu åka på konserter med vitmaktmusik.

Under graviditeten rasar allt, sjukdom, indragen sjukersättning gör att datorn och rasistsidorna blir hennes tillflykt. Där sprider hon vidare det hat som präglar hela den rasistiska rörelsen. Samtidigt vill Anna-Lena leva ett vanligt liv med barn, familj, dagis och kompisar.

Boken flyter iväg med berättelser om möten med Ku-Kuxklan i USA, tyska nazistmöten och vänner som hon idag helt tar avstånd ifrån.

Jag förstår att Anna-Lena är tudelad, viktmaktlivet är spännande, ger uppmärksamhet, beundran, men jag får aldrig riktigt klart för mig hur man gå in i en rörelse med så tydliga budskap utan att fästa avsikt med budskapet. Här önskar jag att det funnits mer av analys, förklaring från henne själv mer än att Erik var den stora kärleken. Kärlek gör oss blind men gör den oss verkligen så blind!

Anna-Lena är idag utbildad diakon, jobbar med invandrare, upptäcker att många invandrarkvinnor är precis som hon, ensam mamma, orolig för barn, ekonomi och vardagens oro. Det är inga problem att umgås med människor från andra delar av världen, konstaterar hon, de är människor och många har flytt från rena helvetet. Jag gillar Anna-Lena, hon är stark, försöker försonas med det som varit. Försöker göra ont till gott, tar avstånd från våld, hot och rasism. Men ändå känner jag att något saknas.

Boken är dock viktig eftersom få som varit så inne i Vitmaktrörelsen kommer ut och berättar gör avbön. Det är starkt. Drivkraften för Anna-Lena blev när någon kallade hennes barn för nazibarnen, då bestämde hon sig att kliva fram i ljuset. Kärleken till barnen är hennes förändring.

Läs gärna men vänta er inte svaren ni kanske vill ha, men se den som ett tidsdokument och att det finns en väg tillbaks.

Anne Skånér