Nazibruden -Anna-Lena Joners Larsson
berättad för Jessika Devert
Harper Life
Jag läste en intervju med Anna-Lena Jones Larsson, en av de få tjejer som varit ett ledarnamn inom vitmakt-röresen. Blev lite nyfiken på vad som får en tillsynes begåvad, smart tjej att liera sig med de värsta krafterna vi har. Boken Nazibruden, hoppades jag skulle ge mig svar på mina funderingar, men den lämnar mig i ett vacum. Anna-Lena växer upp i en vanlig familj, strulig i tonåren, reser och revolterar. Jobbar i Egypen, lär sig arabiska. Kommer hem och hamnar i gängen kring vitmaktmusik. Hon följer med, lyssnar inte på texterna, säger hon i boken. Politiken och budskapet känns inte relevant men ändå dras hon dit. Hon möter Erik, sångare i ett vitmaktband, blir förälskad. Tar över hans bokningar, sköter organisationen bakom bandet och deras skivor. Fortfarande utan att reflektera över vad hon gör. Hon reser världen över träffar ledarskikten inom Vitmakt, ser med ett visst förakt på fotfolket i rörelsen, samtidigt som hon umgås med ledarskiktet. Erik och Anna-Lena bemöts som star, deras dåliga skivor, texter hyllas och Anna-Lena själv ser helt klart att det är skit men fortsätter. Hon reagerar i det tysta, men tiger. Vännerna vänder henne ryggen, nazibruden är inte populär i Bollnäs med omnejd. Hon lever två liv, städar undan nazistsymbolerna då mamma kommer på besök för att nästa nu åka på konserter med vitmaktmusik.
Under graviditeten rasar allt, sjukdom, indragen sjukersättning gör att datorn och rasistsidorna blir hennes tillflykt. Där sprider hon vidare det hat som präglar hela den rasistiska rörelsen. Samtidigt vill Anna-Lena leva ett vanligt liv med barn, familj, dagis och kompisar.
Boken flyter iväg med berättelser om möten med Ku-Kuxklan i USA, tyska nazistmöten och vänner som hon idag helt tar avstånd ifrån.
Jag förstår att Anna-Lena är tudelad, viktmaktlivet är spännande, ger uppmärksamhet, beundran, men jag får aldrig riktigt klart för mig hur man gå in i en rörelse med så tydliga budskap utan att fästa avsikt med budskapet. Här önskar jag att det funnits mer av analys, förklaring från henne själv mer än att Erik var den stora kärleken. Kärlek gör oss blind men gör den oss verkligen så blind!
Anna-Lena är idag utbildad diakon, jobbar med invandrare, upptäcker att många invandrarkvinnor är precis som hon, ensam mamma, orolig för barn, ekonomi och vardagens oro. Det är inga problem att umgås med människor från andra delar av världen, konstaterar hon, de är människor och många har flytt från rena helvetet. Jag gillar Anna-Lena, hon är stark, försöker försonas med det som varit. Försöker göra ont till gott, tar avstånd från våld, hot och rasism. Men ändå känner jag att något saknas.
Boken är dock viktig eftersom få som varit så inne i Vitmaktrörelsen kommer ut och berättar gör avbön. Det är starkt. Drivkraften för Anna-Lena blev när någon kallade hennes barn för nazibarnen, då bestämde hon sig att kliva fram i ljuset. Kärleken till barnen är hennes förändring.
Läs gärna men vänta er inte svaren ni kanske vill ha, men se den som ett tidsdokument och att det finns en väg tillbaks.
Anne Skånér