Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivrecension: Ani DiFranco – Allergic to Water

by

ani

Artist: Ani DiFranco
Titel: Allergic to Water
Betyg: 3

Genom åren har Ani DiFranco uppmärksammats lika ofta för sin aktivism som för sin musik. Sedan den självbetitlade debuten såg dagens ljus 1990 har hon hunnit släppa ytterligare sjutton studioalbum. I ryggen har hon alltså en gedigen diskografi med flera klassiska album. Den senaste, ¿Which Side Are You On?, kom för två år sedan. Men hon har också blivit ett affischnamn för feministisk och politisk medveten singer-songwriter-folkpop.

Vid fyrtiofyra års ålder visar den samhällsengagerade tvåbarnsmamman inga tecken på att vilja trappa ned, men Allergic to Water är lite mer introspektiv, något mer återhållsam i sin framtoning. Inspiration hämtas bland annat från blues och New Orleans-jazzen. Det känns som att hon medvetet låter musiken snarare än politiken stå i fokus.

Som album är Allergic to Water sammanhållet, men ett par låtar sticker ut — inte minst den gitarrdrivna singeln Careless Words och den snygga finalen med Rainy Parade.

Bästa spår: Careless Words, Allergic to Water, Rainy Parade

Skivrecension: Pink Floyd – The Endless River

by

pinkfloyd_theendlessriver

Artist: Pink Floyd
Titel: The Endless River
Betyg 2

Pink Floyd 15’e och sista album, The endless river, är baserad på material som blev över ifrån det tidigare albumet Division Bell 1994 och är en svanesång för den postumt medverkande keyboardisten Richard Wright som avled i cancer 2008. Det är det tredje albumet sedan Pink Floyds egentliga överhuvud och främste låtskrivare Roger Waters lämnade bandet – som sedan dess har levt på konstgjord andning under gitarristen David Gilmours styre.
Bandet har inte haft ett riktigt lyft under den senare eran, speciellt inte om man jämför med bandets glansdagar, och detta faktum finner vi komprimerat i detta album.

Albumet bjuder på en medioker lyssningsupplevelse och lyfter aldrig riktigt. Det är ett instrumentalt och ambient – sånär som på sista spåret – konceptalbum med ”brist på kommunikation” som huvudämne. Produktionen är som alltid när det gäller Pink Floyd mycket bra och keyboardisten Simon Wrights postuma medverkande framgår tydligt och väl. Men man kommer inte ifrån en känsla av att hela albumet är gjort på mer rutin än med hjärta, och framförandet känns trött och dåsigt.

Efter ett antal spår blir man desorienterad då låtarna går in i varandra, detta är alltså inget album man har favoritlåtar på, utan det är gjort för att lyssnas igenom under en sittning. Man kan då och då, särskilt i början av albumet, finna små referenser och nickar i musiken till tidigare milstolpar i bandets karriär men det försöket till att väcka nostalgi hjälper tyvärr inte för att lyssnarens upplevelse ska bli tillfredsställd.

Musiken är mellan varven drömsk och vacker på ett meditativt vis, men det saknas djup.
Återigen får man känslan av att detta är gjort på rutin och att man har hört det förr.
Kanske är skivan riktad till de allra mest hängivna fansen som förstår att ta till sig allt utav bandet.

Skivan är sammanfattningsvis ganska blek och platt, den lyckas inte skapa det djup och den värdighet man förväntas få ifrån ett band som Pink Floyd – en gång i tiden den progressiva musiken och art rockens främsta band – speciellt inte då det är deras sista album. Detta må vara deras officiella avslut, men inofficiellt tog Pink Floyd, som de allra flesta känner dem, slut vid Roger Waters avhopp 1985.

Pink Floyd gör med detta album inte en grand finale, utan endast en finale.
Text: Fredrik Lind

Skivrecension: Cool Ghouls – A Swirling Fire Burning Through the Rye

by

coolghouls

Artist: Cool Ghouls
Titel: A Swirling Fire Burning Through the Rye
Betyg: 4

Amerikanska Cool Ghouls debuterade förra året med en skiva som gjorde sitt bästa för att låta som brittiska band som The Kinks och Small Faces lät i mitten av sextiotalet. På nya A Swirling Fire Burning Through the Rye har man tagit några steg framåt och låter istället som amerikanska rockband började låta mot slutet av sextiotalet. Den rena rocken har blandats ut med psykedelia och folkmusikspop, med influenser från band som The Byrds och Buffalo Springfield. Det är en positiv förändring, den nya stilen passar Cool Ghouls bättre.

Ett speciellt drag hos Cool Ghouls är deras körsång. Det är snyggt gjort, med stämsång som för tankarna både till sextiotalspop och nyare band som Fleet Foxes. Körsången får låtar som i grunden är lite stökiga, lite åt garagerockhållet, att ändå låta som klassisk pop. A Swirling Fire Burning Through the Rye spelades in live i studion, och det har gett skivan en särskild känsla. Det finns något lite opolerat, lite småstökigt över musiken och det ger musiken ett särskilt liv.

Det är en hög nivå på låtarna på A Swirling Fire Burning Through the Rye. Här finns inga låtar som är direkt dåliga, som känns som ren utfyllnad. Visst, ibland går det lite på tomgång, några av låtarna hade kunnat vara kortare, mer effektiva. Ibland blir musiken också lite onödigt gubbig, rör sig mot den sorts musik som nästan bara medelålders män uppfödda på Creedence Clearwater Revival gillar. Men det hör till undantagen, för det mesta är det riktigt bra, klockren psykedelisk pop.

Bästa spår: And It Grows

Skivrecension: Azealia Banks – Broke With Expensive Taste

by

azealia

Artist: Azealia Banks
Titel: Broke With Expensive Taste
Betyg: 4

För tre år sedan dök hon upp — som en blixt från klar himmel — och chockade hiphop-världen med stenhård house. Debutsingeln 212 blev en YouTube-succé, likaså den klubbiga 1991. Våren 2012 släpps mixtapen Fantasea. Ryktena går om ett kommande album vid namn Broke With Expensive Taste, men releasedatumet fortsätter att förskjutas på framtiden. Banks tampas med skivbolagen. Efter en lång och mödosam kamp får hon napp och signas av labeln Prospect Park. Broke With Expensive Taste släpptes i förra veckan oannonserat på iTunes.

Mot alla odds uppfylls förväntningarna. Broke With Expensive Taste är en hård och explosiv debut av en lekfull och energisk Azealia Banks. Hiphop blandas med drum’n’bass, industri med 90-talshouse och R&B. Den coola raparen från Harlem, New York, har en särpräglad stil; det är smutsigt, hårt och utan kompromisser.

Hennes genreöverskridande musik är oförutsägbar och bjuder på överraskningar. Gimme a Chance är slagkraftig R&B med trumpeter och afrikanska trummor, Desperado tung industri och BBD bubblig house. Banks omtolkar och ger ny skepnad åt existerande verk. Ice Princess är en Banksifierad In the Air, progressiv house av Morgan Page, som gjorts tillsammans med mästerproducenten AraabMuzik. Och Nude Beach A-Go-Go — ett  Ariel Pink-samarbete klätt i Hawaiiskjorta och sandaler. Den glättiga strandpopen skär sig mot övriga industritunga låttitlar. Andra bidrag som Heavy Metal and Reflective, Luxury och Miss Armor segar ner skivans tempo.

Broke With Expensive Taste är debuten vi alla väntat på. Azealia Banks är i toppform och bevisar en gång för alla att 212 inte var ett undantag. Ingen lämnas oberörd när Banks detonerar bomben av explosiv house och hiphop.

Text: Petter Stjernstedt

Skivrecension: Ariel Pink – pom pom

by

pompom

Artist: Ariel Pink
Titel: pom pom
Betyg: 4

Den här gången har den Los Angeles-baserade låtskrivaren droppat sitt Haunted Graffiti, pom pom släpper han enbart som Ariel Pink, men det är inte ett soloalbum. ”I just want to point out that most records by solo artists aren’t the work of one guy,” berättade han i en radiointervju. Ser han det som en nystart? ”It’s a new confusion of sorts”.

Det är enkelt att dra paralleller till en filmregissör som spelat in sina första filmer med begränsad utrustning i sitt eget hem för att sakteligen gå över till att göra allt större Hollywood-produktioner. Ariel Pink, eller Ariel Rosenberg som han egentligen heter, har lämnat heminspelningarna från sina tidigaste album bakom sig. 4AD-debuten med Before Today från 2010 och efterföljande Mature Themes från 2012 spelades båda in i studio, men pom pom är Ariel Pinks mest välproducerade album hittills. Men oroa er inte, mannen bakom Schnitzel Boogie har inte gått och blivit mjuk. Det finns gott om tokigheter även denna gång. Eller vad sägs om låttitlar som Dinosaur Carebears, Sexual Athletics och Exile on Frog Street? Det är lika utflippat som det låter.

Öppningen med Plastic Raincoats in the Pig Parade låter som något hämtat ur mupparna, White Freckles har några medryckande tempoändringar och ett intro som för tankarna till Beat It, och i Four Shadows sjunger han med sin mest teatraliska röst över vad som får kallas en ariel-pinksk version av doom metal. Och då har vi bara kommit tre låtar in på albumet. pom pom är ett sjutton spår långt dubbelalbum, lika spretigt som det är idérikt, ett virrvarr av stilar, ofta hoppas det mellan flera genrer i en och samma låt. Lipstick och Not Enough Violence kompletterar varandra med stämningsfulla panflöjter och new wave-doftande noir-ljudbilder. Put Your Number in My Phone är det här albumets motsvarighet till Only in My Dreams; en låt som visar att Ariel när han fokuserar även kan leverera uppriktiga poplåtar. I Picture Me Gone, med textraden ”Let’s make a toast to glory days when you were 8 and I was only 41 / I dedicate this selfie to the little guy who will outlast me when I’m done”, avhandlas över svävande synthar bland annat vad som händer när gamla goda fotoalbum ersätts av iPhone-bilder samlade i ett iCloud-bibliotek. Och funkiga albumhöjdpunkten Black Ballerina, en låt av lite mer underlig karaktär, handlar om en farfar som tar med sitt barnbarn till den bästa strippklubben i LA.

Vissa låtar, typ Goth Bomb, kan visserligen kännas lite överflödiga, och med sin längd på 69 minuter kan det vara svårt att sträcklyssna sig igenom hela albumet, fast det kan knappast anklagas för att innehålla en trist sekund. pom pom är lika delar genialiskt, absurt och fyllt av låg humor.

Bästa spår: Lipstick, Black Ballerina, Picture Me Gone