Artist: Ariel Pink
Titel: pom pom
Betyg: 4
Den här gången har den Los Angeles-baserade låtskrivaren droppat sitt Haunted Graffiti, pom pom släpper han enbart som Ariel Pink, men det är inte ett soloalbum. ”I just want to point out that most records by solo artists aren’t the work of one guy,” berättade han i en radiointervju. Ser han det som en nystart? ”It’s a new confusion of sorts”.
Det är enkelt att dra paralleller till en filmregissör som spelat in sina första filmer med begränsad utrustning i sitt eget hem för att sakteligen gå över till att göra allt större Hollywood-produktioner. Ariel Pink, eller Ariel Rosenberg som han egentligen heter, har lämnat heminspelningarna från sina tidigaste album bakom sig. 4AD-debuten med Before Today från 2010 och efterföljande Mature Themes från 2012 spelades båda in i studio, men pom pom är Ariel Pinks mest välproducerade album hittills. Men oroa er inte, mannen bakom Schnitzel Boogie har inte gått och blivit mjuk. Det finns gott om tokigheter även denna gång. Eller vad sägs om låttitlar som Dinosaur Carebears, Sexual Athletics och Exile on Frog Street? Det är lika utflippat som det låter.
Öppningen med Plastic Raincoats in the Pig Parade låter som något hämtat ur mupparna, White Freckles har några medryckande tempoändringar och ett intro som för tankarna till Beat It, och i Four Shadows sjunger han med sin mest teatraliska röst över vad som får kallas en ariel-pinksk version av doom metal. Och då har vi bara kommit tre låtar in på albumet. pom pom är ett sjutton spår långt dubbelalbum, lika spretigt som det är idérikt, ett virrvarr av stilar, ofta hoppas det mellan flera genrer i en och samma låt. Lipstick och Not Enough Violence kompletterar varandra med stämningsfulla panflöjter och new wave-doftande noir-ljudbilder. Put Your Number in My Phone är det här albumets motsvarighet till Only in My Dreams; en låt som visar att Ariel när han fokuserar även kan leverera uppriktiga poplåtar. I Picture Me Gone, med textraden ”Let’s make a toast to glory days when you were 8 and I was only 41 / I dedicate this selfie to the little guy who will outlast me when I’m done”, avhandlas över svävande synthar bland annat vad som händer när gamla goda fotoalbum ersätts av iPhone-bilder samlade i ett iCloud-bibliotek. Och funkiga albumhöjdpunkten Black Ballerina, en låt av lite mer underlig karaktär, handlar om en farfar som tar med sitt barnbarn till den bästa strippklubben i LA.
Vissa låtar, typ Goth Bomb, kan visserligen kännas lite överflödiga, och med sin längd på 69 minuter kan det vara svårt att sträcklyssna sig igenom hela albumet, fast det kan knappast anklagas för att innehålla en trist sekund. pom pom är lika delar genialiskt, absurt och fyllt av låg humor.
Bästa spår: Lipstick, Black Ballerina, Picture Me Gone
