Skivrecensioner

Gothenburg Combo

Novel A Musical Library Vol. 4 Pop/ Chanson

5

Mixning och master Åke Linton Svenska Grammofonstudion (plus Hans olsson Brookes.)

Egen utgivning (stöd av Kulturrådet och Swedish Arts Grants Committe)

Relaesedatum: 12/9 2025

Blir nu femte gången jag recenserar duon David Hansson & Thomas Hansy på skiva. Som framgår av fullständig titel är senaste satsningen från gitarristerna med 25-årig karriär storslagen. Klassiska gitarristerna har gett i uppdrag åt ett antal artister och låtskrivare att snickra ihop var sitt stycke som ett besked på hur deras favoritbok låter. De åtta som inkluderats i samlingen Pop/ chanson: är i tur och ordning Janne Schaffer, Maia Hirasawa, Ulf Dageby, Emil Svanängen (Loney Dear), Sarah Riedel, Rebecka Törnqvist, Matti Ollikainen samt Sofia Karlsson. Har förvisso inget med recensionen att göra egentligen, men talar ändå om att jag har skivor med fem eller sex av dem beroende på hur man räknar och åtminstone hälften av dem har jag träffat. Denna härligt brokiga blandning har skrivit stycken vilka klockar in på drygt tre minuter upp till närmare sex minuter. i det spannet befinner sig låtarna.

Av ren fakta återstår att redovisa vald skönlitteratur. Tre titlar vet jag med mig att jag läst. Syftar på Älskaren av Magurite Duras, Stoner av John Williams och De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. En dramatisering av Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien recenserades för några år sedan. Tegelstenen till diktsamling som döpts till Efter arbetsschema av Johan Jönsson har jag hört poeten läsa ur vid ett par tillfällen. Resterande böcker är en novell av Sherwood Anderson, sagan om Nalle Puh samt en biografi om en kvinnlig konstnär skriven av Marie Darrieussecq.

Den som införskaffar cd:n kan läsa om hur tonsättarna låtit sig inspireras, hur de gått till väga i sina intentioner. Genom att musikaliskt försöka återge specifika förlagor finns en extra dimension, kopplingen till upphovsmakarnas litterära favoriter. Anknytningen är ju för åtminstone varje komponist självklar. Somliga verk framskrider rätlinjigt vackert medan andra rymmer spännande inslag. Inget bidrag är nära att falla ur ramen och man sjunker gärna in i albumets kontinuerligt skiftande atmosfär. Omsvängningarna blir aldrig omtumlande. Mina topp tre-alster är för övrigt signerade kvinnor. Eftersom ingen specialist på spanska instrumentet inkluderats och knappt fler än två renodlade gitarrister, funderas på om finesserna initieras av Gothenburg Combo eller tonsättarna. Jag som icke-musiker tycker mig höra arpeggios, treklang, kontrapunkt, antydan till vibrato och barréackord. Projektet har tagit åtta år och involverat 34(!) musikprofiler.

Näpen melodi med rytmisk hook inleder. Visar sig vara Janne Schaffer och dennes tolkning av Nalle Puh, en låt han haft liggandes. Den kännetecknas av en behaglig naivitet. Sarah Riedel fångar superbt känslan av vemod när huvudpersonen i Älskaren (lästes i lustläsarcirkel bildad på universitet) nostalgiskt blickar tillbaka på ett livsavgörande förhållande i ungdomen. Inte otänkbart att Riedel i arbetet påverkats av sin pappas död.

Vidare gör Rebecka Törnqvist stort intryck genom sin molldrypande klang, förmedlar brustna illusionens sorg hos Selma Lagerlöfs karaktär på ett sätt som leder tanken, till ödsligt vibrerande ackord framtagna i bluesmättade soundtrack av Ry Cooder. Antar att de två minimalisterna som målar i toner blivit lika förtjusta i färdiga resultatet som lyssnarna. Utan att ha närmare kännedom om källan till idén folkmusik-oraklet Sofia Karlsson kläckte vid studerandet av ovan nämnd konstnärsbiografi, finns odiskutabelt visuell prägel i hennes komposition. Musiken stiger ner eller snarare in i ett öde, skildrar ett utsnitt av ett alldeles för kort liv. Detta råkade bli mina favoriter ett några lyssningar, även om varje bidrag är högklassigt nog för att det ska bli en fullpoängare. Och Gothenburg Combo är ju en kvalitetsmarkör i sig som förtjänar att anlitade profiler anstränger sig till max. Kombination har gett riklig skörd!

Champian Fulton & Klas Lindquist

At Home

4

Inspelad hos Turtle Bay Records i New York (hemma hos Scott Asen), inspelning, mix och mastring: Michael Perez-Cisneros

Producent: Scott Asen

Turtle Bay Records

Releasedatum: 2/5 2025

Som jazzskribent känner jag väl till Klas Lindquist, den 50-årige altsaxofonisten och klarinettisten ursprungligen från Mölndal som är en mästare på swing och dessutom behärskar bebop-språket och är en fena på att backa upp vokalister. Hört honom live ett tvåsiffrigt antal gånger i långlivade Stockholm Swing All Stars, med den Nonet han leder och ett flertal andra konstellationer, smågrupper och storband. Han har varit solist på över fyrtio album och släppt en handfull skivor i eget namn. Härom året gav jag i en utförlig recension högsta betyg till senaste plattan med Klas Lindquist Nonet, vilket påtagligt gladde honom. Fick efter konsert i Stenhammarsalen hans Handle With Care där namnkunnig kvartett musicerar. Har lyssnat på gåvan ett par gånger med behållning utan att det resulterade i recension. Ska flikas in att lusten att lyssna på min ständigt ökande skivsamling avtagit, vilket fått konsekvenser för högarna av recensions-cd:s. Trist att man varje gång numera måste kämpa för att ta sig ur tillståndet av skrivkramp. Prestationskrav och tendensen att grotta ner sig i fakta underlättar inte precis.

Vill nu försöka anstränga mig efter att ha absorberat ett charmerande avskalat sound på At Home som innehåller nio standards plus ett original. Klas konverserar som väntat på altsax och klarinett med sin musikaliska partner sittandes vid pianot. I och med att den tio år yngre Champian Fulton från Oklahoma är en alldeles utmärkt interpret kan man jämföra med en stjärna som Diana Krall. Likheter finns, men exempelvis stämmorna skiljer sig åt då det märks att Fulton låtit sig influeras av svarta förebilder, så som Dinah Washington, Nat King Cole samt Sarah Vaughan. Hon är produktiv, har sedan 2007 släppt nitton album som ledare.

Kan vara värt att nämna att prisade kvinnan som undervisat på bland annat Lincoln Center samarbetat med trumslagaren Jimmy Cobb och mjukt spelande saxofonisten Scott Hamilton (framträder påfallande ofta i Sverige), två framstående musiker jag hört live. Vad beträffar pianistens inspirationskällor framhävs tungviktare som Monk och Art Tatum jämte storheter som ligger närmare hennes spel. Enligt uppgift finns i sådan förteckning Red Garland, Wynton Kelly och Hampton Hawes. Ska erkänna att jag tidigare bara vagt hört namnet på den sjungande pianisten som på plattan inspelad i två tagningar utanför studio, sömlöst interagerar med Lindquist.

Albumet öppnar med viga utflykter på klarinett vilka får mig att associera till såväl ”Dompan” som i vissa tidlösa fraser till Benny Goodman i en standard från 1934. De understöds lika ledigt av Champian vars ljuva replik i sitt solo indikerar kalibern på samarbetet. Hennes nyanserade vokala reflektioner doftar Dinah Washington. The Very Thought Of You är precis den önskvärda fullträff som sätter standarden. Angående repertoaren noteras att mest frekventa standards med ett par undantag undviks, också att alstren ter sig förunderligt enhetliga fast de inte enbart hämtats från tidiga swing-epoken. Finalen utgörs av en trogen, sofistikerad tolkning av P.S I Love You (G Jenkins/ J Mercer) från samma år som inledande melodi. Hälften av låtarna dateras till 30-talet plus från Broadway-musikal som hade premiär 1924 – Tea For Two. , Lyssnaren ges kött på benen i liner notes skrivna av chefen för Louis Armstrongs Museum och Forskningsinstitut.

Själva inspelningen utgick från intim soaré med litterära förtecken hos skivbolagets grundare där duon medverkade och gjorde bländande avtryck. Föreslogs att musiken borde hamna på skiva, varför Fulton & Lindquist återvände för att återskapa magin. Njuter av det raffinerat sömlösa samspelet, likaså av deras respektive kongeniala solon vilka storartat vårdar traditionen samtidigt som eget temperament skiner igenom. Som troligen framskymtat saknas friktion och spännande övergångar. Har tidigare skrivit att enda invändning möjlig att rikta mot Lindquists magnifika musicerande och komponerande, är att svärta ytterst sällan förekommer. I denna väl valda bukett av standards jämte ett original kan ändå tillkortakommande och sorg anas emellanåt. Endast någon enstaka gång försvinner magin på en imponerande 4+ utgåva. Och lyckligtvis hittar mainstream-utövarna tillbaka till den laddning som fångar in lyssnaren. Har varit viktigt för de ansvariga att uppnå rätt atmosfär, spontant avslappnad sådan. Något man definitivt gått i land med i ett mycket genomarbetat projekt.

Arren har en otrolig verkshöjd. Duon vet precis hur de ska variera sig, disponera noterna och inte minst pauseringar behärskas mästerligt.. Sättningen med två melodiinstrument där Fulton får utvinna bastonerna fungerar utmärkt, även om soundets renons på pulserande rytm skulle kunna ses som en brist. Under vidsträckt konversation höjs aldrig rösten, inga argumenterade utfall görs utan man lyssnar på varandras utsagor, svarar med meningsfulla inlägg vilka härrör från gemensam källa. Till skivans stora förtjänster hör den behagliga oklanderliga sången, vars sublima och emellanåt nära nog uppfordrande uttryck förhöjer värdet väsentligt på varje tolkning. De låter genomgående superbt småsvängiga kryddade med en genuint själfull aura.

Don´t Do That To Me är titeln på en bluesig melodi som tillhör topparna. Den visar sig överraskande vara skriven av duon som sannerligen bevisar att hantverket behärskas, att de är insatta i arvet från Earl Hines och Louis Armstrong vilka finns rikligt representerade. Innerliga balladen får mig att para ihop Bird med Oscar Peterson, som ju samarbetade bland annat på skiva 1952. En kvinnlig vokalist som ackompanjerade sig själv vid flygeln har inkluderats. Syftar på I Was Looking For You av Blossom Dearie (recenserade tribut på Sthlm Jazzfestival härom året).

Finns som antytts en uppsjö av instrumentala höjdpunkter på At Home. I Louis Armstrong-klassikern You Can Depend On Me skriven av bland andra Earl Hines briljerar Klas på altsax och därpå Fulton med sitt ljuvliga anslag på flygeln. Sprudlande samtidigt förunderligt samlad attityd i ett arr med något spetsigare profil. Deras spel på mexikanska älskade boleron Bésame Mucho blir till en perfekt slipad diamant. Att Errol Garner varit en annan förgrundsgestalt för duktig pianist framgår av suveränt solo på My Monday Date komponerad av instrumentkollegan Earl Fatah Hines 1961. Den har tydligen blivit en favorit inom dixieland. Summa Summarum mycket klokt beslut att spela in denna alldeles extraordinära, ledigt flytande konversation i toner som hyllar finessen i mainstream och förstklassigt förvaltar arvet.

Ulla Fluur

Katten också

4

Inspelad 15/1 o 20/8 2024 i Atlantis Studio av Niclas Lindström

Mixning och mastering: Alar Suurna

Producent: Ulla Fluur

At Last Music Sweden (egen utgivning)

Releeasedatum: 9/5 2025

Har blivit osedvanligt många lyssningar innan jag förmått samla ihop intrycken till en recension, minst ett halvdussin gånger har jag vistats i musiken. Kan vankelmodet bero på att jag känner pressen på att göra Ulla Fluur rättvisa efter att ha skrivit om två tidigare fullängdare? Upptäcker på hennes hemsida att förutom mina recensioner (även min text om spelning för SWEJS på Nef finns publicerad) länkas endast till LIRA. Katten också är således tredje skivan sedan jazzsångerskan Ulla Fluur debuterade 2021 förhållandevis sent i livet.

Fluur sjöng och spelade piano i ungdomen, kom dock att jobba med helt andra saker såsom dramaproduktioner inom film och tv. Det var först efter att hennes make, trumslagaren Christer Jansson, dog i cancer som hon bestämde sig för att vilja ta upp sången på allvar. Blev en tröst som kunde påminna om terapi enligt intervju. Fluur gick hos en lärare, anmälde sig till jazzkurs och fick blodad tand. En av de musiker som nappade när hon ringde runt var basisten Martin Höper. I egenskap av både musiker och producent utgjorde han på föregångarna jag strödde beröm över i OJ, sammanlänkande kraft för Fllur och ett antal eminenta instrumentalister. Höper är kvar liksom klaviatursnillet Leo Lindberg medan nye batteristen heter Henrik Jäderberg.

Saknar denna gång tillgång till presstext vilket gör att jag inte vet vilka idéer som legat till grund för aktuella albumet, där Tystnad av Niklas Gabrielsson Lind släpptes på singel i början av året. Vi får totalt åtta melodier vilka samtliga framförs på svenska. Två av dem är välkända, rent av så intimt förknippade med sina original att jag inte är jätteförtjust i att de valts ut. Tänker på Jag vill nå dig (längtans samba) vars eldigt passionerade önskan varit symtomatisk för Lill Lindfors oförlikneliga scenpersonlighet, jämte Robban Brobergs underfundigt gungande och värmande ballad Båtlåt. Ska framhållas att Fluur och den som arrat tolkar dessa klassiker (särskilt Lills samba) i avskalad småjazzig tappning. Med tanke på att jag nyligen skrev om en tribut live till Svante Thuresson, ligger det nära till hands att dra parallell till hur cool denna och flera andra melodier/ jazzvisor låter. Fluur lyfter fram texter genom väl avvägda betoningar och adekvat temperament. Hennes mjukt inlindande stämma övertygar, har en ibland bevekande och då extra stark ton av uppriktighet. Kan förstå att LIRA jämförde sättet att sjunga med bland andra nyligen avlidna Nannie Porres. I någon enstaka sekvens kan förvisso fraseringen bli aningen osmidig.

Ett antal låtar är om inte standards, åtminstone signerade mer eller mindre berömda kompositörer eller jazzmusiker. Dom som fanns är i original titelspår på platta med den legendariske basisten Nils-Henning Örsted Pedersen från 1996. Texten Those Who Were av Liza Freeman (finns återgiven inuti cd-omslaget) sjöngs då bitterljuvt av Lisa Nilsson. I Janne Lindvalls översättning har orden fått en extra laddning i och med att de återhållsamt framförda verserna tillägnats Fluurs föräldrar, två väninnor och givetvis maken vars död var hennes livs stora sorg.

Vidare ligger som sista spår Du som stack eller den svenska gymnastikens betydelse vars stolt karska text härrör från Tage Danielssons penna och kom på skiva med Monica Z i mitten på 70-talet. I original heter den You Have Lived In The Autumn (B. Dearie/ M. Connor). En bitterljuv pärla har av Hans Widmark fått titeln Det går över. Låten är skriven av en singer songwriter förknippad med Swamp-rock som fanns med på ett hörn i ”The Last Waltz”. Hans artistnamn var Bobby Charles. Titelspåret på Ulla Fluurs brokiga fast soundmässigt enhetliga album har hämtats från standard av H Warren/ J. Mercer. Upphovsman till texten är Claes Andersson,. Antar att det är den finlandssvenske mångsysslande poeten vars tänkvärda dikter rekommenderas. Slutligen inleds skivan av ännu en Mello-raritet (merparten material på på förra albumet var att betrakta som ädel-schlagers, tävlingsbidrag från 60-talet) i form av skönt krängande Svart-Olas polska av Åke Hallgren som framfördes i svenska uttagningen 1967 av Sten Nilsson (han som frontade Sten & Stanley).

Hög tid att understryka vad rubriken slår fast. Nämligen hur generöst det ges utrymme åt musikerna att betagande färga melodierna i bryggor och utförliga stick. Och som de tar vara på sina chanser! Leo Lindbergs bidrag till slutprodukten är av allra högsta klass oavsett om han sitter vid flygeln eller trakterar orgel. Vilket enormt raffinemang! Han står för övrigt för arrangemanget till Tystnad. Hört honom mycket live och här bekräftar han ideligen förmågan, sin status.. Är därför egentligen mest överraskad över hur mycket plats han fick. Var däremot inte lika förberedd på hur strålande rytmläggaren Henrik Jäderberg huserar bakom sitt trumset, övertygar mer än någonsin i detta format. Klaviaturspelarande geniets ”förehavanden” gifter sig kontinuerligt med en lika elastisk rytmsektion. I akustiskt hänseende blev inspelningen enastående vilket framgår vid lyssnandet i bra hörlurar. Niclas Lindström på Atlantis ska harangeras stort för sin insats.

Vissa gånger jag lyssnar har jag kommit fram till att det låter oantastligt, finns helt enkelt inget direkt att anmärka på. Vid andra tillfällen har en fundering uppstått huruvida albumet är något av en mellanplatta. Båda hållningarna är rimliga, fast betyget har växt fram som självklart. En annan viktig reflektion avser själva soundet. Jazziga trion går bortom sin hemmaplan genom att lira en hel del beatbaserade melodier – visor, blues, lite avig polska, doft av samba, tretakt, ballader etcetera -, ett konstnärligt lyckat förfarande som fortsätter på inslagna vägen i sångerskans utgivning.

Vilka höjdpunkter vill jag peka på? Jo, hur självklart 66-åringen bottnar i vad hon sjunger, vilket verserna på Det går över respektive skickligt utförda betoningar i titellåt exemplifierar på ett närmast emblematiskt vis. Fluur har framgångsrikt hittat sin röst, sin stil. Och man kan inte förutse vilka sånger hon kommer ta sig an, hur paletten av djupsinniga bidrag blandas. Just titelspåret förtjänar att lyftas fram på musikaliska grunder jämte ett knippe magiska solon från Lindberg. Bör nämnas att Martin Höper fungerar galant som en solid mittpunkt. Den för basister obligatoriska feature-stunden tas till vara optimalt. Snacka om att samspelet mellan rytmsektion och inspirerad organist firar triumfer. Det följs av ömsint anslag och varsamt vispspel i Dom som fanns.