Mappe3
Katharsis
4
Inspelad i studio Glasfågeln juni 2023
VARVA Records & Music
Releasedatum: 23/5 2025
Efter mycket nedlagt jobb släpps nu andra skivan från en vital trio vilka åtminstone i rejäla sjok ägnar sig åt vad vi kan kalla fri form, förvisso inom fastställda ramar. Debuten från 2022 omhuldades av LIRA och Thomas Millroth i OJ, den senares lyriska omdömen gör honom oersättlig för landets jazziga avtangarde. Trion rosas för bland annat oräddhet, auktoritet och vilja att spegla genrens tillstånd av frihet på ,förmodar jag, 60-talet.
Mappe3 består av Martin Jäderberg på tenor- och baritonsaxofon och klarinett, Nils Kristensson på kontrabas samt trumslagaren Maria Dahlin. På uppföljaren hörs sju mer eller mindre sammanhållna kompositioner, samtliga skrivna av Martin som för övrigt är bror till Henrik vars insats på Ulla Fluurs färska album jag kan intyga är extraordinär. Martin lanseras som spjutspets i ett omfång som sträcker sig från barytonsax till klarinett. Uppväxt i Gävle påbörjades jazziga banan tidigt live medan Nils från Lilla Edet har sina rötter i rock, något som övergavs övergavs när smak för improvisationsmusik uppstod, vilket kan höras också i Alma Stenson Quintet, Kira5 och Jura Quartet. Av de tre är det Maria Dahlin jag hört i särklass mest. Hon har förekommit på jam, på Brötz, körkonsert i kyrka, ingår i Toppklass, Länge leve och varit med i Fartyg 6 med mera.
Visionen för trion med lite udda sättning – kan flika in att den trio med samma sättning jag spontant först tänker på är Trio Circle som jag recenserade för OJ och här i samband med Ystad Jazz Festival – handlar om ge varandra frihet inom ett givet format. Att vara synkade till den grad att varje medlem ges tillfälle att skjuta på gränser, utvidga ramarna i adekvat kreativa situationer. Arbetsmetoden sägs vara att bejaka musikalisk glädje och passion och en entusiasm i att leva efter humanistiska ideal. Storvulen deklaration av tre musiker numera bosatta i Göteborg. Sannolikt träffades de som nu är i 30-års åldern på Musikhögskolan i staden de flyttade till. Härom veckan anordnades releasekonsert i kulturminnesmärkta 1700-tals byggnaden Gatenhielmska huset, en att döma av vad jag snappat upp lyckad spelning som undertecknad tyvärr missade.
Katharsis påstås utforska meningen bakom begreppet genom att dyka djupare ner i konsten att spela på trio. Ordet kan som bekant härledas till antiken och Aristoteles, hans uppfattning om tragedin som rening eller befrielse. Det börjar signifikativt med en bullrigt medryckande småstökig sak. I b-delen på Snabbis ökar pådrivaren på tenor intensiteten ytterligare ett par snäpp. Rytmsektionen agerar excellent, är verkligen på tårna. Vad som ursprungligen lockade mig till att studera trions förehavanden närmare, deras lite vilda approach, var utsikten att få höra Maria Dahlins eminenta aktioner i helfigur. Och som hon infriar mina förhoppningar om att kunna ta del av ett otyglat spel med bibehållen struktur. Golvas av tajming, lyhördhet och fills influerade av mästare som Elvin Jones och Jack DeJohnette. Energiske alternativt coole melodileverantören påminner om legendarer, till exempel Eric Dolpy och Archie Shepp, jämte samtida kollegan Otis Sandsjö. När svängar tas ut allra mest ihärdigt går tanken oundvikligen till fri form-gurun Mats Gustafsson och de projekt han initierat eller är medlem i. Stadgan och spänsten från deras basist märks isolerat första gången i slutfasen på andra spåret, Spökboll.
Helt underbar dynamik med växlande fokus manifesteras i exempelvis Snubblar, snabblar, går där gemensam briljans uppstår. Låten genomsyras av formidabel känsla för rytm. Maria och Martin på klarinett turas om att bana väg i härligt snårig terräng. En sinnrik komposition präglas initialt av eftertänksamt basintro i folkton, omslutande sound assisterar. Vad som låter likt diskret tillförsel av elektronik framställs sannolikt på cymbaler och kanske annan utrustning.. Melodin i moll har träffande fått heta Dyster. En av kvalitéerna är förmågan att variera uttrycket. På femte spåret hörs en vacker, innerlig ballad. Har lyckats få fram info om att Maja Kirchhoff sjunger en romantiskt doftande text på svenska. Gläds åt flera basintron inklusive det solo Nils Kristensson exekverar i första tredjedelen på Vertigo.
På en skiva som ingen mindre än Jonas Kullhammar mastrat blir man positivt överraskad över Martin Jäderberg i rollen som låtskrivare. I fem disparata låtar behåller han greppet om mig. De två sista avviker en del genom avsaknad av påtaglig textur. Avsiktligt eller tog substansen av idéer slut? I ovan nämnda Vertigo tycks det struntas i mottagaren. Istället gasas det på formlöst i full frihet. Resultatet blir uppfriskande för en liten klick och för oss andra introvert med tappad koncentration som konsekvens. Handlar om hur lyssnaren registrerar eskapaderna. För mig flyter tonerna ut när mönster upplöses på slutet.
Att kalla drivna Mappe 3 för en frisk fläkt är alldeles för futtigt. Mer adekvat att ge dem epitetet virvelvind som ibland ”besinnar sig” och då förvandlas till lätt bris. Föreligger en uppenbar risk att blåsinstrumenten dominerar i en sådan här formation, vilket också sker emellanåt. Mot den bakgrunden uppskattas mycket att samtliga ges ypperliga möjligheter att vistas i framkant, att få uttrycka sin kreativa personlighet. Tillfällen vilka sannerligen tas till vara på bästa sätt.