Skivrecensioner

Skivrecension: The Radio Dept – Running Out of Love

28 oktober, 2016 by Petter Stjernstedt

Artist: The Radio Dept
Titel: Running Out of Love
Betyg: 5

En omänsklig vapenindustri. En finklädd rasistmobb. Och en frihet som kämpar för sin överlevnad. Running Out of Love skildrar en tid där kärleken spelat ut sin roll. Radio Depts fjärde album är ett tveeggat svärd, lika politiskt laddat som stilsäkert komponerat. Ett praktverk som förtjänar all uppmärksamhet.

Jag känner till få lika kompromisslösa band. Lund-pojkarna Martin Carlberg och Johan Duncanson träffades för första gången vid 2000-talets inledande fas. Tillsammans bildade de Radio Dept. Sedan dess har de släppt fyra album – ”Lesser Matters”, ”Pet Grief” och ”Clinging to a Scheme” och ”Running Out of Love”, samt ett gäng EP:s och singlar. Nya unga lyssnare har upptäckt dem via musikbloggar som streamat utvalda låtar av dem.
Det internationella genombrottet kom först 2006 när Pulling Out Wieght är med på soundtracket till Sofia Coppolas Marie Antoinette.

Radio Dept är orädda och målmedvetna artister som triggas av utmaningar. Friktionsfritt rör de sig mellan genrerna. Shoegaze möter elektro som möter synt som möter pop i en ödesmättad inramning. Med Running Out Of Love tar duon nästa steg i utvecklingen. Gitarrerna har lagts åt sidan. Istället framträder ett dansantare Radio Dept som påminner om 80-talets house och bastunga techno. Musiken är ödesmättad. I mardrömslika Occupied lånas ackord ifrån kultförklarade Twin Peaks-serien som dryper av mystik och hotfull stämning.

Den andra svärdseggen är politisk. Öppningsspåret Sloboda Narodu, på kroatiska “frihet åt folket”, är en dyster men hoppfull historia där popduon kräver rättvisa och skanderar “Freedom now, freedom now”. Dubbiga Swedish Guns är ett knytnävsslag mot svensk vapenindustri: ”And guess what came to town, the Swedish guns // and guess what burned it down, the Swedish guns.” We Got Game är en tänkvärd gliring mot Sverigedemokraterna: ”Like with this bunch of racist goons // the kind of guys you would not like to spoon // if in power”. De politiskt laddade låttexterna punkterar magsäcken på alla cyniker, egoister och främlingsfientliga människor där ute.

Running Out Of Love är beroendeframkallande och stilsäker popmusik. Carlberg och Duncanson är två blygsamma protagonister som inte litar på kritikernas ord. De får tro vad de vill. Running Out of Love är en fullträff, en fempoängare och ett av årets starkaste svenska album alla kategorier. Så det så!

Text: Petter Stjernstedt

Katie Melua – In Winter: ett riktigt vinteralbum att mysa till

10 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

Artist: Katie Melua
Titel: In Winter
Betyg: 4
Albumet släpps 14 oktober 2016

Katie Melua har gett ut sex album i sitt namn. Hennes vackra, milda stämma och hennes fina texter och mjuka gitarrspel har värmt mångas hjärtan. Nu har hon tagit steget och dessutom är medproducent till sitt nya album där hon sjunger tillsammans med kören Gori Women’s Choir.

Albumet är vackert och finstämt. Vid första lyssningen reagerade jag på att inget av spåren stack ut, där fanns ingen typisk storsäljande hit. Men när jag lyssnat ett par gånger till vann albumet just på det. Det är ett album där spåren hör ihop och bildar en helhet.

Första spåret anger tonen direkt, det är ”The Little Swallow” som är en traditionella sång från Ukraina, som hon sjunger på originalspråket.
– Det kändes så rätt att sjunga sången på sitt ursprungsspråk, förklarar Katie Melua själv.

Katie Melua har valt att låta sitt gitarrspel vara nedtonat albumet igenom, till förmån för att låta sångrösterna bära sångerna till stor del. Det är extra tydligt i Joni Mitchell-coverns ”River”. Det är vackert och det är vemodigt och det förmedlar många känslor. Jag får många inre bilder när jag lyssnar.

Katie Melua har förenat sitt västeuropeiska liv med sina georgiska rötter. Sången ”Nunc Dimittis” från Rachmaninoffs ”All-Night Vigil som skrevs två år före den ryska revolutionen 1917 var en utmaning av spela in men var en viktig bit i hennes vision för albumets helhet.
– I had to have it on the album; it took me close to the mythical notion I have from my youth of the Russian forest, frozen and covered in snow, and of my Granddad’s tales of escaping from a Siberian labour camp, berättar hon i ett pressmeddelande.

På albumet finns också nyskrivna sången ”Perfect World”, som är den första sången hon skrev sedan förra albumet.

Albumet är ett riktigt vinteralbum att lyssna till medan stearingljusen fladdrar i mörkret och doften av te fyller luften.

Skivrecension: Regina Spektor – Remember Us to Life

7 oktober, 2016 by Petter Stjernstedt

Artist: Regina Spektor
Titel: Remember Us to Life
Betyg: 4

Soviet Kitsch, debuten från 2004, gav oss en ny unik röst. Regina, med sitt komplexa musikbygge och varierade röstläge, fångade oss i nätet. Med tiden förändrades musiken och Reginas pianobaserade pop blev väl kommersiell. Med Remember Us to Life, Reginas sjunde album, återvänder hon till rötterna. Vi hör en sångerska som återtagit kontrollen över musiken och som fortsatt att utveckla sitt skrivande med vacker naturlyrik och prosa.

Välkommen till Regina Spektor-land. Här dansar djävulen i midnattsolen och mänskliga demoner gör sig påminda i en svallande känslostorm. Remember Us to Life är en jobbig lyssnarupplevelse. Det är personligt och självutlämnande med plågsamma ämnen såsom ångest och depression på tapeten. Men här finns också hoppet och kämparglöden. Regina ger inte upp i första taget oavsett motgångarnas magnitud. Hon är en skicklig sagoberättare som med ett barns naivitet förtäljer om mänskliga tillkortakommanden. Hennes språkliga utfärder imponerar – “Under the floorboard there is a deep well that leds to a spring that sprung up in hell / that’s where all the devils danced and kissed and made their blood pacts in the ancient mist”, sjunger hon i Grand Hotel. Hennes insiktsfulla texrader begeistrar. “Sometimes wrong and right can look the same”, skanderar hon i The Light. Och i Sellers of Flowers sörjer hon över den vilda rosen som plockas likt salladsblad från ett salladshuvud och säljs till högst bjudande i en kapitalistisk värld. Vem tjänar på det? – “Who’s the winner? Not the roses, not the buyers, not the tellers, maybe winter.”

Musikaliskt har hon breddat sig. Pianot står som vanligt i centrum, men Regina har fördjupat sin ljudbild. Det är ett dynamiskt och storslaget ljudlandskap. I låtar som Sellers of Flowers byggs ljudbilden effektivt upp för att mot sluttampen få brisera ut i filmisk skala med energisk stråkmusik och hårda trummor. Pianoballader som Visit, Obsolete och The Light balanseras väl med bombastiska verk såsom The Trapper and the Furrrier och Sellers of Flowers. Jag är svag för denna typ av orkesterala inramning som är vanligt förekommande på Remember Us to Life. Utstickare på skivan är R&B-biten Small Bills och öppningsspåret Bleeding Heart, en hitig syntpoplåt där Regina likt Susanne Sundfor återupptäcker 80-talet.

Rember Us to Life vill påminna oss om att våga leva, känna och vara. Det är en hyllning till livet, det likväl plågsamma som njutbara varandet. Regina fångar perfekt och inkapslar den känslan och ger oss ett helgjutet sjunde album där inget lämnats åt slumpen.

Text: Petter Stjernstedt

Rofyllda berikande tolkningar – Tranquillo av Pianobasso

6 oktober, 2016 by Mats Hallberg

Betyg: 4

Piano: Tjomas Gustavsson

Double bass: Andreas Gustafsson

Arrangemang: Thomas Gustavsson

Producent: Pianobasso

Inspelad i Studio Epidemin Göteborg

Skivbolag: NAXOS (2016)

Tidigare i år gav jag på Kulturbloggen New Tide Orquesta full pott för deras album Live in Rio, något som fick deras pianist Thomas Gustavsson att göra mig uppmärksam på hans sidoprojekt. Thomas jobbade tio år som kantor i sjukhuskyrkan på Sahlgrenska i Göteborg. Efterhand växte sig en tanke fram att hitta ett lågmält uttryck fjärran från virtuositet. Handlade om att använda musik som ett stöd för människor i sorg.

Rent praktiskt har pianisten förverkligat en idé han haft om att arrangera operaarior, kör- och orkesterverk för sitt instrument. Då stötte han på problem när han försökte få med bastonerna i Mozarts Lacrimosa, det första stycket han tog sig an att transformera. Kontakt togs med gode vännen Andreas – akustikkonsult och basist – som han träffade för länge sedan när båda ingick i ett band helt inriktat på Siv Malmkvists (!) repertoar. Sedan dess har de spelat tillsammans i skilda genrer.

När arrangemangen blev klara startade duon en Youtube-kanal, vilket renderade i positiv respons från två professorer, därpå kontrakt med omtalat skivbolag vana vid att nå potentiella lyssnare. Jag har lyssnat på skivan säkert minst ett dussintal gånger, flera stycken skulle funka idealiskt i seriöst syftande spelfilmer, inte minst som ackompanjemang till rullande eftertexter. Tänker särskilt på en lyrisk pärla som September av Stenhammar. Helheten har definitivt en stärkande, kanske rent av läkande, inverkan på mottagaren. Tranquillo är förstås inte bara ett terapeutiskt läkemedel, utan ett konstverk i sig. Man har avsiktligt undvikit kammarmusikens sedvanliga schwung till förmån för ett reducerat tempo. Noterbart: trots det vilsamma anslaget innehåller CD:n åtskilliga subtila stegringar.

I den intervju med den initiativtagande pianisten som bäddats in i denna text, får jag veta att duon ägnat sig mycket åt musik med improvisationsinslag, något de anmärkningsvärt nog tagit med sig in i sin kammarmusik. De framför inte rakt av omarbetade versioner, utan skapar ny musik utifrån givna nedtecknade teman. Vid enstaka sekvenser, främst intron och avslut, är kontrabasen ensamt instrument. Överlag är Andreas Gustafssons viktiga roll annars att understödja och fylla ut tonerna. Tycker mig i hörlurar kunna höra när han raffinerat använder stråke. Samspelet är förstås oklanderligt, vars fulländning märks alldeles extra i kompositioner av Fauré och Purcell. Inledande elegansen och lekfullheten i Solveig´s Song har ett attraktivt drag av Jan Johansson i sig. Två tonsättare från olika epoker och olika genrer influerade av nordisk folkmusik, i alla fall när mina öron absorberas av Pianobasso.

Högsta betyg är inte långt borta för ett högkvalitativt projekt framfört i en ytterst konsekvent och avskalad form. Kanske hade körer och orkesterklanger gjort mig än mer tagen. Vill klaga en smula på att speltiden endast är 27 minuter. Hade önskat längre stycken eller fler än de åtta som mixats av Johannes Lundberg och Hans Asteberg, vilket också kan betraktas som beröm. Man vill ständigt återvända till repeatknappen. Då ska tilläggas att det var över tjugofem år sedan jag hade abonnemang på kammarkonserter. (Och nuförtiden sysslar jag nästan uteslutande med att lyssna och bedöma,vad som med en otymplig term kan rubriceras som afrikansk-amerikanska tongångar.)

Gustavsson & Gustafssons bas är Göteborg. Live hörs de oftast i kyrkor, men också i kulturhus. De är på gång med konserter i Stockholmstrakten. Skaffa skivan och håll utkik efter deras spelningar! Finns hos Pianobasso en vördnad inför det europeiska musikaliska arvegodset, en vördnad parad med meditativ kreativ lust.

Recension: Atmosphere – Fishing Blues

31 augusti, 2016 by Petter Stjernstedt

Artist: Atmosphere
Titel: Fishing Blues
Betyg: 3

Atmosphere är tematiskt ett intressant band. Som första hip-hop akt utmanade de idén om hip-hop fans som testosteronstinna män med bister uppsyn och tatuerade överarmar. Istället skapade de en arena som bjöd in kvinnorna att delta. Som resultat har de fått en brokig skara människor av varierande kön och i blandade åldrar att lyssna på dem.

Med ett tiotal studioalbum och fem EP’s bakom sig är Hip-hop producenterna från Minneapolis Ant och Slug knappast nya i gamet. Men trots stor erfarenhet har de aldrig hittat rätt hos mig. Duon är väloljad. De två har en gemensam approach med mjukare reggae-inspirerad rap.
De är uttalade feminister och gentlemän med tweed-kavaj och pipa i munnen som tydligt formulerar sina ord så att ingen åttioåring ska missa kontentan.

Och medan andra självutnämnda genier som Kanye och Jay-Z slänger sig med sexistiska uttryck formulerar vännerna meningar som: “I Like To Squeeze Your Butt and Make You Horny But I Know You Gotta Wake Up Early in the Morning. So I Will Just Lie Next To You and Think About Making Sex To You. It May Sound Perverted, But That Aint Enough To Curv My Enthusiasm”. Det känns fräscht och så självklart hur de väljer att inte objektifiera kvinnorna. Även om det är tröttsamt att det alltid måste handla om sex, till och med när fokus är att ta avstånd ifrån sexuell praktik.

Vännerna är jante, vill inte vara förmer än någon annan: “I Don’t Pretend To Be Cool, Don’t Pretend To be Smart, Don’t Pretend To be First … Don’t Pretend To be Deep. I Am Everything That’s in Between.” Jag saknar en kaxigare Atmosphere som vågar sticka ut hakan.

Bandet tar noll risker med sin kompetenta, finlemmade men slätstrukna rap.

Betyget höjs på grund av välvalda gästartister. Hypade Aesop Rock gästar i Chasing New York, och i Where the Lights Go Out medverkar DOOM som med sin suggestiva musik skapar en större tyngd i ljudbilden.

Atmosphere anno 2016 och Fishing Blues är lagom på ett försiktigt och småtråkigt vis som knappast stillar min hunger efter nydanande popmusik.

Skivrecensioner

Footer

Om oss