Betyg: 4
Piano: Tjomas Gustavsson
Double bass: Andreas Gustafsson
Arrangemang: Thomas Gustavsson
Producent: Pianobasso
Inspelad i Studio Epidemin Göteborg
Skivbolag: NAXOS (2016)
Tidigare i år gav jag på Kulturbloggen New Tide Orquesta full pott för deras album Live in Rio, något som fick deras pianist Thomas Gustavsson att göra mig uppmärksam på hans sidoprojekt. Thomas jobbade tio år som kantor i sjukhuskyrkan på Sahlgrenska i Göteborg. Efterhand växte sig en tanke fram att hitta ett lågmält uttryck fjärran från virtuositet. Handlade om att använda musik som ett stöd för människor i sorg.
Rent praktiskt har pianisten förverkligat en idé han haft om att arrangera operaarior, kör- och orkesterverk för sitt instrument. Då stötte han på problem när han försökte få med bastonerna i Mozarts Lacrimosa, det första stycket han tog sig an att transformera. Kontakt togs med gode vännen Andreas – akustikkonsult och basist – som han träffade för länge sedan när båda ingick i ett band helt inriktat på Siv Malmkvists (!) repertoar. Sedan dess har de spelat tillsammans i skilda genrer.
När arrangemangen blev klara startade duon en Youtube-kanal, vilket renderade i positiv respons från två professorer, därpå kontrakt med omtalat skivbolag vana vid att nå potentiella lyssnare. Jag har lyssnat på skivan säkert minst ett dussintal gånger, flera stycken skulle funka idealiskt i seriöst syftande spelfilmer, inte minst som ackompanjemang till rullande eftertexter. Tänker särskilt på en lyrisk pärla som September av Stenhammar. Helheten har definitivt en stärkande, kanske rent av läkande, inverkan på mottagaren. Tranquillo är förstås inte bara ett terapeutiskt läkemedel, utan ett konstverk i sig. Man har avsiktligt undvikit kammarmusikens sedvanliga schwung till förmån för ett reducerat tempo. Noterbart: trots det vilsamma anslaget innehåller CD:n åtskilliga subtila stegringar.
I den intervju med den initiativtagande pianisten som bäddats in i denna text, får jag veta att duon ägnat sig mycket åt musik med improvisationsinslag, något de anmärkningsvärt nog tagit med sig in i sin kammarmusik. De framför inte rakt av omarbetade versioner, utan skapar ny musik utifrån givna nedtecknade teman. Vid enstaka sekvenser, främst intron och avslut, är kontrabasen ensamt instrument. Överlag är Andreas Gustafssons viktiga roll annars att understödja och fylla ut tonerna. Tycker mig i hörlurar kunna höra när han raffinerat använder stråke. Samspelet är förstås oklanderligt, vars fulländning märks alldeles extra i kompositioner av Fauré och Purcell. Inledande elegansen och lekfullheten i Solveig´s Song har ett attraktivt drag av Jan Johansson i sig. Två tonsättare från olika epoker och olika genrer influerade av nordisk folkmusik, i alla fall när mina öron absorberas av Pianobasso.
Högsta betyg är inte långt borta för ett högkvalitativt projekt framfört i en ytterst konsekvent och avskalad form. Kanske hade körer och orkesterklanger gjort mig än mer tagen. Vill klaga en smula på att speltiden endast är 27 minuter. Hade önskat längre stycken eller fler än de åtta som mixats av Johannes Lundberg och Hans Asteberg, vilket också kan betraktas som beröm. Man vill ständigt återvända till repeatknappen. Då ska tilläggas att det var över tjugofem år sedan jag hade abonnemang på kammarkonserter. (Och nuförtiden sysslar jag nästan uteslutande med att lyssna och bedöma,vad som med en otymplig term kan rubriceras som afrikansk-amerikanska tongångar.)
Gustavsson & Gustafssons bas är Göteborg. Live hörs de oftast i kyrkor, men också i kulturhus. De är på gång med konserter i Stockholmstrakten. Skaffa skivan och håll utkik efter deras spelningar! Finns hos Pianobasso en vördnad inför det europeiska musikaliska arvegodset, en vördnad parad med meditativ kreativ lust.